Om döden, himlen och resan dit

O, min frälsare, låt mig genom din helige Ande nu kunna se tillbaka på den just avslutade festen, som idag varit beseglingen på vår lilla Christinas död. Hon somnade i Dig - jag kände himmelrikets port öppen, såg i drömmen vår Nils, vänlig och full av frid. (Dagboken 1/1 1841)

Natten mellan måndagen och tisdagen drömde jag, att jag redan blivit iförd ljusets klädning. Jag  såg också på dagen en liten stund och drömde mig omgiven av en mängd väktare, kanske rent av min Petersen, och blev vederkvickt. (Dagboken 9/3 1847)

På morgonen överraskade mig Sofie med sin allra ljuvaste blick in till mig, innan jag stigit upp. Min själ och min ande voro just då förenade med mina kära hemgångna - så kom Sofie och, synlig, förenade sig med dem! (Dagboken 24/3 1847)

Under denna tid ha tvenne egendomliga drömmar gjort intryck på mig. Den ena var följande:jag kom på en resa till en gästgivaregård av det mindre trevliga slaget och fann därför inte behag i omgivningen. Under det att jag strövade omkring, skildes jag från sällskapet  och befann mig plötsligt i stenkolsgruva. I dess botten rann en bäck, över vilken en spång var lagd. Då jag såg uppåt, skymtade jag en underbar blå himmel. I det mörker, som omslöt mig, föreföll himlen som ett milt fadersöga. En gammal kvinna kom tillstädes och förde mig vidare, och i fortsättningen av drömmen såg jag bilden av välklädda bönder på hemväg från kyrkan. Vi stannade. Stigen var slut, och vatten skilde oss från ett landskap, som utbredde sig framför oss. Jag greps av en känsla av oro och blev rädd. Den gamla kvinnan ville bära mig över vattnet på sina armar, men jag kände mig bara än mer rädd. Då skyndade den gamla fram till kyrkobesökarna och ville att någon av dem skulle komma och föra mig över vattnet. Då såg jag uppåt, knäppte mina händer och kunde lyfta min själ mot fadersögat ovan mig och - jag vaknade!  (Dagboken 16/1 1849)

En massa småhändelser ligga bakom, bl.a. en dröm, att jag har ännu åtskilligt svårt att genomgå, innan jag kommer lyckligt hem. (Dagboken 23/9 1855)

I början av månaden hade jag en ljuvlig dröm. Ånyo såga jag min Petersen och bredvid honom lilla ...(oläsligt namn), som var klädd i en vit klädnad och barnsligt ljuva drag. Hon höll ett lysande korn mellan fingrarna och jag hörde henne säga: "Detta korn älskar jag mycket och jag bär det alltid vid mitt bröst."  När jag vaknade tolkade jag drömmen så, att kornet hon bar var det eviga livet. (Dagboken 21/10 1855)

En natt drömde jag, att jag hade en mycket svår dödsväg att vandra. Jag måste föras på knä på en smal spång över en gapande avgrund. Hu! Men jag trodde, att det gick! Och det gick! (Dagboken 24/11 1855)

I drömmen en natt såg jag min Petersen resfärdig sägande: "Jag har beställt vagnen för mig." Jag vaknade just när jag höll på att bedja honom stanna hos mig. (Dagboken 14/1 1857)

I halvslummern hade jag den gångna natten en egendomlig förnimmelse: jag biktade mig för Ydström och uppenbarade för honom hela mitt syndiga hjärta, min otacksamhet och allt som stod i vägen för mig att nå det himmelska Jerusalem. Jag vaknade till och förstod meningen med det hela: jag borde inte vänta så länge som till påsken att fira nattvarden. (Dagboken 14/3 1857)