Om Blinde Hans

Reste Engström. Välsigne Gud hans utgång! Hans kom på kvällen. (Dagboken 28/7 1837)

Denna söndag firade vi  särskilt högtidligt med läsandet av en predikan av Schartau. På kvällen talade och bad också Hans. (Dagboken 21/8 1837)

Hans talade så underbart på kvällen över Naaman och Elisa. O, helige Ande, inpränta dessa mäns bild i min hjärtkammare. Du har ju givit mig dem. (Dagboken 22/8 1837)

Men strax därpå följde erfarenhet av mitt eget syndaelände. O, vad det gjorde ont, när jag skull skilja mellan mitt och Herrens! På min sida synd, bara synd, ja jag är ju själva synden! O, utan Dig förmår jag intet. Knappast dra ett enda andedrag. O, Herre, förlåt mig min skuld och giv nåden på nytt! Att Du gör det, försäkrade Hans på kvällen i sitt vackra tal om Sackeus. "Liten var denne; det är också varje syndare, som känner sin synd, förkrossad söker han sig uppåt - i mullbärsträdet, trädet, Kristi dyra, kära kors, på vilket han ser Jesus. Där tigger han om nåd, ty synden är honom så övermäktig, att han ej förmår få fram ett ord. Men Jesus förstår bönen om misskund genom en blick in i ögonen. Och med en förklarad blick ropar han till den tiggande syndaren: Skynda dig ned, ty idag vill jag gästa i ditt hus." Med en gripande avskedshälsning och önskan om välsignense avslutades det andefyllda talet. (Dagboken 23/8 1837)

Men så talade den käre Hans. Han liknade Guds barn vid sammanbundna fötter, så helt borde de alla följas åt. Han liknade Filisteerna vid satans här. Denna här är ständigt stadd i kamp med Guds barn. Ofta vinner satan på dem med sådana vapen som misstänksamhet, grälsjuka, hat och avund. Gemenskapen, som borde finnas emellan Guds barn utvecklar oförliknelig kraft. Om endast två av dem är riktigt sammanbundna i tron, så kunna de med hjälp av den av Gud tända elden förbränna djävulens utsäde... Gud har alltid visat sig segra genom få. Hur mycket förmå icke Guds barn,  om de bliva förenade om ett och samma mål. Djävulen utsår sitt gift i själarna och uppviglar dem så mot varandra, förgiftar deras verksamhet och förintar alla goda ansatser. Därför måste den ängsliga själen fly till kristi sår. Där vinner han över all satans makt, om denne så möstrade upp 1000 legioner änglar.
Mig träffar detta tal genom den helige Ande. Som en spjutspets trängde det genom märg och ben. Det var ju jag, som var misstänksam, häftig, envis och grälsjuk mot mina barn, ja, mot alla. Och det värsta: jag vill inte erkänna och tillstå det. (Dagboken 24/8 1837)

 Elise och Malin kom hem överraskande tidigt - jag var glad att redan ha hunnit sjunga: "Jesus är min hägnad och mitt hjärtas fägnad." På kvällen talade Hans mycket vackert, och såväl Elise som Malin gladde sig däröver. (Dagboken 27/8 1837)

Hans talade så skönt på kvällen över Simson. Morgonen därpå, den 30, likaså över orden "Herren är min starkhet". Dagen var så skön, och när kvällen kom, var mitt hjärta läkt från alla sår. (Dagboken 29/8 1837)

Mathildas födelsedag. En kosteligt tal av Hans. En skälvande, helig glädje genomstrålade oss alla. Hans frimodighet var en gåva av Anden, om vilken han också dagligen beder. Dagen var i allo skön. På kvällen kom en avlägsen boende vän hit, en kristen som blev synbarligen vederkvickt. På kvällen ännu ett hänryckande tal av Hans över Jes. 9:6.
Vår hemfärd blev underbar, i synnerhet som vi vid avfärden på nytt blevo välsignade genom bön. Vistelsen hos vännerna här och där förskönade vår färd.(Dagboken 31/8 1837)

En härlig missionsdag. Bröderna och systrarna från Jönköping voro här - likaså Hans. (Dagboken 5/8 1839)

Hans gav oss denna vecka mycket gott. Gud, giv mig ur Din mun, att jag må taga emot och leva. Också Hårds och Hilda har varit här. Dessutom Strömberg, som kom med en efterlämnad gåva från fru Johanna Bagge. Hur hon måtte ha hållit av mig! Det hörde jag, såg för övrigt jämt och samt. O, Jesus, styrk oss i kärleken! Utan Dig förmå vi intet. (Dagboken 18/8 1839)

