Mathilda Foy besöker sin första missionsbön

Den söndermalde mannen

Tidiga förberedelser

Jag tror visst, att mormor var den första, som föranstaltade om missionsböner i Sverige. De höllos alltid första måndagen varje månad. Hundratals människor kommo då till Herrestad, man reste långa vägar för att bevista dem. Präster och lekmän fingo därvid tillfälle att träffas och utbyta tankar. Det hände ofta att personer, vilka i åratal önskat få se varandra, möttes för sörsta gången vid dessa missionsböner på Herrestad. Vid den första som inträffade sedan jag kommit dit, var jag alldeles som ett barn. Ända från morgonen gick jag omkring och tog reda på allt vad man förehade. Tidigare än vanligt voro alla i rörelse. I de tvenne stora rummen, förmaket och salen, stökades väldeligen i ordning för eftermiddagen. Allt som kunde rödjas ur vägen, för att bereda mer utrymme, utröjdes. En mängd bänkar flyttades in. Den stora katedern sattes vid dörren mellan bägge rummen, på det att talaren skulle kunna bättre höras. Där bredvid ställdes pianot. Pigor med snövita linnetygsärmar stodo och virade eklövskransar kring kronorna, och somliga tavlor kläddes med löv och blommor; synnerligen utmärktes en medleålders man med ljust, lockigt hår och blå ögon, den forne ägaren till Herrestad, herr Petersen. Efter frukosten läste mormor vid bönestunden Esai 49 kapitel, "Kristi sång om sin kyrka", i vilken det talas om, huru han sänder ut sitt ord vitt och brett i världen, ropar till de fjärran och på öarna boende folken, förkunnar att han är hedningarnas ljus och Guds salighet till världens ände. Sedan mormor läste detta härliga kapitel, bad hon varmt för missionen.

Folk kom från alla håll

Hela förmiddagen var sedan stort bestyr på alla håll, och ju närmare det led mot middagen ju mera folk såg man komma. Allmogen samlades i små grupper till fots. De slogo sig ned i någon skogsbacke eller på en äng eller vid sidan av vägen, under skydd av några träd eller någon gärdesgård. Där togo de upp sina små matknyten och åto sin middag. Kära vänner anlände även från grannskapet, vilka skulle äta middag på Herrestad. Hela eftermiddagen fortfor människor att komma, åkande och gående. Slutligen vimlade det på gården, på trapporna och i förstugan. Jag hade svårt att komma till mitt rum, ty bondfolket stod tätt packat från vägg till vägg. Att öppna en dörr var omöjligt, ty stora drängar och bastanta bondgummor stodo som berg i vägen. Det hörde till högtidligheten, att mormors eget arbetsrum stod öppet, och där dracks kaffe. En underlig samling var där, kristliga vänner, länge kända för varandra till namn och anseende... Säkert tänker många med mig: "Jaså ser han ut så" eller "hon såg ej ut som jag tänkte", eller tvärt om... Mycket roligt var alltsammans och olikt allt annat jag erfarit.  Mormor såg lycklig ut. Dessa dagar voro, det märkte jag, hennes stora högtidsdagar. Flera gånger kom hon till mig visande mig personer, vilka levnadshändelser eller erfarenheter på något märkvärdigt sätt blivit av Gud ledda.
Se där sa hon, se på den mannen, som sitter där borta vid dörren, han med de klara, glada ögonen - och så berättade hon följande:

