Dagboken 1841

mormor 61 år gammal

Veckor av nöd genom Emilies köld  och de främmande intressen, som hota att tränga henne ut ur vår krets, alltså bort från Gud. Samtidigt framträder tydligt hennes oböjliga sinne. Fruktan för att helt förlora det kära barnet störde och förmörkade påskglädjen. (18 april)

Januari  Februari  Mars  April  Maj  Juni  Juli  Augusti  September  Oktober  November  December


Den lilla Christina som omtalas död i nauari är mjölnarparet Johan och Johannas dotter som dog drygt 2 månader gammal. Detta år saknar helt anteckningar för juni och juli. Säkert delvis på grund av brunnskur i juni och sjukdom månaden efter. I början av året dör Hanna en av mormors äldsta och bästa vänner, som hon kallar sin Jonatan. Under året har mormor mycket bekymmer för den 17-årige Emilia som likt många tonåringa sluter sig och lockas av intressen som mormor ogillar. På hösten tackade Kärdas komminister och mormors gode vän Johan Fredrik Ydström ja till en ny tjänst i Jälluntofta. I september är det barndop hos Larssons på Hörda. 

 

Januari.

Den 1.
Allt mitt görande, begynnelsen och slut, må ske i Jesu namn. Han må bistå mig bittida och sent, till alltsammans är slut! Amen.
O, min frälsare, låt mig genom din helige Ande nu kunna se tillbaka på den just avslutade festen, som idag varit beseglingen på vår lilla Christinas död. Hon somnade i Dig - jag kände himmelrikets port öppen, såg i drömmen vår Nils, vänlig och full av frid. Jag tackar Dig för den heliga julhögtidens mångfaldiga och stilla glädje, för den vackra missionsfesten, för alla välgärningar, som jag både förnummit och icke förnummit.

Den 10. på kvällen.
Med tacksamhet ser jag tillbaka på de förflutna dagarna detta år. Den gångna veckan har för mig varit mycket betydelsefull. På torsdagens gjordes de första förberedelserna för avlämnande av alla mina föreningsräkningar. På fredagen avlämnade jag räkningarna men glömde mig alldeles genom Bloméns despotiska uppträdande så, att jag blev fruktansvärd vred. O, Gud, har Du förlåtit mig det? Må Du låta allt ske till Din egen ära, även om jag får stå där med skammen!
Den 9 hade jag brev från Hanna. Hon är beseglad för det eviga livet. På kvällen kom Carl C. Jag beder Dig, Gud, att Du måtte styra allt till det bästa och rätta till alla förhållanden och att Du måtte ge honom vad som fattas honom, giva honom detta i Dig, I Din käre Son och den helige Anden.
I dag, på söndagen, ha vi fått Guds underbara ord, både morgonen och på kvällen. Emilia kom med så mycket glädje från Herrens hus i Bredaryd. Gud välsigna henne för det!
Hela veckan har Guds heliga ande varit verksam i vår kära Johanna. Gode Gud, hjälp! Hjälp! Låt henne och andra här ej tröttna vid det härliga verket. Kom och befrukta allas våra själar!
Emmy är så kärleksfull!

Den 20.
Nu ha åter tio dagar gått, under vilka jag ej har hunnit uppteckna någonting. Emmy blev sjuk, och hennes bekymmer fyllde mig så, att jag ej kunde företa mig något. Annars hade jag väl behövt för mitt eget hjärta koncentrera mig kring det som är min dagliga tröst. Lär mig det, Du värde lärare, Du helige ande!
I dag har ordet om den dagliga bättringen och boten trängt in i min själ och saligheten av att jag kan få dricka Guds kärlek såsom hjorten dricker ur den friska källan. Detta för att jag borde försöka förstå Guds under och välgärningar även med det som han låter ske i naturen.
Emmy har dessa dagar förefallit oss mycket förändrad. Giv henne, o Gud, vad hon behöver - såsom Du ger oss alla! Jag erkänner, att jag har syndat emot Gud varenda en av dessa dagar men måste till Herrens pris erkänna, att han förlåtit mig allt lika trofast som jag varit trolös.

Den 22.
I dag skulle jag vilja sammanfatta och nedskriva de underbara sköna intryck jag igår fick, men jag förmår det inte - rimfrosten var så undebart vacker. I allt var solens effekter så överjordiskt sköna - fast jag inte såg henne direkt! Röken steg rakt upp mot himmelen som bönen från ett altare Gudi till bahag.
veckan andliga intryck äro idel tacksamhet för allvaret i den dagliga bättringen, för undren i Guds lag och för hans utomordentliga välgärningar.

Den 24.
I lördags erhöll jag underättelser från Hanna genom brev från henne själv. Hur underbar är icke Guds ledning med sina barn. Hur det än är, så är Du, o Gud, underbar i råd och stor i vishet. Ditt namn vare evigt prisat! Lever Hanna, så lever hon för Dig, dör hon, så dör hon för Dig... O, låt det bli så med mig! Amen!
Så ett brev från Hilda, vari hon anhåller om förbön. O Herre, hjälp, hjälp! Mitt huvud är så fullt av brus och värk men kan ändå uppfatta Guds underbara godhet. Och det ropar inom mig: mer, mer av Gud, mer, mer att dricka av Din kärlek, o Gud!