En skön missionsdag. Hans talade så underbart. Min dyra Emmy var här ännu. I Hamilton var alldeles säkert den förekommande nåden kraftigt verksam, som säkert skulle bereda honom från förlusten av barnet. (Dagboken 2/9 1839)

 Hans kom på lördagen innan efter Emmys hästar. Hans tal! Även Bergvall, Sandén och Ydström medverkade. Den 4 auguati återvände Emmy till sitt hem. Min oro för henne var så stor. Det är så svårt att kastas från ett stilla, med Gud dolt liv in i ett hav av oro. Men allt måste gå, i Guds namn. Det var svårt, ty den naturliga människan behärskade mig fullständigt den dagen Emmy reste. Högst bedrövligt är det också idag, på söndagen! Idag har Hans talat i anslutning till Samuels utrop om att Herren gör något med Israel. Jag tänkte på detta och på sista avskedet från Emmy. Hans talade om Abraham och Sara hos konung Abilmelek, då Abraham kallade Sara för sin syster. Detta må höra till en frimodig bekännelse för alla Guds barn. Vi få, på grund av barmhärtighet från Gud, vara Jesus bröder och systrar, ja, hans brud. Det talet var så andefyllt och var som läkedom i mitt hjärta. På kvällen talade den outröttlige Hans om Joh. 3. Och nu införsatte oss Gud i en förunderlig gemenskap. Hela hjärtat fylldes med jubel. Det var så lämpligt som förberedelse till den stundande nattvarden. Helige Ande, använd allt som kan störa den salighet, som nu bor i min själ! Så sade Hans: "Fågeln lyftes på sina vingar, ja, men det är ej bara han som lyfter dem, utan det är vädret som blåser under dem. Så kan inte en människa lyfta sig själv, det måste vara guds ande som gör det med sin livsvind.(Dagboken 9/8 1840)

Den 10.
Undebara äro Dina välgärningar, Herre! På aftonen ville jag övertänka dem. Ett strålande härligt väder - underbra vistelse i det sköna kyrkogårdshörnet - gudstjänsten i kyrkan och sedan den stilla ljuvliga eftermiddagen med Hans förklaring över Jakobs brev. Och så brevet frånden älskliga Marie Cederschiöld, vari hon berättar om sin omvändelse. Brev från Hanna, ack så skönt! Motsatsen till vad jag känner just nu - synd, elände. Väl, att nåden finns å Guds sida! Här får jag väl vara, tills synden helt en gång blir uppslukad och den nya människan går, evigt förklarad, in i härlighetens rike! Amen.

Den 11.
Morgonbön av Hans. Vad jag minns och vill minnas: "Allt vad vi göra eller företaga, låt oss göra det i Herrens namn och vara flitiga skaffare med de gåvor Gud givit. Ty i graven, dit vårt stoft omsider ska fara, blir allt från jorden spolierat, ingen konst eller vishet, Intet förnuft kan då göra något. Låt oss därför verka för himmelen i endfald och med den nåd Gud giver." Hela dagen var väl börjad med denna maning.

Den 12.
Åter morgonbön av Hans: "Det slutliga hemmet skola bliva härligare än det första. För den människa, som inte falla ur döpelsenåden, blir himmelen den mest naturliga slutet på vårt liv. Såsom det lilla barnet omedelbart vilar i Guds fadershänder, så överflyttas den själen på Gudsnåden in i det himmelska. För det barn, som fallit ur döpeösenåden, som blivit en avfälling, men åtevänder till Herren och får medvetet Gudsliv, blir det sista husets härlighet vida större än det förstas, härligheten till sist i det gyllene landet." Detta var en undebar början på dagen, som rent i yttre mått gav Hans rätt; den var vackrare än gårdagen med sol och guld över naturen. Tack, Gud - ty natten var också ljuvlig för mig. Men jag fick i anden arbeta mycket med Elise. Herre, hur är det med henne, vad vill Du med henne?

Den 13.
Hans fortsatte samma ämne vid morgonbönen: "Människohjärtat, skapat av Gud, och i dopet invigt och renat, har vid fallet från döpelsenåden kommit i avgrundesfurstens händer men blir vid uppväckelsen av Gud återvunnen, i nya födelsen och rättfärdiggörelsen återinvigd, i den dagliga helgelsen mer och mer renad och skickliggjord till den sanna gudstjänstens förättande, i Guds nådesrike på jorden och i döden uppståndelsen fullkomligt renad coh skickliggjord till den outsägligt sköna gudstjänstens förättande i härlieghetens rike."

