Mathilda Foy möter mormor på Herrestad

Jag kom till Herrestad en vacker sommarmorgon. Bäst det var stod fru Petersen framför mig, välkomnande mig så vänligt, kallade mig strax vid namn och jag Interiör från Herrestad med mormor skrivande fick tillsägelse att kalla henne mormor. Hon är alltid svartklädd och bar på hufvudet en stor, hög, hvit mössa sådana som brukades för många år tillbaka. Sedan jag aflagt mina reskläder, fördes jag in i förmaket, ett stort rum med många tunga, gammalmodiga möbler. Väggarna voro klädda med taflor, men för öfrigt rådde der den största enkelhet. soffor och stolar voro klädda med grönt, hemväfdt ylletyg. Jag har sedan hört att en af mormors kärlekstankar är den, att hon ingenting vill hafa så grant i sina rum, att icke den fattigaste torpare kan komma dit in och under bibelförklaringarna sitta ner der, likaväl som den rikaste och förnämligaste gäst. En ljuflig, sällsam lukt kom mig genast vid inträdet till mötes. Den kom från stora enrisruskor, hvila enligt tysk sed, voro anbragta här och der i rummet. I dem funnos granna utklippta rosor af papper eller tyg, sådana som brukas på majstänger eller fastlagsris. Genom förmaket kommo vi till matsalen eller missionsalen, huru vi vilja kalla den, ty der utdelades ömsevis mat för kropp och själ. Der hängde porträtt av mormors svärföräldrar, ett ståtligt par, en af Hamburgs gamla senatorer och hasn husfru i styf, gammaldags dräkt. I ett hörn av rummet stod en kateder, som begagnades vid missionsbönerna. Utanför salsfönstren viftade träden ett vänligt välkommen. Der stodo så präktiga lindar och under dom bänkar. denna skuggiga trefliga plats kallades till minne af den berömda promenadplatsen i mormors födelsestad "Unter den Linden". På en balkong utanför salen återfann jag den käre värdinnan. Snart blefvo vi bekanta, men en svårighet vid meddelandet var hennes utomordentliga döfhet. Herren hade derigenom pålagt henne ett tungt kors, men blott af kärlek, så sade hon sjelf, ty med hennes lifliga sinne skulle det varit svårt att ej blifva dragen åt många håll och ofta förlora sinnets jemvigt, om hon kunnat höra allt hvad som sades omkring henne. Hon begagnade ett långt rör, genom hvilket den talande måste meddela sig med henne. De första timmarna på Herrestad tillbragtes under ljufligt meddelande. Jag kände genast att det var mig godt att vara och försökte sedan dagligen att småningom komma in med själ och hjerta i det lif, som där fördes.

Nästa sida»