Den 30.
Alltfort välgärningar, talrika som sanden i öknen, vem kan räkna sandkornen? Blott några kan jag nämna: först att Gud gjort väl vid mitt gamla huvud och bota värken i nacken!  Tack också för Emmys tillfrisknande! Vidare för all flit och god vilja runt om mig. Tack icke minst för kärlek, som ingenting kan rubba, inte ens mina många synder!  Och så mitt hus, hur har inte det skyddats och bevarats! För stora sändningar av fattigpengar och för visshet och fast tro, att Du, o Gud, icke heller i denna sak ska övergiva oss. Tack vidare för brev från Daniel och Justine, från Marie Behrman, för hennes seger! O, så mycken kärlek, så mycken oändlig godhet! För Ditt helga ord, för mycket, mycket mer! Vad jag har erfarit och upplevt den gångna natten, vet Du, min Jesus, allena! det var en, ja, jag tyckte det var en personlig hälsning från min Petersen. Minnet därav vill jag så gärna behålla, om jag får för Dig. Låt mig behålla det minnet, om Du ser att jag har nytta därav - att jag därav känt en starkare livsnjutning är sant och absolut visst. Låt mig använda och bruka allt vad jag fått uteslutande till Din ära.
Den gångna veckans allra starkaste andliga intryck fick jag genom Scrivers "Kännetecken på benådning i jesus allena", av Hoof genom "Fiendekärleken framför broderskärleken...", och av Schartau att "en kristen är salig utan verk". Guds ande gav mig heliga impulser genom sitt eget ord. "Smaken och sen, hur ljuvlig Herren är."

Februari.

Den 6.
O, vilken vecka! En återblick borde vara lätt. Vilken rik söndag och vilken måndag! Och vilken rik tisdag, då Guds nåd i Kristus Jesus på ett överväldigande sätt i den helige Ande bestänkte de närvarande med sin härlighet. De kära närvarande blevo lika häpna över att höra, att Hanna, min Jonatan, har dött. När budet kom kände jag först något av den triumf som ligger i en kär väns saliga hädanfärd. Men icke långt därefter kom en känsla av dödlig förskräckelse: med varje kär vän som går bort blir jag ensammare. - Så måste jag också lämna Emmy, som fick lämna det lugna, fridfulla Herrestad för att bege sig  ut i den hårda och kärlekslösa världen därutanför. Hon reste den 5. Hur fasansfull stod inte känslan av dödens närhet nyss! Isande kall kom den liksom från avgrunden. Är jag verkligen rädd för att dö? Men till livet trängde jag, till min, till vår Jesus, i vilken alla mina döda leva - o, jag lever ju i honom själv! Längtan efter den heliga nattvarden är just nu överväldigande, och i morgon får jag vara med vid det heliga bordet. Herre, hjälp till välsignelse!

Den 12.
Åter har en välsignad vecka förflutit, och min stora tacksägelse vill jag betyga för min himmelske Fader.
Den heliga måltiden har jag mottagit med trons mun. Jag har druckit förnyad kraft. Jag har blivit så tröstad av övertygelsen, att min Hanna är i himlen, hos Gud, och ej längre i svårt lidande här på jorden..."Kristus är mitt liv och döden en vinning", därom sjöngo de vid hennes jordfästning. Nu söker jag henne däruppe! Fil. 3:20.
Vi ha varit så lyckliga i kärleken här. O, låt denna vecka bli sådan! Giv vår Emilia vad hon behöver till liv! O min Jesus, Jesus, Jesus! Jag hade även denna vecka brev fån Sofie och skrev själv till Elise, Emmy, Vilhelm, min syster Lejonhufvud.

Den 21.
Åter har en stilla ljuvlig vecka gått. I fred har vi fått tjäna Dig, fader, Son och Ande. I kärlek har vi levat därför att vi icke släppt Dig ur vårt hjärta. Tack för denna nåd, och låt oss troget bevara den under denna vecka, eftersom Du styrkt oss med Din kärleks Ande. Och låt oss vara trogna i bönen om nya nådesbevis. Ett brev från Minna Wegener gladde mig mycket.
Länge har jag gått och burit på Dina många välgärningar, Gud, utan att ha skrivit ned dem. Nu vill jag återblicka på dem i mitt hjärta. Åter ett brev från Tyskland, där Hannas sista stunder omnämnas. Gud, låt våra vingar växa, även om vi mista i kraft till kroppen! Även om min yttre människa avtager, låt min inre tilltaga dag för dag.

Den 28.
Har idag besökt det föräldralösa barnet. Vilken namnlös sorg! Vi hade en stilla och skön missionsdag. Ydström:"Människan lever ej allenast av bröd..." Bergvall: Varmed skall jag blidka Herren?.. Gud vare tack - veckan var lugn och stillhet rådde här och - i min själ.

Mars.

