Mormors slutord om räddningsskolan
«Tillbaka till gråsparvarna
Lina Sandell återger i Korsblomman 1882 vad mormor skriver i sin sista redogörelse för sitt älskade räddningshem.
Vi hava under Herrens barmhärtighet och trohet upplevat tjugo år av vår verksamhet för de fattiga barnen och får till Jesu namns pris och ära bekänna, att vi icke kunat märka den ringaste förändring i hans hjärtelag mot oss, ej heller i hans omsorg och omvårdnad om oss. Var dag har Han låtit mer av sin eviga kärlek, barmhärtighet och trohet uppenbaras för oss, och sålunda har Han bevisat sig som den ömmaste fader mot sina svaga, stapplande barn. Under alla dessa år med dess många skiften har hans nåd var morgon varit ny över oss.
Vi började med en begynnande barnatro och kunde icke tänka att vår trofaste fader skulle så kärleksfullt sluta oss och vår verksamhet i sina armar, som Han ända hitintills gjort. Han har icke allenast givit oss efter vår tro, utan långt utöver vad vi kunnat bedja, tro och tänka. Därjämte har Han icke låtit oss vänta på hjälpen, utan alltid förekommit oss, enligt sitt löfte: "Förrän de bedja vill jag svara och medan de ännu talar vill jag bönhöra". Och när vi någon gång fått vänta efter fullbordan av hans löften, så har hans hjälp snart nog brusat fram så som en förhållen vattenström, och beskärt icke allenast vad vi för tillfället behövt utan ock många korgar fulla med överlevor. Ja, stundom har Han på ett rätt levande sätt bekräftat för vår ögon den stora sanningen, att Han har all makt i himmelen och på jorden, i det Han till och med i främmande land öppnat sina förrådshus åt oss och böjt sina barns hjärtan på andra sidan haven, att i kärlek tänka på oss. på hans vink har medlemmar av hans stora familj även från fjärran orter skyndat att sända korn till våra gråsparvar, och ju mer våra egna krafter av år och sjukdom förminskats, dess mer har hans trogna omvårdnad om oss kommit i dagen.
Genom sådan kärlek har han själv stärkt tron i våra hjärtan, så att vi år efter år vågat utvidga vår verksamhet i förtröstan på hans eviga godhet, och med glädje uttsträcka våra armar efter flera räddningsbarn, vilka vi hava församlat i vår skola, i hopp om att kunna rädda dom från andlig och lekamlig undergång. Vi hava icke allenast velat giva dem undervisning, vård, föda och kläder för att därigenom om möjligt, göra dem dugliga för detta livet, vi hava framförallt sökt bibringa den Jesu Kristi levande budskap. Skolans stiftare hoppades att kristendommens sanningar under den långa skoltiden från 7 - 15 år skulle hinna rotfästa sig i barnens hjärtan och genomsyra hela deras liv. Detta hopp har icke heller slagit fel. Den käre Frälsaren har samlat några av dessa små till sitt kors och därigenom även bekänt sig till detta hem. Även efter alla de övriga barnen har han uttsträckt sina händer, för att få samla dem i sin famn. Vi hoppas ock, att det livets ord, som blivit utsått i deras hjärtan, icke skall komma fåfängt tillbaka eller bliva utan frukt på vår Herre Jesu Kristi dag. Evangeli nät, som på Herrens ord blivit utkastad i havet, skall icke uppdragas tom, utan draga många fiskar i land.