Om Carl Rappe
I mitt förhållande till Emilia (Emmy och Carl Rappes dotter) förmår jag intet.O, gör det gamla hjärtat mjukt och gör ordet levande i hennes unga liv. (Biktboken 1836)
Han lyfter den fattige upp ur stoftet. Carl, Vilhelm och Elise äro här. Jag? Ack ja han lyfter den fattige ur stoftet. Amen! (Dagboken 27/2 1837)
Tack, Gud, för den käre, käre Carl... Förtroendet till Gud är som det stilla, rena vattnet. Ofta blandar sig orent vatten i det rena. Man ser det inte, men det finns där. Dock finns det rena kvar, och om en tid har det skilt det orena ifrån sig. (Dagboken 29/3 1837)
Idag reste vår käre, käre Carl och med honom Axel - just på den stilla fredagen. Dessförinnan hade han välsignat mig och mina dyrbara, fattiga faderlösa och önskat oss den vishet, som upprinner ur kärleken, som är utgjuten i våra hjärtan genom den Helige Ande. Jag ber Gud, att han vill välsigna tillbaka Carls bedjande, troende, uppåtvända, hjärta! (Dagboken 1/4 1837)
Drömde jag så saligt om min käre Petersen. Han hade åtevänt. Och jag berättade för honom om allt som hänt, sedan han gick ifrån mig, om att Carl är så snäll mot mig, att åkerbruket är förändrat, förbättrat m.m. (Dagboken 25/4 1837)
Jag känner mer glädje över att få se och vara tillsammans med människor, än jag troddde. - Så stilla stunder på mitt rum och mycket förtroende från Emmy och Carl. (Dagboken 5/5 1837)
Kom Vilhelm och Carl. Jag var rätt så bedrövad och längtade efter min Petersen. (Dagboken 15/7 1837)
Reste Carl och Emmy. Svåra, svåra strider vältrades över mig. De egna barnen vittnade emot mig, och, Gud ske lov, jag kunde ge dem rätt! (Dagboken 26/7 1837)
På ett stilla och ödmjukt sätt resonerades mellan Carl, Emmy och Caroline om Emilia. De båda föräldrarna visade mig gränslöst förtroende, då de så öppet förstodo min mening, ehuru det gällde deras eget barn. (Dagboken 22/8 1837)
Denna dag reste vår käre Carl. O, Gud, hur det skar i härtat, när jag tänkte på att jag någon gång kunnat såra honom och att Emmy en gång för alltid måste läman honom. Inför den tanken stegardes mitt elände under resten av dagen... Men nöden för Carl återkom, och jag kunde resten av dagen inte säga ett ord till Emmy. (Dagboken 24/8 ( 1837)
Reste Carl, efter att ha varit här sedan den 19. Gud välsigne hans uppehåll, bad jag, när han kom, och det har han gjort. Ty intet kötts utan Andens kraft, vishet och nåd i Kristus är hans styrka. (Dagboken 27/11 1837)
1838
Min kära Pauline... Nu vet du säkerligen genom Danckwardts hur fort Gud hemskyndade med den han och vi älskade. Oss träffade dödsbudet i det ögonblick vi skulle tända julgranen för våra kära... Emmy bär en salig sorg efter Guds sinne... och må då all klagan tystna och glädjerop höjas till skyn under det tårarana förtälja huru lyckliga den bortgångna gjort alla, alla, som kommo i hans närhet. (Brev till Pauline Westdahl 18/1 1838)
1839
På aftonen. O, min frälsare, jag har mottagit Dig och från Dig. Det har redan ljusnat för mig i det av mig fruktade förhållandet till barnet, min Emmys, min Carls barn. (Biktboken augusti 1839)
Veckan har gått och jag har fått mer kraft att tåla all oro och att finna ro i oron. I dag i kyrkan fick jag mer kraft att bära fram i bön det som oroat. O, Herre föröka kraften än mer! Mina bekymmer om mitt älskade barn Emmy vill jag också kasta på Herren. Jag vet, att han kommer att bära dem. Jag mötte hennes Carl tvenne gånger i en dröm, den ena gången var han strålande, ung och skön. Jag kände, att han var salig i sin död och att vi utan denna hans död aldrig kunnat glädja oss åt hans uppståndelse. En gång såg jag honom i trädgården tillsammans med Vilhelm, och då var han sådan som jag minns honom från hans jordeliv. O, så härlig!
(Dagboken 18/8 1839)Det var så underligt, för just detta gav mig särskilda påminnelser om att inte glömma Elise och Fredrik, som denna månad försonats. Den 14 fick jag särskilt i tankarna den käre Carls födelsedag. Den fick han fira tillsammans med sitt älskade barn i Guds paradis. (Dagboken 20/11 1839)
Själv var jag idag, avlöningsdagen, fruktansvärt ensam i min jordiska hantering. Varken Carl eller Vilhelm äro här, nej! Och Moberg borta! Ack, min dyre, dyre Petersen!!! Åter och åter öppnar sig munnen liksom för att klaga, men så kommer ordet:
"Varför bedrövar du dig, min själ, och är så orolig i mig?" Och så måste jag ner på mina knä och tacka, tacka Dig för att Du i alla fall och under allt är min frälsare och Gud. Amen! (Dagboken 21/11 1839)Genom Guds nåd lösgjordes mitt hjärta så att ett obetvingligt jubel höll på att spränga sönder det. Min älskade Carls barn var också så innerligt välsignat. O, helige Guds ande, grip hennes unga hjärta och fyll det med helighet, tukta och fostra det i helgelsen! (Dagboken 9/12 1839)
Emmy har inte kommit idag heller. Men det är som min käre Carls barn säger: "Det är Guds vilja, att vi si stillhet skola öva oss i gemenskapen allenast med Jesus och taga allt, evad det än må vara, såsom gåvor av honom. Då blir allt gott." (Nyårsdagen klockan 10 på kvällen 1839)
1840
Carls dödsdag. Vi läste om Franckes död. Tänkte sedan på döden och på de kära döda, som gått ifrån oss. (Dagboken 21/12 1840)
Han ska till sist ge mig åter mina kära, min Otto, mina tre Linneor, min kära, kära gamla Claudiusens, min Therese... Min Petersen, min Carl, min Moberg, min Johanna, den kära Ulla, den söta Ingeborg och Hedda - Hedda, min allo präktiga, kära Hedda, och min Hanna... Nu går året 1840 ifrån mig. jag skiljes ifrån det glad och med tröst, ty min Jesus kan ingen taga ifrån mig, ej heller min käre fader i himmelen, ej heller den helige Anden. (Dagboken 31/12 1840)
1843
I går Carls fördelsedag, hade vi mycket skönt samliv omkring hans minne. Jag kände det så gott, så innerligt gott. Ett mindre angenämt avbrott hörde till. (Dagboken 5/10 1843)