Den 5.
K0m en hälsning från det välsignade fosterbarnet Sofie. Jag känner allt mer lust att betrakta mitt liv i Guds ljus. Hjälp därtill, Herre! Jag vill här citera vade en Gudsman säger om ordet:
"Vid bibelförklaringar bör man låta Guds ord allenast råda och tala. Det är så, att när Gud vill säga oss något säskilt, så låter han oss förnimma något utomordentlig helgade och renade genom Ordet. Därför gäller det att ivrigt lyssna till Ordets sanningar, den nödvändiga förutsättningen för att vi skola få höra Guds röst. Eljest kan det så lätt bli vilseledande människomeningar, tomt pladder om andliga ting och lättfärdig filosofi. Allenast i Guds ord ligger det eviga skapandet, det eviga 'barde ljus!'  En Gud, som icke skapar genom sitt ord, kan överhuvudtaget iche vara den evige och sanna Guden! Vid denna övertygelse håller jag fast vid mitt predikoämne... Denna sanning tränger så småningom allt djupare in i mitt hjärta och öga, att den levande Guden och fadern möter oss i sitt ord. Det väsentliga härvidlag är, att Ordet icke blott talar till oss utan för oss, och det gäller varje människa, varje enskild person. Därför finnes i Ordet, i varje förhållande där, händelse, liknelse, under och profetia något för oss lärorikt: varning, aga, straff men samtidigt tröst, kraft och nådens rikedom. Det blir vid Ordets läsning och prövning allt tydligare för oss, att Gud genom sitt heliga ord leder oss fram till full och sann självkännedom, så att vi klart får känna vår ställning till honom huruvida vi äro honom nära eller fjärran och så att vi veta eller känna, om vi till hela vår varelse äro vända till honom eller äro i honom eller tvärtom emot honom eller utanför honom. Varje människas bana har ett kristligt förlopp , när den rör sig koncentriskt mot Kristus. varje avikelse från denna bestämda kurs kan jämföras med en komets irrfärd ut i rymden, om vilken t.o.m. de mest framstående astronomer ej veta, om det är fråga om en nebulosa eller en fast kropp, en planetarisk eller solarisk företeelse. I Kristuslivet kommer det icke allenast an på om ljuset, klarheten i uppfattningen om Guds sanning, utan om heligheten, vilken skall liksom innesluta ljuset såväl som sanningen, nåden och kraften."

Den 14.
Ja, i Ditt ljus, Herre, behöver jag vandra idag, min dyre Petersens begravningsdag, som annars skulle ligga höljd i stort mörker. Dödsfruktan, som för sex år sedan grep mig. genomilar mig nu, och jag känner som om jag inte skulle sträcka mig framåt mot målet. Likväl känner jag dragningen och den himmelska lockelsen till hemmet, hos Jesus Kristus, vilken alla mina älskade saliga, ack, även min Hanna, redan har nått. Aftonen är kommen och jag söker att förtröstansfullt säga: "I morgon blir det bättre!" Med morgonen följer alltid ny kraft.
Jag fattar det som en stor nåd av Gud, att jag känner min synd och mitt fördärv bäst på sabbaten. Det driver särskilt de dagarna till Frälsaren. Ja, söndagarna här äro som en förgård till de eviga sabbaterna - utan synd! Den heliga Ande påminner om allt vad Gud skänkt av nåd under den gångna veckan.
Den 8 var en Emilias födelsedag. Gud välsignade påtagligt det kära barnet.  Den 9 var min Petersens dödsdag. Gud prövade mig. Han nekade mig den stillheten i smärteförnimmelsen, på vilken jag hoppats. Likväl skedde hans vilja.
Ett brev från den kära Pauline vittnada om vårt stora fördärv. Det var också en stor nåd, att jag i vad hon skrev igenkände mig själv och fick svara därefter. Det var som om Gud själv svarade både mig och henne.
På lördagen fick jag ett underbart bevis på att Gud hör bön. Mamsell Susanne Carnegie beställde på grund av min bön till henne för 500 R. arbeten hos våra fattiga. Gud bekänner sig till trons och kärlekens verk! Amen!

Den 21.
Såsom på vingar flyger tiden hän - o, o till den saliga evigheten! Alltid ny nåd.
Gamle Hebbe var här. Också den kära lagmanskan överraskade mig i skolan, där satt jag stilla försjunken och njöt över min salige Petersens sista kärleksverk på jorden. Den kära Ulla är nu medföreståndarinna. Jag kan inte förstå, varför just detta gör mig så gott. Kanske är det hennes bön, att hon själv kom och ville vara med i arbetet.
I dag har jag känt livets krafter istället för dödens... Lovad vare Herren Jesu Krist! Giv mod och kraft för den kommande veckan!

Den 28.
Den gångna veckan var en tid av stilla frid inom och utom oss. Den gjorde sig inte särskilt gällande i yttre mening, men friden kom genom ett härligt Guds ord till invärtes sådd.
Postväskan var idag tom, men goda andar höllo vakt i alla fall omkring oss! de påminde om alla våra goda vänner och den saliga gemenskapen med dem. Lovad vare Gud!

April.

Den 4.
Den gångna veckan har varit stormig, dock icke mer än vågorna, som voro rätt vredgade, lade sig; ty Herren var med i båten. Det var nämligen så, att min kära Emilia kom i den djupaste nöd - jag tror dock, att Gud härligen ska bereda såväl henne som mig till den heliga nattvarden, så att vi ej söka annan tillflykt än den hos vår Frälsare.
För övrigt var det lugnt och dagarna var fulla av Guds nåd. Ja, lovad vara den gode Fadern i himmelen. Inte minst för njutandet av hans heliga måltid.

