Sjöhagen
Jag tog en lång promenad i Sjöhagen. I skogens ensamhet kändes Gud och Frälsaren mycket nära.
(Dagboken 3/9 1849)
I Sjöhagen gjorde mormor sina andliga upplevelse . Hit gick hon när hon
ville vara ensam eller behövde samtala med Gud.
Dagboken 1849Under en promenad i ensamheten i Sjöhagen rann plötsligt framför mina fötter en orm över vägen. Utan att jag visste om hans närhet stod Nils vid min sida. Han slog ihjäl ormen och visade mig hans gifttänder. Jag betraktade ormens vackra mönster och frågade Nils, om han ej ville ta ormen med hem och visa den för barnen. Men Nils log, skakade på huvudet och grävde ner ormen under ett träd. (Dagboken 9/9 1849) En dag rodde vi några stycken på sjön - det var blinde Hans, Hultman, lilla Anna och ett barn - och sågo en undebar lövprakt i alla skiftningar. Det var så mäktigt för mig att tänka på alla i båten, alla voro Guds barn, som färdades över djupa vatten tryggt och lugnt med skyddande änglar på alla sidor och med Jesus i båten. Under denna tid har jag också företagit många underbara promenader i Sjöhagen tillsammans med Eva... Det låg något av avskedstämning i dem. (Dagboken 6/10 1849) En undebar höst. Sjöhagen, där jag ofta vandrar i ensamhet, lysa träden i den allra grannaste och färgstarkaste rikedom, och sjön intill speglar himlens blå på det trolskaste sätt. Där manar mig Anden till innerlig bön. Emilie har också där en liten bönesten, där hon bedit många böner för sina små barn, och se, just i denna vecka födde hon en gosse. (Dagboken 25/10 1849) |
Emilies bönesten
|
