Mathilda om sitt livs vändpunkt

När Mathilda på senhösten 1842 följer med sin gode vän Theodor Hamberg på en av Carl-Olof Rosenius samlingar blir det en vändpunkt i hennes liv. Nedan kan ni läs vad Mathilda själv skriver om denna händelse och mötet med Rosenius.

Denna afton blef uppslaget till mycket "nytt". Teodor, som älskade oss så innerligt, ville att vi skulle höra Rosenius. Vi gjorde det, med stor fruktan att någon skulle få veta, att vi varit där. I det yttre var hela företeelsen föga tilldragande; men i mitt hjärta fick jag ett stygn, som jag ej kunde få heladt genom några tröste grunder ur mitt förstånd, ej heller utplånadt genom några förströelser. Detta blef  vändningspunkten. Det utpräglade världslif, som vi fört, föll af mig som en gammal trasig klädnad, men jag stod där redlös, visste ej hvad som skulle komma istället. Hvad skulle jag göra, hvem skulle jag vara med? Huru skulle jag få någon reda i allt det, som trängde sig på mig? - Jag kände mig ej rätt kunna ångra mina synder, ej kunna anamma Kristus; icke kunde jag, liksom jag såg vara fallet med Teodor, på en gång bli en kristen. Ty detta blef han inom två veckor, från det att han var en världmänniska som endast tänkte på att roa sig, att dansa, att lysa med sin vackra sång, och dessemellan läsa romaner och roande böcker af alla slag och ställa sig så att alla människor skulle tycka om honom. - För honom var allt detta på en gång slut. För mig såg jag ej, hvart det skulle taga vägen. Min mor häpnade öfver alltsammans. För henne, så ädel och älsklig i allt , var det ej lätt att bli synderska i sina egna ögon. Hon hade i allmänhet svårt att tro, och till slutet af hennes lif var uttrycket af hennes själ: "Herre jag tror, hjälp min otro!" Han gjorde det också, därom är jag viss.