Pojken som rymde
«Tillbaka till räddningsskolan
I räddningsskolans årsberättelse för 1848-1849 berättar mormor om en pojke som hennes gode vän Wilhelm Rappe hade placerat hos henne. Det vanliga var att barnen på räddningsskolan mellan skolans teminer hade tjänst hos någon skötsam torpare eller bonde och på så sätt förtjänade sitt eget leverbröd under friterminen. Detta menade hon var normalt sett mycket positivt. Så snart de var starka nog skulle de lära sig att arbeta för sitt uppehälle. Hon förebrår sig dock och lär sig av erfarenheterna av berättelsen som följer att ingen regel utan undantag. Särskilt vanartade barn konstaterar hon bör inte gå ut i tjänst utan för dem får skolan vara ett föräldrarhem.
Baron W. Rappe hade för fem år sedan lämnat mot betalning i skolans vår en tiggargosse, som verkligen stod under de oskäliga djuren. Nio år gammal blev han upptagen, som det helst sker ibland oss på julaftonen. Vi förskräcktes av hans ansikte, som bar en omisskännelig prägel av det djupaste fördärv. Hans vilda, stela anletsdrag mildrades dock av julljusens sken. Han gick lugnad med till skolan och var där gärna i 3 år. Döv och mållös för Guds ord, talade han och bar sig åt som ett galet barn, men det visade sig, att han endast föreställde sig och härmade sin fader. Gud väckte i skolmodern Stinas hjärta en högre kärlek för det arma barnet och dämpade därmed hans vilda sinne. I skolan och hos henne lärde han sig att läsa, dock mycket långsamt och svårt. Hon visste, att han hade en själ. Jag hörde honom i påsk sitta och sjunga psalmer och missionssånger. Kroppsligt utvecklade han sig starkt. Under skolans friterminer var skolmästaren kallad att organisera skolor i andra socknar, så att gossen saknade en fader, som kunde även leda honom till kroppsligt, lydigt arbete. Stina och jag kommo då överens att ställa honom i tjänst hos hederligt torparefolk på Herrestad. Han var där i knappt sex veckor, så rymde han; ett år är nu förflutet, och vi ha ej hört av det arma barnet. Vi uttala med bedrövelse denna erfarenhet för att framdeles undvika den, och vi varna andra. Så länge den arma gossen var under kärleksfull ledning, kunde hans vilda sinne lugnas; han kom för tidigt till främmande människor, som ej älskade honom. Då drog det honom bort i den vida, vilda världens öken, och var han nu irrar omkring, veta vi ej. Gud förlåte vårt stora misstag, som vi djupt ångra. Han räddar dock barnet, när det vill låta rädda sig, ty han älskar det mer, än vi göra. Ja, jag måste nu som förut säga, att vår skola är högst ofullkomlig.
Mormor rannsakar sig själv och sin verksamhet. Hon var övertygad i sin uppfattning men ändå hela tiden beredd att lära sig av misstagen om hon överbevisades om detta. Hon var ärlig mot sig själv och öppen i sina beskrivningar också med problem och brister men farmför allt gav hon aldrig upp. I årsberättelsen 1851-1852 berättar hon igen om Sven Petter som pojken heter. Han har då återvänt till Baron Rappe.
Vi nämde med stor smärta att ett utav våra räddningsbarn, som Baron Rappe hade anbetrott åt vår skola, hade rymt. Vi anklagade oss, att vi had givit denna vildfågel hos en bonde atti arbete under skolans friterminer, innan han hade emottagit kraften av Jesu rättfärdiggörelse, att hejda hans utvecklade fördärv. Vi hade ej hört ett enda ord av honom i trots av alla efterspaningar. Det enda, vi av osäker hand förnam var, att han, på ett av de närmsta torpen sagt, att han ville gå, dit kriget var. Första adventsmorgonen 1851, då Baron Rappe reste till kyrkan, lopp på landsvägen ett barn vänligt emot honom och detta barn var vårr Sven Petter. Guds änglar hade varit med honom. I stället för att komma, där kriget var, fördes han i ett fridshem. Ett fattigt, men kristligt bondfolk i södra Skåne upptog honom, klädde och närde honom nödtorftigt och lät honom gå i folkskolan. Hans själsförmögenheter voro så oövade, att han vid 12 års ålder, då han rymde härifrån , ej kunde läsa och nu läste han bra. Då han blev sjuk, skaffade det barmhärtiga bondfolket honom till Kristianstads lasarett. Tillfrisknad kunde han ej för de dyra säderspriserna bliva hos sina foster föräldrar och med fullt förtroende kom han till första välgöraren igen. Hans förtroende blev belönt, och nu är han hos en kristlig bonde, där han lär sig att arbeta. Grevinnan Reventlow i Holsteim, vår lilla verksamhets beskyddarinna, fällde, när hon läste i vår årsberättelse om hans flykt, varma förböner för det arma barnet. Ära vare Herren! Nu hoppas vi på hans räddning, då såningen av Guds heliga ord fortgår på hans hjärta.
I årsberättelsen 1852-1853 skriver hon än en gång om Sven Petter. Han har varit borta igen och åter kommit tillbaka för att på nytt tas emot av hennes gode vän Wilhelm Rappe.
Under det förflutna året har vi upptagit en flicka från Vallerstad, vars fader avsade sig att kunna försörja sina tre barn. Flickan är hittills i ett djuriskt tillstånd. Gud hjälper! Även upptogo vi i mars månad en gosse ifrån Nästa, baron Rappe på Tagel skyddsling, som år 1849 rymde från Herrestads räddningsskola och år 1851 återkom till Tagel, rymde åter 1852 ifrån en bonde, hos vilken baron Rappeinackorderat honom för att lära hantverket. Han rymde, såsom förut sagts, emedan han mer tyckte om rågbrödet I Skåne än om havrebrödet i Småland. - Härav lära vi ånyo sanningen av den ofta återupprepade satsen, att man ej bör giva de fattiga bättre föda än lokaliteterna medgiva. - Nu 1853 är det arma barnet ånyo hemkommit till sina outröttliga välgörare på Tagel, som nu för tredje gången med öppna armar emottogo dett förlorade får. Guds beskydd har nu som förut vakat över honom. Sven Petter kom under sina vandringar i Skåne till Råby räddningshus, där han fick tillåtelse att deltaga i skolundervisningen, så att han nu är mera försigkommen i läsning, än då han gick bort.
«Tillbaka till räddningsskolan