Mormor om Otto Runge

Min och min salig Petersens första väckelse utgick redan 1808 från en christlig konstnär, som just genom färger och poesins toner framställde den i honom fördolda Christus, som han ej kunde visa på annat sätt för den då i från uppenbarelsens rena ord så bortkomna verld, än genom en bro, som var hans konst, som skulle visa hans tros-lif och huru det hade uppstått i honom. - Kanske har jag visat dig ritningar af honom, när du var allra först hos oss? Hans namn är Otto Runge, hans djupa, andliga ansikte hänger öfver vår soffa. - Visst var han ett utvaldt redskap i Guds hand. För honom var Christus a och o - i allmaktens som i nådens rike - på honom besannade sig språket, den som förstår Gud förstår allting. Uppenbarelsen var för honom nycklen till allt - han hade aldrig fått någon vetenskaplig bildning och hade den ändå - utgaf på matematiska grunder en färglära, som förvånade den lärda världen. Den matematiska verldscontruktionen var klar för hans barnasinne. Såväl jag, som de hvilka omgifvit honom från barndommen, trodde ej, att han fallit ur sitt döpelseförbund. - Menlös var hela hans personlighet, och så dog han 1810 uti en ålder af 31 år som han hade anvädt till Guds ära. - 1808 målade han för mig min salig Petersen - han var ej portraieur, målade aldrig för pengar, men han ville göra ett försök. Hans öfvertygelse var, att ljuset skulle äfven i målningar utgå inifrån, och Petersens bild besanna det! - Du kan ej tro, huru lysande den blir, när en ljusstråle framlockar det inneboende ljuset. Andra målare sätta de ljusa färgerna utanpå - här äro de inunder och genomtränga de mörkare färgerna - såsom ljuset på himlafästet lyser genom atmospheren och var förr än solen - - men tiden räcka ej mer till att göra dig bekant med honom. Du märker att det blir svårt att skildra djupet af en sådan menniska! Naturens ande såg han i skapelsen och den asynliga verldens skönhet sväfvade ständigt för hans lyckliga barnasinne Denna skönhet var ingentig mindre än den förklaring genom Christus, hvarefter vi och alla troende vänta och längta.  (Brev till Pauline Westdahl 4/1 1839)