En dag på Herrestad

Mathilda Foy besökte ofta Herrestad på 1850-talet. Nedan kan ni läsa ett utdra ur hennes berättelse. Det beskriver en vanlig dag på Herrestad. Bilden visar mormor i helfigur teckand av Axel Andersson.

Mormor gick upp tidigt. Emellan klockan sju och åtta samlade hon till bön is in sängkammare de av husfolket, vilka skulle ut på arbete och ej kunde vara med om den vanliga morgonbönen, vilken alla dagar efter kaffet hölls i förmaket. Under det hon klädde sig, tog hon alltid något bibelspråk för att betrakta. Klockan nio dracks kaffet i förmaket vid ett bor utsirat med sköna blommor av den trogna Britas hand, mormors tjänarinna sedan många år. Friska törnrosor prydde även en och annan älsklingstavla. Mormor kom alltid ut ur sitt rum med sin stickning i hand, och under varje litet uppehåll eller vid kaffedrickningens slut tog hon åter flitigt till den. Sedan var och en fått sin rikliga del och allt var undandukat, kom folket in till bön. Om någon präst eller annan lärare var närvarande, hölls bönen av honom, annars läste mormor själv och bad med varma, hjärtliga ordalag för sin egen omgivning först och sedan i allt vidare och vidare kretsar för alla människor och för alla kristlig verksamhet, tills hon omfattade hela världen och alla hednamissioner. Hon glömde aldrig att bedja för all vård om sjuka, fattiga och fångar. Dessa böner, vilka i så många år uppstigit, vem vet hur många välsignelse de nedkallat över landet?
Efter bönen gick mormor in i sitt rum och förblev där hela förmiddagen. Själv förde hon hela sin brevväxling och alla sina räkningar. de senare upptogo för varje år allmera ull och garn och väv, och penningkolumnerna blevo allt bredare, tills tusentals kronor gingo ut till de fattiga gummorna. Brevväxlingen hade även för varje år blivit allt vidlyftigare; brevduvorna som hon kallade dem, flögo så långa vägar. Ifrån Herrestad  sträckte de sina vinga till allt flere och flere av Sveriges trkter, även över Östersjön och sundet och slutligen även över Nordsjön till England, Skotlland och Irland. "För varje år jag lever blir jag allt rikare", brukade mormor säga. "Jag får allt flere att skriva till, att älska och deltaga med."
Middag åts alltid klockan ett. Efter något samtal med oss gick hon sedan in i sitt rum för att vila, men kring kaffet klockan fyra samlade sig åter alla. Sedan det var drucket, hade hon för vana att läsa en stund högt ur Scrivers själaskatt. Därpå fingo vi hava hennes sällskap hela eftermiddagen. Ofta hade hon då sköna, innehållsrika brev att meddela, eller en artikel ur någon tysk tidning, vanligen ur de av d:r Wichern utgivna "Fliegende Blätter". Hon läste livligt och späckade läsningen här och där med kvicka infällen och djupa, sinnrika annmärkningar, eller också berättade hon ur sitt förflutna liv och sina erfarenheter. Vi voro som barn, för vilka man visar tavlor. Hon beskrev så väl, att det var som om hade hon målat för oss människorna och händelserna. Så ungefär förflöto dagarna...