Den 14.
Hans höll i dag morgonbön med ledning av Ebr. 11 om trons tillförsikt.

Den 15.
Förberedelse till nattvarden. Brev från Daniel, den käre Daniel, mycket glädjande men ock mycket allvarligt. Herre, ske Din vilja.

Den 17.
I går fick jag ett mycket efterlängtat brev från min älskade och svårt prövade vän och medsyster i lidandet Minna Heinecke.

Den 23.
O, min Jesus, Din helige ande skall ju påminna oss om allt, vad Du har sagt. Hur mycket har Du ej sagt mig i både rent kroppsligt och andligt avseende genom strömmar av Din nåd. Så vill jag begagna sabbatsstillheten runt omkring mig för att begrunda det och för att behålla det och för att sedan kunna draga nytta därav. På söndagen den största välgärningen - nattvarden - och på den en underbar sabbatsafton. Så kom en lugn och vilsam måndag. På tisdag kom den käre Sandén på besök. Även han fick höra ett hugnesamt tal av Hans. På onsdagen kommo hungrande, törstande, betungade och bekymrade själar. Alla fingo mycken hjälp genom vår käre Hans. De tre följande dagarna voro stilla och fridfulla, bl.a. en härlig stund hos Bloméns i Kärda, då jag också passade på att få en kvarts timme ute på kyrkogården. Så läskade vi oss vid brunnen med frälsningens läskande vatten, Guds allmaktsord, detta som liksom väntar på att få giva av sitt övernog och varav jag fått så rikligt i min bundenhet. Och så idag stunden i kyrkan, där var så mäktigt stilla för min själ. Jag mötte Gud i hans majestät. Gud give oss den sanna friden, den sanna kärleken, själens sanna harmoni. Väntar vi bara allt från Gud, då ser vi också våra medmänniskor på ett rätt sätt och då måste vi komma ihåg, att även de har en ande, som bör ledas av Gud. Om Du, Herre, kan få riktig gemenskap med mig, så gör Du också de, som tänka annorlunda än jag, belåtna med mig. Detta sagt med tanke på Bloméns.
Så kom brev från Emmy och Sofie och gladde mig mycket. O, de kära barnen! Gud välsigne dem!

Den 24.
Hansens morgonbön var en härlig uppmaning till arbete i gudsfruktan och särskilt då det gällde att en människa bör sköta både kropp, själ och ande. Gå och pröva inför Herren allt vad han manar fram i ditt hjärta, ty Herren ska vara med dig!

Den 25.
Vem kan bestå i Herrens tillkommelse? Vem kan bestå 1) i upplysningen, omvändelsen, tron, nya födelsen, rättfärdiggörelsen, helgelsen, 2) när Herren kommer för att upprätta det 1000-åriga riket? 3) när han kommer till den yttersta domen? Detta var punkterna, som Hans idag berörde och besvarade i sin morgonbön, då han talade om den adamitiska vanarten att vilja antingen förneka eller ursäkta synder, som vidlåda även trogna Guds barn. (Dagboken 10-25/8 1840)

Den 23 slutade höskörden, som trots det ihållande ymniga regnet bärgades väl. Lovad vare Gud! På samma dag avslutade skolarbetet med vacker examenshögtid. Hans höll ett tal till de församlade om betydelsen av nykterhet.
I går bärgades den sista av rågen under den vackrast tänkbara väderlek. Lovad vare Gud! Hur det nu blir, så ha vi bröd. (Dagboken 26/8 1841)

Den 28.
I dag har jag levat på intryck från ett ord, som kom under natten: "Varen vid gott mod, hjälpen står vid dörren. Han tröstar och vederkvicker..." Även ett annat ord kom till mig i natt: "Allmakt är hans arm, godhet stöder den, och en sådan Herre tjänar vi."
Hans höll morgonbön. Välsignat!