Den söndermalde mannen

Han kom till Herrestads kvarn en gång för flera år sedan och ville hava sin säd mald.
- Jag kan inte taga in den nu, sade mjölnaren, här äro andra före, vänta till klockan sex.
- Ack det var ledsamt, sade mannen, jag har så bråttom hemma.
- Det kan inte hjälpas, svarade mjölnaren, vill han ha sin säd mald, måste han giva sig till tåls.
Mannen såg sig omkring.
- Varför är här så mycket folk idag? Vart skola alla dessa gå? frågade han.
- Vet han inte av att här blir missionsbön idag? De går alla upp till salen, svarade mjölnaren. Foto Åke Ahlström 2003
Mannen tänkte för sig själv: "Då går jag väl med, eftersom jag ingenting annat har att göra, så får jag se vad det är för slag, missionsbön."
Han gick. Klockan blev fem, hon blev sex. Mjölnaren såg efter honom, men han syntes ej till. Klockan blev sju. Mjölnaren blev ond. En annan kund kom, hans säd togs in i kvarnen. Efter klockan nio kom äntligen vår vän tillbaka, mycket förlägen, och fick sig en duktig skrapa av mjölnaren, som tillade, att nu kunde han ej få malet förrän klockan elva på aftonen.
- Det bryr jag mej inte om, svarade mannen, ja, om jag änskulle vänta till klockan två eller kanske till i morgon bittida.
Till en lärare, för vilken han sedan omtalade händelsen, sade han:
- Jag har fåt mitt hjärta så gruvligt söndermalet, att jag aldrig glömmer det.
Han väntade därför gärna, och från den stunden lärde mannen sig känna Herren och har sedan troget bevistat alla missionsbönerna på Herrestad.

Missionsklockan ringer

Klockan slog fem, och missionsklockan ringde. Folket släpptes då in, och en ström uppfyllde hela utrymmet. Fru Petersen själv satt helt nära intill katedern och hade sitt hörselrör fäst vid den, så nära talarens mun som möjligt för att sålunda kunna uppfånga hans ord. Själv spelade hon till psalmerna. Sedan den första var avsjungen, gick en talare upp, föreläste några verser av romareepistelns första kapitel och utlade dem. Herrens ande frambar genom honom de rikaste och skönaste sanningar, och han bad på det enträgnaste, att hans kära åhörare, under det de bådo för hedningarna, icke själva måtte försumma den rika nåd, som var dem tillbjuden. En djup rörelse gick visserligen genom mångas hjärtan, åtminstone tycktes det så. Ej förrän klockan åtta slutade den unge talaren. De tre timmarna hade förrunit helt fort, och det tycktes som om alla hade lyssnat med oavbruten uppmärksamhet. Sedan steg en annan talare upp och meddelade underättelser från missionsfältet samt bad i varma och kraftiga ordalag för missionen. Till slut sjöngs en psalmvers.

Efter missionsbönen

Den ljusa sommaraftonen var till ända. Det började skymma. Folket skingrades småningom. Nu kom mormors trotjänarinna Brita och några andra av husets tjänarinnor med stora brickor fulla av mjölkglas och påbredda smörgåsar. Innan de foro sin väg, fingo sålunda de flesta en läskedryck och någon förfriskning-. Sedan alla rest som skulle resa, blev det klart, att deras antal, som skulle stanna kvar över natten, ej var så litet. "Härbärgen gärna", de orden kom mormor ihåg och handlade därefter. "Guds gamla härbärge" kallade hon ofta sitt Herrestad eller rättare sagt hans Herrestad...
Efter aftonmåltiden nedtogs missionssparbössan från sin plats bredvid missionär Hambergs porträtt. När den öppnades, befunnos där inne många både silver- och kopparslantar, vilka man hört falla däri, och säker däribland mången änkas skärv, till vilken Herren med välbehag sett.

Morgonen efter

Följande morgon hade vi en efterskörd Sedan frukosten var förbi, höll en av de lärare, som dröjt kvar över natten, en skön bibelförklaring. Där voro ej få som hörde på, ty av allmogen hade många stannat kvar i grannskapet över natten, och av dem som bodde nära, gick mången fram till herrgården igen, i hopp om att även denna morgon få höra något. De kommo in så glada och ljusa, bland dem "den söndermalde mannen" och en stackars gosse, vilken förr varit en tjuv men som kommit till djup ånger över sin synd samt till tröst och försäkran, att han genom Kristus hade sina synders fölåtelse och även skulle få kraft till ett nytt leverne.