Drömmer om  Emilie

Under denna vecka har jag haft tvenne drömmar om Emelie, som kraftigt omskakat mig. Jag såg henne i kyrkan, världslig, lätt, med ett tanklöst uttryck - annars intet mer.  Den synen vill jag helt glömma. Den andra drömmen var däremot så ljuvlig, att jag aldrig vill glömma den. Jag spelade en psalm, och när jag slutade och liksom satt och lyssnade till de sista orden, hörde jag Emmys älskliga röst. Jag hade först en känsla av att jag ensam befunnit mig i rummet, men rösten kom från soffan vid motsatta väggen. Emmy sade: "Mor, se hur skön och vacker Hanna är, hur vackert hon ler mot dig." Jag vände mig om och då såg jag, att Emilie låg i Emmys armar. Plötsligt slet sig Emilie lös från moderns armar, kom emot mig med öppen famn och gav mig en kyss med sådan innerlighet och värme, att jag aldrig kommer att glömma den, så verklig var den. Hela dagen som följde på den natten, var jag upprymd av den ljuva drömmen. (Dagboken 4/3 1843)

I natt har jag haft oförklarliga bekymmer för Emelie. Djävulen inbillade mig att hon kommer att dö i barnsäng, enär en vit duva (Emilie) blev bortrövad från en grå (Elmblad) av en skräckinjagande höök. Och eftersom jag nu ser duvan på min ugn i sovrummet, går det som ett aningens stygn genom hjärtat. Kaktusen, som står i fönstret, har burit vackra blommor, med en har de börjat sloka. O, Gud, förlåt! Hur kan en kristen se på detta sätt som en hedning! Ordet visar oss vägen, det är fullt av tecken för vår vandring, liksom moln och eldstoderna visade israeliterna vägen i och genom öknen. Jag lägger alla min drömmar i Dina händer, Fader!
(Dagboken 25/4 1847)