Den 18.
Veckor av nöd genom Emilias köld  och de främmande intressen, som hota att tränga henne ut ur vår krets, alltså bort från Gud. Samtidigt framträder tydligt hennes oböjliga sinne. Fruktan för att helt förlora det kära barnet störde och förmörkade påskglädjen. Men lidandet var kärlekens lidande, och det hör påsken till! Han ska också rannsaka mitt eget hjärta, så att jag inte förstör något i denna känsliga och ömtåliga sak.
Jag tror också, att Gud sänder hjälpen rätt snart genom Vilhelm Rappe, som kom på besök så som efterskickad. Denne ärlige och kraftige herrens lärjunge kom i Herrens kraft, alltså med rätta medlet för att övervinna hårda hjärtan.
På fredagen firade fattigföreningen sin tck- och lovfest under stor välsignelse genom Guds andes hjälp och närvaro. Lovad vare Gud för allt! Vilhelm var här, han reste på lördagen och tog Emilia med sig. Tack, Herre Gud, för att Du i detta svåra fall redan utfört stora ting. Fortsätt, fortsätt, käre Fader! Amen! Med mod och tillförsikt går jag den kommande veckan till mötes. Jag känner redan de utbredda vingarna över mig.

Den 21.
I dag kom min kära Carolina med meddelandet, att rågen grobar och duger till utsäde. O nåd! Ja, vårt dagliga bröd giv oss idag! Gud, Din allmakt förmår också välsigna denna klena skörd.  Nu har jag fått bevis därpå.  Tänk på, himmelske Fader, att denna på jorden för vår skull är förbannad, men för Din sons skull, ehuru hans blod runnit ned i den, välsignad är. Å, kanske blev den just därigenom åter välsignad! Ur förgängligheten uppstår nytt liv, ny gestalt!

Maj.

Den 2.
Denna söndag har för mig varit en helig dag, jag vill alltid minnas den. Ja, Din faderliga hjälp har varit tydlig. Vilhelms tro, kärlek och bönekraft ha totalt besegrat vårt älskade barn. Genom herrens kraft är segern vunnen. Hon kom hem den 22 april och har sedan dess varit en helt annan. Nu gäller det att bedja och så vara stilla.

Mycken glädje har ock beretts genom brev från Minna och Mina Claudius liksom tidigare från Sofie. En välgärning ur fadershanden var ock, att vi i sista stund fingo komma till den stackars vattusiktiga. En annan är den tidiga våren. Förra veckan sådde vi på en förhoppningg. Tack - tack!

Augusti.

Den 26.
Nu har en lång tidsperiod gått, sedan jag sist i maj skrev något i min dagbok. Jag märker nu försummelsens skador. Jag kan inte som sig bör överblicka vad som hänt under tiden. Och det är mycket, särskilt det som kommit från Gud i form av välgärningar.
Maj förlöt emellertid som en underskön blomster- och vårmånad. Juni månad använde jag till en brunnskur. Midsommaraftonen tillbringades hos Vilhelms. Den 25 juni inträffade vi i Drettinge för att den 30 åter vara hemma. Under dagarna från den 7 till 14 juli var jag mycket sjuk. Därunder intog jag sängliggande den heliga nattvarden. Den 12 kom Vilhelm jämte Sofie och hennes söta barn. Den 13 Emmy, Engströms den 24 och den 2 ds Louise. Den 6 voro alla borta. Den 3 augusti hölls  här missionsbön av Engström och den väckte mycken uppmärksamhet för hans sätt att vända sig till folket.
Men mångfaldiga lidanden mötte mig under sistgångna månaden för Emilias skull - anfäktad för hennes skull har jag varit från alla sidor. Den 21 kom Vilhelm och hans Mathilda. Den 23 slutade höskörden, som trots det ihållande ymniga regnet bärgades väl. Lovad vare Gud! På samma dag avslutade skolarbetet med vacker examenshögtid. Hans höll ett tal till de församlade om betydelsen av nykterhet.
I går bärgades den sista av rågen under den vackrast tänkbara väderlek. Lovad vare Gud! Hur det nu blir, så ha vi bröd.

Den 28.
I dag har jag levat på intryck från ett ord, som kom under natten: "Varen vid gott mod, hjälpen står vid dörren. Han tröstar och vederkvicker..." Även ett annat ord kom till mig i natt: "Allmakt är hans arm, godhet stöder den, och en sådan Herre tjänar vi."
Hans höll morgonbön. Välsignat!

Den 30.
I nattens tysta timmar har smärtor varit min del. Jag känner mig tacksam över, att mina kära barn voro mig nära och svävade kring mig till tjänst som ljus änglaväsen. När de måste gå för att vila, kände jag ensamheten så ödslig. Tack, Gud, att Du i alla fall skickade dem! Jag har i natt fått en mycket allvarlig förkänsla att jag torde få lämna denna bräckliga kroppshydda.
Vad Hans ändå talar vackert om Guds dråpliga verk!
I dag har det såtts höstsäd ute på åkrarna, och jag kunde se dem som sådde. O., Herre, välsigna sädet och välsigna oss! Amen!

