Dagbok för 1836
mormor 56 år gammal
Detta år finns bara anteckningar bevarade från januari.
Januari.
Den 1.
O Herre, hjälp mig till gemenskapen i himmelen och på jorden!
Den 3.
Carolines födelsedag.
Den 4.
"Om flykten synes dig att gå för sakta, så ila som en örn på kärleksvingar."
Den första måndagen i månaden upplyftas inom missionssällskapen de bedjande händerna för missionens fortsatta arbete. Missions-Tidning: "Det är en underbar och världsbekant sak, att tillgångar och medel ständigt tillväxa i samma mån som man med tro och bön utvidgar sin verksamhet."
Om bara byggnadställningarna får stå så länge, att byggnaden är färdig, så (blir allt väl ock) draga de kortvariga och lättare lidandena snart förbi. O, evughetens Gud, håll oss fast hos Dig och giv oss det eviga livet!
1 Kor. 15:42.
Natten mellan den 6 och 7 hade jag en fruktansvärd bönekamp beträffande Engström och Emmy Liberius. Lovad vare Gud för sitt vittnesbörd, att han vill stärka min kärlek, så att jag, när jag ej är motsträvig, åter kan få njuta av nattens vedekvickelse av min Jesus. Jag höll på att gå vilse och icke vara trogen i ståndaktig övning i bönen för nästan och mig själv. Den sjätte var här kärleksmåltid. Högtid blev det, fast jag var sjuk. Engströms fromme dräng Johan drog hit bröderna från arbetet i skogen som en magnet. Mobergs voro med, så ock Ydströms.
Den 7 begav jag mig till Hörda - och blev vederkvickt.
Den 8 reste de kära Engströms - helt och hållet äro vi ömsesidigt vederkvickta, och nu skall det, om Du, min Herre och Gud, vill, arbetas i kärlekens ande.
Den 13.
Just när jag på morgonen lärde mig löftesordet utantill, att "Gud räddar oss sex gånger ur nöden, och sju gånger avvänder han olyckan ifrån oss", trädde först barnen och sedan Emmy och vår gamla Ulla in genom den ensammas dörr. O, vilket lov och tack!
Den 14 kom också Ulla Moberg. Vi började arbetet med bön, och vi tro, att det är Gudi behagligt.
Den 15 hade jag en svår dag. Jag led genom en fruktansvärd längtan. Gud hjälpte dock, böjde mig genom sin ande, sitt ord och genom ihållande bön.
I dag, den 16, känner jag mig därför så som i himlen. Jag liksom ser de saligas glädje.
Den 29.
Vår gemenskap i Anden förblir och kommer att vara i evighet. Genom Guds barmhärtighet blir den redan här till välsignelse och vederkvickelse. Tyvärr har jag å min sida vare sig här eller utåt mycket åstadkommit härvidlag. Allt synligt och timligt, mången gång även vår förmåga, är ej något att skatta åt. Vad synligt är, det är förgängligt. Endast det osynliga är evigt, väsentligt, stort och rogivande, ja, vida mer än vad vi kunna göra oss en föreställning om. det är i alla händelse sanningen också när det gäller den himmelska gemenskapen. Allt som rör oss härnere, är underkastat mångehanda växlingar och förändringar. Men har vår gemenskap sin grund och upphov i det eviga, är det detsamma som att komma nära Gud och hans barn. Jag vill söka Andens ledning, jag vill stå under guds inflytande, jag vill känna honom nära: då vet jag också, att jag har lätt för att vara nära dom som älska honom, nämligen Guds barn. Men om jag lever mitt själviska liv, så har jag ingen gemenskap med vare sig herren Jesus eller hans vänner, Guds barn. Så vilja vi alla försöka omftta varandra med kärlek, i Herren evigt älska varandra och så som en enda uppoffra oss för Herren och i ödmjukhet falla till hans fötter. Amen! Käre Frälsare. Bara Du är mig nära, så vill jag gärna sluta mitt liv. Ja, helt vill jag vända mig till Dig, o Gud, och bära av lidande och plåga vad jag ska bära.