Mormor om Hedda

Heddas födelsedag. Genom Caroline fingo vi reda på hennes dödliga sjukdom. Jag tänkte genast på Ps.42:1 "Säll är den som låter sig vårda om den arme; honom skall Gud hjälpa på olyckans dag. Solen har gått upp så härligt - över Strömsrum utvecklade hon sin fulla glans, vittnande om uppståndelse så undebar... Caroline talade om Hedda. Så tycktes det vara för henne, en soluppgång så härlig... (Dagboken 9/11 1837)

O, Du fader vår i himmelen, hur har du icke åter bevisat oss Din barmhärtighet. Den 27 juni tog du hem vår älskade Hedda för att hos Dig förvara henne för evigt. Liksom med en kyss tog Du denna Din älskling, ett ämne för lovprisning för Dina barn, så länge de vänta efter denna Din famn. Undebart berett sände Du till henne Emmy och Elise, så att hon fick dö i deras armar. Du styrkte Emmy genom att hon fick vara här i stillhet dessförinnan, som Du alltid skänker oss tillsamman. Och nu vilja vi ofta tänka på den älskade vännen, hos vilken Du redan här på jorden bland oss fick levandegöra bergspredikans alla saligheter. Icke i gravens gömma ligger hennes själ, utan i ljuste däruppe får hon vara salig tillsammans med de andra vår älskade. Jag har ofta förundrat mig över Luthers ord: "Du ska lida, tiga och underordna dig - för ingen klaga din nöd, ej förtvivla i olyckan; Ty Guds hjälp kommer för varje dag". De äro sanna. (Dagboken 2/7 1840)

Min kära Pauline. Jag är sedan den 1 juni omringad av barn och barnbarn, Emmy och Engströms, även Wilhelm Rappe med Mathilda från Tagel, samt friherrinnan Schmiterlöw, Mathildas mor, och tre barn voro här en tid - och på två dagar, som en änglasyn, min vän sedan 40 år, och syster i Christo sedan 24 år - Hedda Rappe. Hon såg sig omkring med sitt rena kärleksöga den 13 juni, då hon for hem till Drettinge. Emmy reste den 24 efter henne, ty hon fick en oemotståndlig  lust att hjälpa henne rymma upp och packa till hennes självförsakande flyttning till sonen Adolph på Strömsrum. Hon lämnade det egna hemmet, den egna härden, varifrån i Jesu namn de hungriga blivit mättade, endast för att sonen skulle få yngsta dottern Elise till att sköta om hans tre flickor. Även Elise skyndade, mot moderns vilja, till Drettinge för att hjälpa till med flyttningen. Den 26 om aftonen kl. 6 voro alla bestyr färdiga. Hedda hade gått hela dagen och endast delat ut till de fattiga, hon ställde dit flera som skulle få till den andra dagen. Då grep döden ängel henne, och efter tolv timmars sömnlöshet var hon fri och hemgången! (Brev till Pauline Westdahl 22/7 1840)

Den 12, sent på lördagskvällen, kommo vi fram till Emmy. Men ack så främmande jag kände mig  med rummet. Det var nytt. men Sofie var där, som en dröm stod hon där från en gammal tid - ja, tid, icke evighet fast det var längesedan vi träffades här. Det tövade inte länge förrän jag ledsagades till Heddas rum, där jag skulle vila över natten. Den Gode Guden tog hand om mig. Igenom hans helige Ande hade jag liksom sällskap med henne, min älskade Hedda. Många minnen döko upp från förflutna dar, påminnande om hennes ölskliga väsen, ödmjukhet, tålamod och anspråkslöshet. Så kommo minnerna varje kväll, ofta även om natten. denna erfarenhet är oförglömmerlig, och jag känner, att den kommer att bära frukt. Hur dyrbart, att redan avsomnade vänners andar så kunna besöka ännu levande! Emmy blev för mig på något sätt ljusare och älskligare för varje dag. Särskilt gott kändes det den 23, då vi reste till våra käras gravar och då korset på Heddas grav restes. (Dagboken 28/9 1840)

Jesus allena, och i honom allt. Han ska till sist ge mig åter mina kära, min Otto, mina tre Linneor, min kära, gamla Claudiusens, min Therese... min petersen, min Carl, min Moberg, min Johanna, den kära Ulla, den söta Ingeborg och Hedda - Hedda, min i allo präktiga, kära Hedda, och min Hanna... Nu går året 1840 ifrån mig. (Dagboken 31/12 1840)