September.

Den 5.
Den gångna veckan har varit rik på underliga men och heliga upplevelser. Tacksam ligger jag inför Dig, helige Fader. Mitt inre svävar på tacksamhetens vingar upp till Dig. Råg och lin äro skördade och ny råg åter sådd. Ur det gamla ska spira en ny skörd!
Jag hav varit så stark, att jag kunde gör artighetsvisiter. Var hos Larssons på barndop, och där träffade jag den kära lagmanskan, tillfrisknad och kry. Vi gladde oss gemensamt över ett brev från Carlborg. Även från Anne-Marie fick jag brev.
I går gick jag ensam ut till rågfältet för att se på arbetet, som var gjort, och där läste jag den 117:e psalmen. Strax därefter undgick jag döden som genom ett under. Tjuren hade kommit lös och satte efter mig, gamla stackare! Det var en underlig känsla, som därvid grep mig. Faran var överhängande, och jag gjorde mig beredd på det allra värsta; ty jag kunde ju icke undkomma den vilda besten. Men hjälpen kom i rätta ögonblicket - o, vilke känsla efteråt! helige ande, ingiv mig den rätta tacksamheten, Du måste giva mig den, ty jag känner, att jag icke själv förmår vara så tacksam som jag skulle vara. Att dö, nåja, men så...!
I dag har jag varit stadd i idelig bönegemenskap med min Gud. I kyrkan kom hjälpen till mig. Jag vet inte vad det är som kommit mellan Nora och mig. Det är något som trycker mig. Inte kunna vi sluta med det som räckt i 12 år. Vi har lyckats med det som syntes omöjligt. Bör inte detta, som är mellan oss, också vara möjligt att komma över? Varför ha vi nu så svårt att förstå varandra? Men vi måste uppgiva det som skiljer oss åt. Att så sker, är Guds vilja. Det erfar jag.
I gengäld för detta lidande skickar Gud mig stor glödje genom vissheten, att Emilia återvänder till det naturliga livet med oss, skänker mig otroligt mycket kärlek och visar Karolina den största hänsyn. Nu hoppas jag, att Emilia ska få den inre balans och lättnad, som kommer att ge mig svar på bön - äntligen, äntligen!

Den 8.
Missionsaftonen igår kväll var mycket rik på gäster och predikanter. Men så blevo vi också överraskade av en vänlig, fast objuden predikant - månen! Den gick nämligen upp och speglade sig så övernaturligt i sjön som låg så stilla. Någon sade: "Se där, så ser vårt undebara Herrestad ut! En hydda med förnster direkt mot himlen!"
 O, de kära vännerna! De älskliga gudsbarnen! Arvid och Bexell stannade under natten, Bexell i ihärdigt själavårdande arbete. Jag tackar dig, Gud för vad jag fick! Hela min själ söp in mannat. Herre, min Gud, rätta till det som jag möjligen har trasslat till. Hjälp, o Gud, att bedja om den helige Ande, så att jag själv blir en bönekraft. Nu vill jag särskilt bedja för broder och Caroline Hagelberg.
Tack, min Jesus, för vad du givit mig i kväll - inblicken i Emilias hjärta. Äntligen! Dett hjärta, som varit slutet för mig i många år, o, att Du nu äntligen fick vederkvicka det. Lovad var Gud! Amen.

Den 10.
Efter oerhört påkostande arbete med mig själv och efter lång bönekamp, nästan själsligen slut, försökte jag igår göra mig förstådd för min kära Nora i ett långt brev. Gud, jag tackar Dig: bönen verkade säkert mer än brevet! Den djupaste och innerligaste återförening har åstadkommits. Ja, allsmäktige Gud, giv henne på nytt förtroende för oss! Amen.

Den 29.
Sedan jag sist nedtecknade något, ha underbara välgärningar från Gud höljt mig, och många viktiga händelser ha tilldragit sig. Den 13 reste Caroline, vår Emmys Caroline! Den 17 reste vi till Skärstad, där vi stannade till den 23 och hade under tiden stilla och mycket härliga dagar. I Jönköping stannade vi hos våra vänner på hemresan. Där var allting rätt och uppbyggligt. De kära vännerna tycks ha kommit varandra när igen, och jag trivdes mycket gott i deras krets. Jag tillbringade natten hos Hårds och sov där utmärkt. Hela resan var underbar, och jag kom också så innerligt nära min älskade Emilia under den. Men här - o, så tomt! (Emilia sade från avskedet från Sofie: "Ack, om jag kunnat stanna och ta hand om barnen åt dig!")
I dag har jag varit så lycklig över att få skicka de fattigas arbeten till Konungen och Prinsessan.

Oktober.

Den 1.
De båda senaste dagarna ha vi varit stilla och återhämtat oss efter resan, och det var ljuvligt. Nu ska Emmy snart vara här igen och: Fader, giv mig mer av stillhet och återhämtningen, så att jag kan vara för henne den ömma modern. Stärk mig också inför den annalkande vintern!
Vår käre Ydström mycket sjuk. Vi har genom hans sjukdom fått en erinran om att vi här nere bo i tält, och att allt så hastigt kan byta om och kalla till uppbrott.

