Den bittra avskedsdagen, Dimman som höljde oss brast när vi gingo ut. Den frambrytande solen kysste de kära avresande och torkade bort alla mina tårar som en kär ängel, ja, det var nog Herren själv, som gjorde det. Jag tyckte honom säga: "Kvinna gråt icke!"  (Dagboken 18/8 1846)

Till kyrkan flera gånger i jul. Det var så vackert att färdas fram. Solen var den undebara predikanten på vägen dit. Hon symboliserade Guds kärlek med Kristus som medelpunkt. Och strålarana fördelade sig som välbehag över alla Guds barn och samlade dem kring den ende, Jesus Kristus... (Dagboken 31/12 1847)

Den dagen fick jag en påminnelse om livet utan Gud på ett mycket egendomligt sätt. Utanför mitt fönster lyste den gulnande rönnen i morgonsolen så underbart vackert. Men, så dolde sig solen, och rönnen blev så svart och dyster. Då fick jag klart för mig, hurdan människosjälen ter sig utan livets solglans. Herre Jesus, giv mig Din sol, så att det lyser inom och utom mig. (Dagboken 25/10 1849)

(Dagboken 25/10 1849)

Reste till Hörda genom skogen. Rimfrosten var så vacker. Vid ditresan moln på himlen. På hemresan glänste solen i sin härlighet. Det blev en erinran om först synden, sedan förlåtelsen från synden. (Dagboken 6/12 1853)

Idag såg jag något förunderligt. Den uppåtgående röken blev som genom ett under av den glänsande solen färgad i guld - det var bilden för mig, att en särskild bön var hörd- Tack, Gud! (Dagboken 6/2 1855)