President S. A. Leijonhuvuds omdöme om Carl Danckwardt

Samuel Abraham Leijonhuvud, född 8/11 1785 i Kristianstad 0ch död i Växjö 27/11 1843 och var den tredje av sju barn. S. A. Leijonhuvud var president i Göta hovrätt mellan åren -1836. Han tycks under hela sitt liv haft ett melakoniskt sinne med upprepade depressioner även efter han från att varit fattig gjort sig en míndre förmögenhet. Han ansåg sig ha brister på det mentala planet som en framtida obduktion skulle kunna påvisa. Trots karriärsframgång och stor aktning verkar han ha haft en viss bitterhet över att han inte riktigt fått chansen till den befodran han tyckte sig förtjäna. Under tiden som hovrättspresident bodde han i småstaden Jönköping där han med tiden mer och mer vantrivdes. En besvikelse under hans liv var en nedan citerad rekommendation av Carl Danckwardt till Nordstjerneorden som inte fått något gehör. Mormor kommenterar hans hastiga död i dagboken den 2/12 1843. 

Den äldste lagman under Göta hofrätt med kanske ett undantag i landet är Carl Danckwardt; han är därtill skicklig, samvetsgrann och oegennyttig. Ingen kan öfverträffa honom, om det än lyckas en eller annan att ställa sig till bredd, i verkligt värde som embetsman. Såsom medborgare och för nyttig verksamhet har han ett särsklilt högt rum. Därom vittnar hans skapelser vid Källunda, den flit och arbetshåg, de 1,000:de-tal af rdl, som han lifvat och utstrött i orten, den stora riktning åt skogshushållning, industri och jordbruk, som han gifvit inom det fattiga Vestbo och Östbo härader; med ett ord C. D. är en man, på hvilkens regeringens uppmärksamhet borde fästas. Jag skref härom en fullständig P. M. och begärde såsom belöning åt D.,såsom bevis på godhet för mig, att han måtte få Nordstjerneorden. Men j:ministern vårdade ej ens mödan värdt att svara; Carl D:dt blef ej riddare, men en dylik stjärna tilldelades f. d. sekreteraren i kabinettet baron G. Adelsvärd och mig blef anbefalldt  att pryda honom med detta hederstecken. Så skedde ock, men den motbjudande cermonin blef jemväl den sista embetsplikt jag kom att uppfylla. Någon jemförelse emellan dessa två kandidater till konungens nåd, belöning eller uppmuntran efodras icke för att upplysa, det min rekommendation ingalunda var obefogad, det kandidaten ingalunda saknade meriter, åtminstone jemngoda med för tjugo år sedan afskedade sekreterarens, samt att man gerna kunnat och rättvisligen bort bifalla min begäran.