Elsa Borg besöker Herrestad

Elsa Borg var under ett par års tid, mellan 1857-1859, lärarinna åt två barn på prästgården Björkö två mil från Eksjö. Ryktet om verksamheten på Herrestad är då vida spritt. Hon har en längtan att få göra ett besök.

En liten tilldragelser under min vistelse i Småland, torde jag ännu få meddela.
Vid denna tid spriddes i hela Småland och långt utom dess gränser underättelser om "Mormor på Herrestad" fru Emilia Petersen, om hennes inre mission och hennes hjälp att skaffa arbete åt det fattiga folket, om hennes "gråsparfvar" (barnhem)  samt de vidsträckt omtalade missionsmöterna på Herrestad. Mycket längtade jag att få bevista ett sådant. Vägen var visserligen lång, men "allting är ju möjligt för den som tror". Snart kom den sorgliga underättelsen att "mormor på Herrestad" var sjuk, och man befarade att hon snart skulle lämna sitt arbetsfält härnere. Ännu skulle dock ett missionsmöte hållas där, men man visste ej om det skulle blifva det allra sista. Det var just i skördetiden, den andra sommaren jag var i Småland; men mina elever hade skollof, och en snäll bonde uppsköt med sin skörd för att skjutsa mig till det efterlängtade målet. (Han sade mig sedan, att han aldrig fått sin skörd så väl inbärgad).

Den tiden funnos ej järnvägar, som förkortar väglängden och spara tid, utan man fick taga god tid på sig. Vi hade en häst och en bra fjäderkärra; väder och väglag var det skönaste, och våra samtal om himmelens härlighet förkortade resan, som lämnade det behagligaste minne. Ju mer vi nalkades det efterlängtade målet, dess mer förundrade vi oss att icke se vägen full med åkande och gående, som ämnade sig åt samma håll. Vi kommo nämligen bra tidigt, jag vill minnas ett par timmar före mötets början. Helt nära mötet körde vi dock om tre unga flickor, hvilkas utseende tydligt vittnade om hvart de ämnade sig. Vi hälsade hvarandra så förtroligt som om vi varit gamla bekanta.

"Mormor på Herrestad" fingo vi icke se. Hon kunde ej lämna sitt rum. Den vän, som var hennes hjälpreda, mottog mig mycket hjärtligt och bjöd mig på middag. - Under tiden började gästerna samlas på gården och en del i förmaket, dit jag vänligen inbjöds. Där råkades ett sällskap "fint folk" af ståndsperson, präster och andra. Men den oandliga halfvärldsliga tonen i samtalet där var en missräkning för mig. Den kom mig att tänka på huru "de vise männen" när de sökte det nyfödda barnet, veko af från rätta vägen och kommo till Jerusalem. Jag begärde kanske för mycket.

Snart begaf jag mig ut på gårdsplanen, och där fann jag att jag dock kommit rätt. Där träffade jag min körsven och de flickorna vi körde om på vägen, samt flera andra varmt troende, och andades åter hemlandsluft - detta redan innan mötet började.

Den som först talade på mötet var den unge pastorsadjunkten, som varit till så stor välsignelse i Björkö. Han bad varmt och trosfriskt och uppläste därpå Es. 12. Därefter utropade han: "Gud föder inga döfstumma barn" och genomgick texten kort kraftigt. Jag fick sedan veta, att två själar blifvit vunna genom denna predikan.

Den som därnäst talade var vår i Stockholm väl bekante varmhjärtade lektor Elmblad. Han hade text Es. 62: 1-4. Ett uttryck i hans predikan, som ännu sitter kvar i mitt minne, var detta: "Man säger att Guds folk, Guds barn och vänner, äro skenheliga. I en bemärkelse sant: De äro heliga i skenet af rättfärdighetens sol, deras Herre och Frälsare Jesus Kristus!"

Sist talade den likaledes i Stockholm väl kände predikanten Hultman, då skollärare för "gråsparfvarna" på Herrestad. Han fortsatte samma kapitel, från den femte versen. Hans tal var nu fyldt med Jesus kärlek och rikligen smordt af den heliga Ande.

jag var fullt tillfredställd och tacksam att ha fått göra den långa resan, och jag blef bjuden att stanna kvar öfver natten. Vi fingo äfven den följande morgonen höra ett par föredrag öfver Rom. 4 de kapitel, hvarefter vi med glädje och tacksamhet begåfvo oss på hemfärden, som gick i allo lyckligt. Jag återkom till mitt älskade lilla arbetsfält, rikt och välsignad och stärkt till ande, själ och kropp. Huru mycket af intresse hade jag icke nu att berätta för min lilla flock där hemma!

Källa: Ur minnet och dagboken B. Wadström 1902