Mathilda Foy berättar om arbetsföreningen

«Tillbaka till arbetsföreningen

Det kungliga hovet var den största beställaren av arbetsföreningens tillverkning. Anledningen till detta finns det två versioner av men en är mer förekommande. Mathilda Foy berättar den senare versionen i sitt häfte "Mormor på Herrestad" utgivet 1858, alltså innan mormor var död. Den får vi ta del av här. Mormor har i brev till Tyskland beskrivit nöden i Småland. Något som skrevs om i en Tysk tidning. Detta kom till Carl XIV Johans kännedom som skickade landshövdingen oanmäld till Herrestad för inspektion. Samtidigt begärde man in rapporter från Biskop Tegnér i Växjö som i sin tur vände sig till Prosten Blomén i Kärda.

Mathilda Foys berättelse

Mathilda Foy (1813-69) var dotter till den brittiska generalkonsuln i Stockholm George Foy och hans svenskfödda hustru Mathilda Augusta. Hon besökte ofta mormor under 1850-talet.

Svår missväxt

Ett svårt missväxt år inträffade 1838. Folket blandade bark i brödet och deras arma kreatur voro nära att svälta. Fru Petersen hade av sitt eget förråd givit så nära hon kunde.
Vad skulle hon nu företaga? Om hon ändå kunde förskaffa kvinnorna något arbete. Många av dem kunde medhinna mera än sina egna hushåll om de blott hade utsikt till någon förtjänst. Men runt omkring var endast nöd och ingen kunde lämna ut något arbete. I sitt bekymmer skrev hon till sina tyska vänner, med vilka hon aldrig upphört att meddela sig och av vilka flera lärt känna Herren sedan hon lämnat fäderneslandet. De deltogo varmt för hennes fattiga smålänningar och sköto tillsammans en summa penningar, som de sände henne. För denna köpte hon in lin och ull och lämnade nu ut arbete åt sina kvinnor. En av hennes vänner i hemlandet hade emellertid i sitt varma deltagande och i all välmening skrivit något i en tysk tidning om den svåra nöd, som härskade i en del av provinsen Småland i Sverige.

Landshövdingens besök

Detta kom till dåvarande konungen Karl Johans öron. Han älskade sitt folk och var av ett häftigt sydländskt lynne. "Res genast", skrev han till landshövdingen i länet - "res och se hur det står till. Det är ju en skam, om det står i utländska tidningar, att mitt folk lider hungersnöd, så att hjälp måste sändas ifrån utlandet, och jag ej skulle veta därom. Om ni finner detta vara osanning, då måste vi rätt allvarsamt banna upp den där frun, som kommit allt detta tal och skrivande åstad."
Landshövdingen reste och blev på det mest förekommande sätt emottagen av Fru Petersen, som ingenting visste om hans uppdrag. På hans begäran förde hon honom omkring överallt. Han talade med folket, erfor huru stor nöden verkligen varit, såg de pågående arbeterna och återvände till Jönköping utan att hava sagt ett förebrående ord till sin värdinna. Till konungen ingav han en trogen berättelse om vad han sett, och frågade vad han vidare skulle göra. Svaret lydde så: Beställ för min räkning väv från fru Petersen för 1500 R:dr, varjämte jag lovar att årligen, så länge jag lever, och hon fortfar med sin arbetsförening, taga för lika stor summa.

Så gjorde han också och efter hans död övertog konung Oskar hans beställning. Den andra mindre förekommande versionen är att Emelie själv vände sig till hovet för att få avsättning för arbetsföreningens tillverkningen.