Om Wilhelm Rappe

Ett glatt uppvaknande. Min första tanke gällde Minna Wegener. Men främst kände jag gemenskap med Vilhelm och Mathilda och deras fromma folk. (Dagboken 19/8 1837)

Han lyfter den fattiga ur stoftet. Carl, Vilhelm och Elise äro här. Jag? Ack ja, han lyfter den fatiige ur stoftet. Amen (Dagboken 27/2 1837)

På måndagen kom den älskade Vilhelm och på tisdagen reste han och jag till Mobergs. När vi kommo dit, fick jag en ingivelse att bedja Moberg välsigna mig. Och det var han genast villig att göra. Det gjorde han och under det att han lade sina händer på mig, kände jag det eviga livetes kärleksströmmar genomfara min varelse. När han hörde, att även Vilhelm fanns i närheten och då fick träffa även honom, sade han: "Nu nalkas min Förlossare." Och när Vilhelm vid avskedet uttalade välsignelsehälsningen över honom, sade han: "Tack, mer behöva vi ej." Vilhelms vistelse här var upphov till mycken glädje och tröst, ja, han är verkligen en hel människa! (Dagboken 10/3 1839)

Jag tror också, att Gud sände hjälparen rätt snart genom  Vilhelm Rappe, som kom på besök såsom efterskickad. Denne ärlige och kraftige Herrens lärjunge kom i Herrens kraft, alltså med rätta medel för at övervinna hårda hjärtan. (Dagboken 18/4 1841)

Den 17.
Reste Karolina och jag i Herrens namn. Först kommo vi till Tagel, där var det tomt. Redan dagen därpå kommo vi till Drettinge, där Emilie ilade oss till mötes med öppna armar. Vad jag led där ligger i hjärtats djup, som en dyrbar erfarenhet; ty den kan inte beskrivas. Jag endats antyder i allt vad jag känt med Matt.19:29. Kampen är ännu inte på länge slut, men den slutgiltiga segern står fast, enär min Jesus själv kommer till min hjälp. Glädjetillfällerna där voro ju också utomordentliga. Återseendet, brev, underättelser från alla dyra vänner, o! Min egen kära Emmy var så kärleksfull men så orolig och fruktande i fråga kom vandringen på den rätta vägen med hänsyn till att moderskärleken ville taga ut sin rätt och leda henne på avvägar. Vi gjorde besök överallt , där vi hade gamla goda vänner.
Den 30.
Äntligen på hemväg. Dagen därpå kommo vi till Tagel.Vi satnnade över natten. Vännerna voro nu hemkomna från sin resa, och den käre Vilhelm berättade outröttligt. På lördagen voro vi på besök i ett mycket trevligt hem. På söndagen sammantfräffade vi med en häradshövding, en älskvärd ung man, som bekände sig vara en Herrens lärjunge.
Vi kommo hem lagom till missonsbönen på måndagen. (Dagboken 17-30/8 1843)

Idag har min käre Natanael, Vilhelm, rest, och jag vet, att han välsignade mitt gamla Herrestad, nej, Guds Herrestad. Det var en så vacker morgon tillsammans med de kära barnen. Kärleken gör allt så ljust och varmt. (Dagboken 15/1 1855)