Åminne järnbruk
Tredimensionell modell av Åminne bruk fotad ur en kartering av Ann-Sofie Wigg Bodin och Ulf Bodin tillhörande Magnus Lilliecreutz.
Carl Danckwardt grundar Åminne brukÅminne järnbruk och masugn startades 1826 av den då -årige Carl Danckwardt sedan 1810 ägare till Källunda och Åminne/Bestorps gårdar. Han hade börjat i mindre skala redan på Käunnda att anlägga olika verk för vattendrift. Sjö och myrmalmDe malmer som förädlades på Åminne var sjö och myrmalm vilket det fanns god tillgång på i trakten. Sjömalmen uppstod i sjöar och myrmalmen har uppstått i eller unde fuktig mark. Sjömalmen bildas genom att materialet lösgörs ur jordlager runt sjöar och transporteras via grundvattnet till sjöbotten. Där bildar det ofta ärt- eller hageliknande kulor men kan också uppta andra former. Denna typ av malm bedöms vara c:a 3000 år. Malmen till Danckwardts masugn togs huvudsakligen från Unnen, Bolmen men framförallt mest från Vidösten. Oftast tog man upp malmen på vintern när man kunde utnyttja isen till att ta sig ut på sjön. Någon gång kunde man ta upp malm på sommaren då från en specialbyggd flotte. Att malmen forslades till Åminne berodde på de lämpliga förutsättningarna för vattendrift. Det var ett hårt arbete att att upp malm. Man högg 1,5-2m hål i isen sedan testade man till gången på malm genom att dra den s.k. dragrakan löst över botten med örat intill stången. Då uppstod ett skrapande ljud som vittnade om att där fanns malm. Sedan kunde man börja upptagningen.Efter detta transporterades malmen flera mil till Åminne. Till blåsningen gick det åt stora mängder träkol men tillgången på det var mycket god vid denna tid. BlåsningenNär blåsningen skulle inledas i hyttan var det nödvändigt att "ställa" masugnspipan. Det innebar att den trängre nedre delen av pipan som kallades "stället" skulle göras eldfast för att motstå hettan. Det gjorde man genom att "stampa" den nogrant med krossad kvarts och grönsten. När detta var klart var det dags för eldning av pipan. Pipan och "stället" skulle torkas och det gjorde man genom att elda med ved i början väldigt försiktigt för att undvika sprickbildning. Efter hand ökade man på eldens storlek och det tog ganska lång tid. Det var en stor yta som skulle torkas, bara själva masugnspipan var 40 fot hög. Helst skulle ugnen vara så het till slut att kolen skulle självantändas. Sedan skulle pipan förses med ett antal "tomsättningar" genom att man fyllde med bara träkol. Sena följde vanliga sättningar med malm och träkol omväxlande och något kalksten. Kyrkoherden välsignarDenna påblåsning var en högtid och ägare med familj, arbetare med anhöriga samlades med andra från trakten. Sedan höll församlingens kyrkoherde en hyttpredikan och man slutade med en psalm och att kyrkoherden nedkallade Guds välsignelse över det kommande arbetet. Den mest betrodde och kanske äldste arbetaren fick sedan tecken att öppna luckorna till blåsmaskinens vattenhjul. Blåsmaskinen gick igång och blästen dånade igenom formarna in i pipan. Sedan började själva smältningen i smältzonen ovanför formarna. Det smälta järnet sjönk till botten i pipan och hamnade på "stället". Var fjärde timme tappade man ut det smälta järnet ur pipan ut i "bänken" en sandbädd där det fanns formar för järnet. Slaggen flöt ovanpå järnet och fick tappas oftare. Efter hand sjönk innehållet i pipan och måste fyllas på undan för undan överst på pipan på den s.k. "kransen". Dit fick man forsla kol och c:a 18 ton malm per dygn.
Järnbrukets tid på gamla Åminne var slut 1899 då bruket flyttades till sjön Vidösten. Detta underlättade, dels för att sjön Vidösten innehöll en hel del av den råvar man använde. Dels för att man kunde använda den nybyggda järnvägen mellan Småland och Skåne för att transporterna den färdiga malmen på. Runt bruket växte upp ett samhälle som fick namnet Åminne efter bruket.
Fördjupning
|
Personal vid masugnen
Masugnen
Inspektorbostaden
|
