Kallelsen

Jag känner tacksamhet att jag slagit rötter i mitt andra fädernesland, vemod blandar sig i glädjen. Sverige är för mig ett land såsom Gud anvisade Abraham, när han befallde honom, att han skulle gå ut ur fäderneslandet och vänner, till ett land som hans skulle visa honom. Ett högre måste var tydligt verksam vid vårt beslut och flyttning. Vi blev omplacerade uti främmande jord genom denna kallelse.
(Brev Wilhelm Rappe 20/4 1822)


Trots att flytten till Sverige i grunden handlade om en flykt från krig och lidande och att tanken fanns att
återvända, är det tydligt att Emilie också upplevde en gudomlig ledning och kallelse  i  omständigheterna.

Kallad

Som kristen lärde sig Emelie att lämna allt till Herren och hon fick också fly sitt hemland och lämna släkt, förmögenhet och trygghet bakom sig för att aldrig få det tillbaka.

Men det är ingen tvekan att Emelie trots den ofrivilliga flykten undan Napoleon ansågs sig ha en högre kallelse till vårt land och denna plats. Hon gör jämförelser med sig och Abraham som också kallades av Gud att lämna sitt land för att gå till ett annat. Vid ett senare besök i sitt gamla hemland kunde det inte längre tillfredställa dem utan de måste åka tillbaka till Sverige och Herrestad ”till den plats där Gud vill ha oss”. När hon var modfälld och ville ge upp påmindes hon ibland av sina vänner om denna kallelse. Daniel runge skriver:

Jo, du måste förbliva i dina nuvarande förhållanden såsom ägare till Herrestad såvida du inte vill upphöra med att verka så som Gud och det av honom inspirerade hjärtat givit dig i uppdrag. Om du överger detta arbete, skulle därmed själva livsnerven hos dig avskäras, varigenom ännu värre besvärligheter möta dig. Att vidhålla din nuvarande uppgift är att arbeta på din frälsning och din kristna plikt. Det största eller högsta ro i all sådan oro är att knyta ljustrådar, som Gud sedan begagnar för att genomtränga allt oskaligt trassel och bråk i de människornas liv, som omgiva dig på alla sidor och som du efter Guds plan är satt att i trohet tjäna. (Dagboken 17/11 1839 mormor citerar ett brev från Daniel Runge som hon fått den 8 juli)

Må din ögon, Herre vaka, över ditt hus dag och natt, över den plats, om vilken Du har sagt: "Mitt namn ska vara där."  Lyssna på den bön, som Ditt barn beder idag. - "Jag har hört den bön och åkallan, som du har uppsänt till mig; detta hus, som du har byggt, har jag helgat till att där fästa mitt namn för evig tid. Och mina ögon och mitt hjärta skola vara där eveinnerligen." (1Kor. 9:3) (Dagboken 25/2 1837)