August Pohl om Per August Hultman

I en föreläsning av August Pohl i Chicago 1906 berättar han om Hultman som var en ledargestalt för de unga predikanterna i Jönköpins Missionsförening.

Under den tid, jag var i denna förenings tjänst, kan jag säga, att där icka var mer än en predikant, och det var P. A. Hultman. Så länge han levde, kunde ingen bliva stor. Det fanns heller ingen stor predikant på hans tid. Vi voro små allesammans, ty i jämförelse med honom försvunno vi alla. Det var ingen mer än han, som dugde till något. Han kunde fostra predikanterna han. Var det så, att en predikant kom upp på predikstolen och sökte göra affär av sitt eget jag, då beklagar jag hans skinn, när Hultman efter honom kom upp för att tala. Det var icke fråga om, "vad jag tror" eller "jag för min del" o.s.v. Nej tack! Ett mänskligt jag får inte träda upp på en predikstol, menade Hultman. Tyst med edra jag! Den föregående talaren var mycket dryg, och hans ord vittnade om en stor dryghet. Sedan kapade han av honom, och det utan alla förskoning, så att vi kallsvettades allihop. Så där gick det till, och därför blevo vi predikanter aldrig stora och vågade aldrig visa någon märkvärdighet. Men var det så, att vi voro i nöd, ledo av ängslan över vår predikan, o, då tog han oss under armarna som en välsignande fader och tröstade oss och riktigt smorde oss med välsignelse. Han grät med oss och bad för oss såsom ingen annan. Men ingen vågade bliva stor. Så var det på den tiden, och det gjorde, att så länge han levde, hade vi honom som en gammal  fader, till vilken vi sågo upp.