Den 3.
Ydström ännu kvar hos oss, tack vare Dig, min Jesus! Psalm 90:12. Lär oss att göras skickliga till det eviga livet!
De senaste dagarna har vår tro satts på prov. Jag har inga pengar till alla räkningar, som ska betalas! Nu väntar jag, att Du, min käre Frälsare och Medlare, skall träda till och hjälpa, Du, som är änkornas råd och hjälp! - Var i kyrkan i dag och bevistade jorfästning och barndop. Vilken härlig sång, tack, att jag kunde höra den! Så en liten stilla stund vid min Petersens grav. Och hemma en stärkande predikan av vår käre troshjälte Luther. O, Herre, bered oss till det härliga målet, som vi får vara med om, o
m vi leva, inom 14 dagar! Giv mig samling, ro, andakt, inte minst i morgon, därom beder ditt andligen mycket fattiga barn.

Den 5.
Igår en stilla ljuvlig missionsbön. Gud bönhörde mig då. I natt har jag sovit så lungt och skönt. Vi hade igår tre talare: Sandén, Bexell och Norlén, alla med goda och djupträngande förklaringar av ordet. På samma gång kunde vi alla glädjas över vår käre Ydströms tillfrisknande. I dag erhöll jag pengar från Daniel (Runge), och det till stor välsignelse. Jag tackar Dig, Gud!

Den 7.
I dag kom Elise Rappe.

Den 9.
Kom Emmy med sina båda barn. Måtte Gud välsigna vår samvaro! Ydström inte ännu bra, men han tillfrisknar. Hjälp, Herre, till fullkomlig hälsa!

Den 17.
Med Emmy och barnen kom det in i mitt hem som jag länge saknat. Jag tackar Gud. Veckan har varit rik på andliga och lekamliga välsignelser. Att Elise var min Heddas (andliga) dotter, känner jag dagligen mer och mer. Sannerligen förbönen ska icke tystna!
Det blev genast så ljust, när Emmy kom. Och i samband därmed gladde mig brevet i onsdags från Daniel mycket. Nu gäller det bara frågan, hur jag efter min död ska ordna, så att dessa "välsignelsepengar" komma till riktig nytta.
 I dag under nattvardsgången fick jag starkt hopp om att allt inom mig och omkring mig måtte komma till ett bättre. Tron skänker mig detta hopp. Än en gång beder jag Dig, denna dag: Giv mig Emilias fulla förtroende och hennes kärlek. Om jag bara har Dig, frågar jag ej efter himmel och jord - om hon skulle vända sig bort ifrån mig, så får Du ersätta allt. Men - för henne själv är detta vankelmod skadligt för tid och evighet.
Ett underbart brev från Lina avslöt dagen så skönt. Vilka välgärningar Gud hopar över mig! Jag är allt för ringa...!
I Dig och styrkt genom Dig går jag nu den kommande veckan till mötes. Jag kommer att kunna göra, vad det kräves av mig, ty Du skall göra det.

