Marie Cederschiöld om Peter Sandén

I boken "Läsarne i Småland. Ett utkast efter naturen" 1854 skriver Marie Cederschiöld om Peter Sandén.

den nykomne prästen var en liten, mager, oansenlig man. Det glesa håret, den fårade pannan och de insjunkna kinderna visade att ungdomens glada dagar voro för alltid försvunna; likväl bibehöll hans ansikte ännu barndomens okonstlade enfald. Anletsdragens renhet, de klara, blå ögonen, och ett uttryck av djupt och innerligt vemod gjorde hans ansikte intressant. I hög grad ägde han vältalighetens gåva. Hans predikningar och tal voro alltid extemporerade och övereflödade av sköna bilder, tagna ur naturen och det dagliga livets förhållanden. Han var själv utan all annan bildning än den, läsningen av Guds ord giver. I salongerna stod han därför oskicklig och främmande, hans röst stammade, och hans öga glanslöst; men uppträdde han på en predikstol, då kände han sig hemmastadd, kände sin andes kraft och den makt, som bistod honom. Då vidgades hans bröst, de bleka kinderna fingo färg, ögonen strålade, tungans band lossnade, och stämman var än som domsbasunen från Sinai, än som sunnanvinden uti Salemos trädgårdar. Ordets herrliga saningar strömmade från hans läppar, ty skriftens hemligheter och dess sköna , bildrika talesätt voro honom välbekanta; och tolkade med hans djupa, innerliga och rörande röst tycktes varje ord leta sig väg till hjärtats djup. Också besvarades hans framställningar av åhörarnas acklamationer, utrop och snyftningar; synnerligast var kvinnokönets personal bevekt. Rörelsen synes doch vara allmän. Den sista av dagarna skildrades med så levande färger att man tycktes liksom se dess fasväckande tilldragelse och själv framkallas inför världsdomarens tron. Snyftningar och suckar uppfyllde templet. ...När pastorn utgick ur kykan vid gudstjänstens slut, hade allmogen samlats sig för att se och hälsa på honom och tacka för god lärdom. Han var nu så förlägen och tafatt, som hade det ej varit samme man, som nyss talat till dem så kraftfullt och hänförande.