Den 30.
I nattens tysta timmar har smärtor varit min del. Jag känner mig tacksam över, att mina kära barn voro mig nära och svävade kring mig till tjänst som ljus änglaväsen. När de måste gå för att vila, kände jag ensamheten så ödslig. Tack, Gud, att Du i alla fall skickade dem! Jag har i natt fått en mycket allvarlig förkänsla att jag torde få lämna denna bräckliga kroppshydda.
Vad Hans ändå talar vackert om Guds dråpliga verk!
I dag har det såtts höstsäd ute på åkrarna, och jag kunde se dem som sådde. O., Herre, välsigna sädet och välsigna oss! Amen! (Dagboken 28-30/8 1841)

Blinde Hans var här en tid efter den 5 sept  och under tiden har han berett oss outsäglig glädje. Just nu vill jag bereda mig till på heliga nattvarden. I stillhet vill jag bereda mig. (Dagbok 4/10 1843)

Beträffande glädjen i Gud har han samma erfarenhet som jag, nämligen att glädjen tages ifrån oss ibland och växlar om med mörker och dunkel. Hans tal om växlingen i naturen som en bild av växlingen i ett människohjärta var så vackert, men naturligtvis kan inte mitt svaga minne återge det. (Dagboken 7/10 1846)

I stillhet hemma tillsammans med Eva och Maie. Under dagens lopp hämtade vi in rågax. Jag tog dem i mina händer och bad Gud välsigna den mat vi lagrade i ladan!
Blinde Hans var här och talade så innerligt gott. (Dagboken 16/9 1849)

I dag var vi tillsammmans med Engströms, Ydströms och den kära Carolina Larsson en underbar eftermiddag. Hans höll ett originellt missionstal, och Ydström bad så innerligt. Det var första gången vi hade den s.k. syeftermiddagen tillsammans med utomstående. Vi fingo verkligen givande gemenskap och beslöto att fortsätta därmed var fjortonde dag. (Dagboken 18/9 1849)

Den 1 oktober hade vi missionsbön. Engström kom, han stannade till påföljande dag. Hultmans morgonbön var skön och upplyftande, och blinde Hans talade så vackert. Ja, minnerna av de gångna veckorna äro idel goda och vackra. En dag rodde vi några stycken på sjön - det var blinde Hans, Hultman, lilla Anna och ett barn - och sågo en undebar lövprakt i alla skiftningar. Det var så mäktigt för mig att tänka på alla i båten, alla voro Guds barn, som färdades över djupa vatten tryggt och lungt med skyddande änglar på alla sidor och med Jesus i båten.
Under denna tid har jag också företagit många undebara promenader i Sjöhagen tillsammans med Eva... Det låg något av avskedstämning i dem. (Dagboken 6/10  1849)

Den 9.
Brev från Emelie - Elmblad mycket sjuk, fara för livet, dessutom var lille Magnus sjuk - stackars Emelie, må Gud hjälpa henne! Engström och Ydström har varit här. En vacker missionsbön hölls av blinde Hans. Han och Hultman stannade hos oss över natten. Vid frukosten höll Hans ett varmt avskedstal. Hultman svarade i ett kort tal och välsignade vår dyre Hans så kärleksfullt, att Guds änglar måste ha glatt sig åt denna förbrödring. Det var så gripande att se, hur känslorna i hjärtat avspeglade sig i det blinda ansiktet.

Den 10.
Vi firade en liten fest vid morgonkaffet, och då höll blinde Hans ännu ett gripande avskedstal, och därmed vara hans fem veckors vistelse här för denna gången slut. Det känns nu så ödsligt och tomt efter den käre brodern.(Dagboken 9-10/10 1849)

Hans höll i dag en härlig missionspredikan. Mycket folk. (Dagboken 7/11 1853)

I dag invigdes vår skollokal, Elmblad, Ydström och Hultman talade. Hans kom, och han skildrade i en historisk översikt de gångna 21 åren, varvid han mycket dröjde vid sin första bekantskap med min Petersen. O, jag kände mig ung och glad! (Dagbok 12/10 1853)

En massa småhändelser ligga bakom, bl.a. en dröm, att jag har ännu åstskilligt svårt att genomgå, innan jag kommer lyckligt hem.
Bedrövligt var att höra hur sjuk min syster varit. Lyckligt var däremot att få höra om fru Hultmans lyckliga förlösning och om barndopet.
För övrigt tackar jag för arbetsförmåga, för härliga promenader, för hälsan, för fredliga nätter, ja, för alla nådesvälgärningar!
Ett uttryck av Hans kommer för mig: "Tron och trosvisshet äro två olika ting såsom doften och blomman. Tron är ej hunger och törst efter rättfärdighet, utan tron är en överbevisning om tillvaron av osynliga verkligheter."  (Dagboken 23/9 1855)