Den 24.
Ja! Din hjälp var mig nära, ty jag kunde utföra det som jag var tvungen till. Frid och glädje i den helige Ande vidgade underbart och ofta mitt trånga bröst. När det gällde den stilla tron, var det mycket göra! Emilia är åter som en tillsluten bok. Jag hoppas endast skenbart - så beder jag att det må vara.
O, Herre, giv mer vishet, kärlek, tro, ödmjukhet och tålamod, mer också denna vecka. Du benådar mig med en känsla av verkligt tillfrisknande, ofta också till mitt inre. Men håll, o Jesus, hårt vid ödmjukheten. Tack, Herre, för allt medvetet och omedvetet gott! Lutherpredikan i dag blev till en stor välsignelse. Sänk den med allt annat andligt gott som jag fått åtnjuta ner i ett troget hjärta, som renats och befästs med trohet genom blodet av Din Son, ett kärl som tagit upp Din ära i Ditt ord!
Här nedskriver jag uttdrag ur Hannas brev, skrivet i hennes trädgård pingstdagen den 22 maj 1831:
Från min trädgård strömmar som ljusa gnistor och hjärtans lågor in i systerhjärtat. Var hälsad och välsignad, Du min kära! Vår andliga gemenskap har vi känt innerligt under den tid vi i tankarna mötts. Allt detta sker av omsorgsfull kärlek från Herrens sida, så känner jag i detta ögonblick. Rom. 8:26 - och det som själen förnimmer kan ibland el yttryckas med ord. Det behövs ej heller för att bli förstådd. Jag tänker på vår trogne (oläsligt namn) och känner mig mycket allvarlig och vemodig till sinnes. Jorden blir mer och mer öde och fattig. men i de eviga boningarna skola vi en gång komma att vara oskiljaktiga och saliga tillsammans med dem som gått före oss. Nu får vi se deras efterlämnade ljusa spår. De glänsa i härlighet, nämligen deras, vilka lidit och kämpat med Herren Jesus. de kommer ju att bli förhärligade med honom. vem har fört denna sanning närmare våra hjärta än just vår vän? Så vilja vi fast och beslutsamt besegra smärtan och lidandet genom det saliggörande hoppet, att Gud, som kallat honom hem, också ska kalla oss. genom kristus Jesus, på vilken han alltid förtröstade och glatt hänvisade.
För en tid har det varit så gott som allvarliga tankar och bekymmer, att hjärtat ibland varit trött och matt; och döden har så ofta gästat vänkretsen, att jag ej förmått vända bort tankarna på döden. Dessa tankar äro emellertid av sådan beskaffenhet, att de icke kunna betecknas som mörka. Ty klarheten från höjden genomtränger dem och det som stannar kavar efter dem är närmast att förlikna vid klockors hemlandstoner fjärranifrån. Klangen är sådan, att den ger vandraren kraft, gör hans steg fasta och gör honom allt mer viss om målets skönhet. I den känslan skildes jag från min kära Betty Heise. Vid hennes dödsbädd fick jag lära mycket. Kampen varhård, lidandet svårt, men kärleken segrade. I det nästan brustna ögat strålade vänlighet och från den döendes läppar föll då och då ett kärlekens ord. Om det var den saliggörande kärlekens kraft, som i det sista var så stark, vet jag inte. Jag hörde henne inte viska Jesu namn, men att hon kunde vara så satrk och vid sådant mod in i det sista, måste vara bönens kraft och styrka. Själva omsorgen om barnen, som hon älskade med lidelsefull kärlek, liksom förklarades i dödens närhet.
Det är så underbart att tänka, att Du, min kära, så noga vet om min sommarbostad. jag sitter nu på samma ställe, i samma soffa, där vi förra året hade våra samtal med varandra, skådar samma rika, leende blomstervärld, hör näktergalens sång - hans bo är alldeles invid bersån - och min själ höjer sig i djup tacksamhet upp till Herren, som är så övermåttan rik i glädje och kärlek till oss. Ack, hur skönt är det dock på denna jorden, då Gud låter oss njuta av all dess prakt. Det är en njutning, renast av alla jordiska njutningar, därför att den icke så som så många andra slag tillsluter himlen utan tvärtom öppnar den. Är vår ställning till Gud i naturen av den rätta sorten, så ska naturen föra våra tankar till den himmelska prakten. Därför göra vi som vår vän lärde oss: knäppa våra händer i rofylld tillbedjan och så bida, vad Gud vill upplåta för sina trogna i den eviga världen.

Den 27.
Jag känner en sådan glädje vid att nedskriva, vad andra efarit inför döden redan i denna världen. Hur underbart måste det icke vara för den själ, som kan känna det så in i det sista. Den som ej själv rest genom tvivlens öken, vet inte vilken välgärning den enfaldiga tron är. Tusenden hinder övervinnas, när tron hänger fast vid, att frälsaren har sagt det, det står skrivet!

November.

Den 13.
För att öva mig till mer tacksamhet ser jag tillbaka till den gångna veckans slut. O, Herre, hur lätt glömmer icke detta trånga och lättsinniga hjärta Dina välgärningar. Påminn mig om Din gode helige Ande i den utsträckningen som är nödvändigt för att jag ska kunna utvecklas vidare. Ack, hur trångt detta liv ändå känns! Först när ögat brustit i döden och jag - ack, jag beder så innerligt att jag måste bli det - varit trogen intill döden, skall allt bli bättre.

Den 27.
Jag har idag tagit mig tid att bläddra tillbaka långt i tiden och sett på vad jag nedskrivit. Tänk, jag blev glad över att se, vad jag upplevat: jag fann nämligen så mycket av Gud där, att mitt hjärta blev riktigt upplivat. Men så fick jag snart annat att tänka på. Den 1 hölls här en strålande missionsdag, då allas liksom min glädje var övermåttan stor. i denna glädjestämning började jag skriva brev till Minna Wegener. På aftonen började det mulna - även bokstavligen för mig; ty den 2 vaknade jag sjul och eländig. Det onda förvärvades allt mer till den 9. Den 3 kom Vilhelm, men jag kunde inte glädjas över hans närvaro, och när han reste, var jag som mest sjuk. Därefter började jag tillfriskna, och idag, lördag, är det en riktig glädjedag här. Du har, trots allt, givit mig så mycket, min himmelske Fader. Först kom brevet från Lina, så från Sofie och ytterligare från Engström. Och nu vill jag bara tacka, tacka, även om det blir med svag stämma . Den 14 kom Hannas kvarlåtenskap och Ottos bok m.m., som jag väntat länge på. Allt gjorde emellertid så djupt intryck på mig, att jag ännu inte kommit ifrån det. Men ack! Denna dag hade jag hoppats att ostört få njuta och minnas tillbaka, minnas mina vänner - annat fick jag! Jag börjar åter täras av oro för Emilias stelhet och underliga beteende mot såväl mig som modern. Det blir därför mera ångest i min bön än glädje, vilket det borde vara. O, min Frälsare, min medlare, Jesus Kristus!
Där ligger mattan i mitt rum, åh, om hon kunde tala! Där på väggen flyger ängeln Gabriel över dörren till min helgedom - allt manar mig att vara ihärdig att söka Herrens hjälp och att vara i hans närhet. Ja, kom, Herre Jesus - och Du kommer! Hannas bibel ligger bredvid min säng. Herre, giv mig något av kraften av den andakt, som strömmar ut ur min älskade väns heliga bok! Och så Ottos bok, måtte den få viga mitt hjärta till tack hela denna vinter! Den väntar på att jag ska öppna den och läsa den.
Livet med Emmy och barnen är mig kärt, men Emilia, o Emilia! Var är du och hur är du? Din ställning till mig och alla är för mig en olöst gåta, en ständig orsak til ängslan. O, Jesus, giv förtroende, låt ingen taga Dina får ifrån dig! Och giv mig äntligen frid och glädje i detta! Låt det Du lidit för mig alltid var inför min åsyn, på det att jag må älska dem som Du givit mig!
Ydströms val gladde oss, meddelandet därom kom till oss den 15. Herre välsigna honom! Vi bedja innerligt om nåden, att Engström måtte bli själasörjare här efter honom.
Den 15 blev också det nya testamentet faställt, välsigna det, min Gud! I dag ett mäktigt intryck av Luther!
Carolines brev från Hamburg var så älskligt och underbart, och slutligen den underbara hjälpen i afton, så att jag kunde ordna mitt lån.
Vilken nåd att verkligen få kasta alla mina bekymmer på Herren! Jag har också plågats av svårigheter med vännen Dankwarth, men även dem har jag fått kasta på Herren, min trogne hjälpare.
Nu i afton dagen före min Hannas födelsedag, frågar jag mig, om jag verkligen riktat min blick framåt, mot de eviga tingen,  så att jag fått kraft till att se det jag upplevat hittills i evighetens perspektiv, att evighetens allvar genomträngt det förflutna och att det genomtränger det kommande. Då kan jag lungt börja läsa Ottos bok, ja, låt mig få göra det nu, Herre Jesus! det hela har varit så heligt stilla just nu med tanke därpå, mitt sinne har vilat, min själ har ro.
Eljest har de sista dagarna varit fyllda av viss oro för föreningen mitt under det att jag inte känt mig kry. Alla listorna äro utskickade och jag hoppas få dem tillbaka med gott resultat. "Alla mina ord och tankar, Jesu, låt behaga Dig." Brev från Mina Claudius. Emilia mindre stel, men så fjärran, så tyst och sluten och ofri, aldrig glad, verkar alltid bunden av något. O, Herre Jesus, hjälp och giv! Amen. Och det kommer att ske - vi vänta.

December.

Den 12.
Under de senaste 14 dagarna har åter mitt livsmod ökat. Jag har kunnat få ordning på mina hjärte angelägenheter: har skrivit till Minna, Lina, d:r Gadau, Minna Wegener, Mina Claudius, Sophi Gütschow. Lovad vare Gud för denna sådd, den anbefalles åt Herren! Återigen har Emilias sinnesstämning förändras till det bättre, o, må det fortsätta och må hon nu för alltid vara kommen ur sin gastkramning.

Den 29.
O, vilken skam, att jag icke under dessa 14 dagar antecknat var som hänt! Emilia är nu mera jämn till lynnet och vänligare. Hon vill hålla sig till Gud, det stackars barnet, läser Guds ord. Hon måste säkert ha fått hjälp av dig själv, Herre Jesus! Lovad vare Gud!

Den 31.
Min Jesus, jag avslutar året hos Dig och vill börja det nya året hos Dig. Syndernas förlåtelse - den är min erfarenhet i mitt hjärta. Syndernas fulla utplånande, o underfulla hopp! Du gör mig duglig att ta emot de heligas arvedel i ljuset, och så som Du nu denna jul givit mig allt som hör därtill, så ger Du mig denna heliga kväll löfte om allt för det nya året. O, min Jesus, frambär mitt tack till Fadern för allt.  Giv mig ödmjukhet och ett stilla sinne, tro och kärlek, tålamod och hopp och kraft att övervinna intill änden! Jag vet att mina lidanden liksom glädjeämnen ej äro slut med det gamla året. Kanske t.o.m. alla mina försummelser möta mig en gång, fast de alla skola försvinna, när jag en gång ska igenkänna Dig. En gång ska jag, frälst ifrån synden, och då jag bättre förstår Dina motiv till det som Du låtit övergå mig, kunna bättre tacka och lova. Till dess, låt mig fortsätta i övningen att lita på Dig, min Jesus, lär mig att stilla och troget tjäna Dig och i sådan tjänst vänta på din löftens fullkomling, ja, hjälp mig att kunna leva i Dina löften såsom om jag hade fått allt redan!
En stilla och skön jul med Emmy och hennes barn har gjort mig outsägligt lycklig. Jag tackar för detta som för en stor nåd. Jag tackar för alla mina goda vänner i fosterlandet, som kommit ihåg mig med brev.
Dig vare evigt lov, min Herre och Gud, som gjort mig så rik! Du har tagit en och annan av mina käraste ifrån mig, men tack för dem jag har kvar! Ja, Du skyddar änkorna, och de faderlösas Fader är Du. Amen. Herre Jesus, stanna kvar hos oss! Amen.

Till 1843»