Dagbok för 1837

mormor 57 år gammal

Januari Februari Mars April Maj Juni Juli Augusti September Oktober November December

Julhelgen detta år avled mormors måg, hennes fosterdotter Emmys make, Carl Rappe. Det var också den 5 december detta år som mormor sitter på sitt rum och upplever ett tilltal att starta regelbundna missionsböner på Herrestad. Inget av detta nämns i dagboken men man anar på hösten att det infinner sig en viss oro för den förut så starka Carls hälsa. Mormor får också i november reda på att hennes vän Hedda bär på en dödlig sjukdom. Annars mycket bekymmer för det 13-åriga "barnbarnet" Emilias utveckling. (Carl och Emmys dotter) Hon gör även besök hos sin syster på Vartorp och givetvis hos Mathilda och Vilhelm på Tagel samt Carl och Emmy på Drettinge.

Februari.

Den 2.
En underlig tung dröm hade jag igår natt. Den förflyttade mig helt till den tid, då jag ännu inte var väckt och ännu inte hade den minsta aning om andligt liv. Så snart jag vaknade sade Guds ande tydligt till mig: "Det finnes ett Guds rike, och i detta lever du nu." I natt drömde jag om min ensamhet och hur påfrestande det var. Men när jag vaknade, mötte mig även då en vänlig hälsning från ovan: jag måste stanna här ännu en tid, och strax kände jag mig lycklig och nöjd.
O, min Jesus, hur salig är icke den människa, vilkens Frälsare Du är!

Den 9.
Allt måste renas av elden. Det som icke är äkta efter Ordet eller av Gud, försvinner vid provet. Så sker också med vänskapen och kärleken. Det som är sinnligt och som består i den egna kraften förgår. Är vänskapen däremot ren, är kärleken äkta, står den planterad vid livets brunn och njuter sitt liv därav, då blir den oföränderlig och fast. Vänskap och kärlek, som renas av Anden, blir fastare och saligare genom prövningarna.

Den 21.
För ett år sedan var min Petersen i dödsnöd. L. var här, jag hade varit tvungen att skriva efter honom.

Den 25.
Må Dina ögon, Herre, vaka över mitt hus dag och natt, över den plats, om vilken Du har sagt: "Mitt namn ska vara där." Lyssna på den bön, som Ditt barn beder idag. - "Jag har hört den bön och åkallan, som Du har uppsänt till mig; detta hus, som Du har byggt, har jag helgat till att där fästa mitt namn för evig tid. Och mina ögon och mitt hjärta skola vara där evinnerligen." (1 Kon. 9:3.)

Den 27.
Han lyfter den fattige upp ur stoftet. Carl, Vilhelm och Elise äro här. Jag? Ack ja han lyfter den fattige ur stoftet. Amen!

Mars.

Den 1.
Reste de. Syndiga och jordiska bekymmer vilja få makt med mig. Gud hjälpe mig! Ett kärleksfullt brev från M.

Den 3.
Årsdagen av vår sista jordiska bröllopsdag. På morgonen var jag mycket nere, men se, vid middagstiden blevo Ulla och Arvid - senare även Daniel - synliga. Mitt folk blev också inkallat i kretsen av den atmosfär av kärlek, som omgav mig denna dag. Tack Gud, jag fick glädja Dina barn! Tack, Gud, för detta bröllopsminne - smulor från nådesbordet!

Den 4.
Ett mycket allvarligt uppträde med Emilia. Må det leda till självkännedom! Jag var mycket sjuk och upprörd och måste medge, att min förbön för barnet ej är tillräckligt ihållande och allvarlig.

Den 5.
Synbarliggen välsignad genom Engströms härliga Eliaspredikan och genom J. på grund av hans anderika samtal och slutligen genom frid från min Gud.

Den 7.
Helt ensam i det stilla Huset.

Den 9.
På min älskade Petersens dödsdag voro samlade alla vänner, som sågo honom dö. Gud gav mig mycken kraft.

Den 13.
På min Petersens begravningsdag gav Gud mig också mycken kraft och salighet, trots att jag av det mäktiga minnet var sjuk frampå kvällen.

Den 17.
Om jag ej vårdar och mättar min själ, blir den avvänjd såsom barnet från sin moder.

Den 20.
Mycket sjuk under natten. Gud visade mig riktigt mitt elände. Men på morgonen blev jag hulpen. Gud ska hjälpa mig igenom även detta år av ensamhet, som nu ingått.

Den 24.
Herrens heliga nattvard. Engströms tal vittnade om att den helige Ande fyllde honom. Gud vare lovad! Jag kände min synd men kände ock nåden. 1 Petri 5:5.

Den 29.
Tack, Gud, för den käre, käre Carl... Förtroendet till Gud är som det stilla, rena vattnet. Ofta blandar sig orent vatten i det rena. Man ser det inte, men det finns där. Dock finns det rena kvar, och om en tid har det skilt det orena ifrån sig.

April.

Den 1.
I dag reste vår käre, käre Carl och med honom Axel - just på den stilla fredagen. Dessförinnan hade han välsignat mig och mina dyrbara, mina fattiga faderlösa och önskat oss den vishet, som upprinner ur kärleken, som är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande. Jag ber Gud, att han ville välsigna tillbaka Carls bedjande, troende, uppåtvända hjärta! Vi läste tillsammans en ljuvlig predikan av Rogberg. - Gud, välsigna oss nu alla genom från Dig utströmmande kärlek. Amen!
Genom bön, tro, kärlek och självrannsakning förena vi oss med de gudsmänniskor, som äro oss nära. Gud tager vårt elände på sig och ger oss av sin vishet. Ack, att han ville göra oss till glödande kol, flytta oss tillsammans, så att vi inte längre förbli ensamma, svarta kol utom i sammanflytandets kärlek få en dräkt av värme och glans.

Den 11.
Denna söndag helt ensam, men ack, så omgiven av den osynliga världen och hennes lycka.

Den 15.
Åter mycket sjuk i bröstet.
Brev från Minna.

Den 22.
Ju mer i själen och hjärtat närmar sig Gud, desto mer skiljes det naturliga livet från mig. Så förblir den andliga kraften.

Den 24.
Engström avskedspredikade. O, avskedssmärta - jag tänkte på min Petersen. Men det förutom var det skönt. O, I den osynliga världens krafter, var ären I? Ack, övergiven icke mig, arma!

Den 25.
Drömde jag så saligt om min käre Petersen. Han hade återvänt! Och jag berättade för honom om allt som hänt, sedan han gick ifrån mig, om att Carl är så snäll mot mig, att åkerbruket är förändrat, förbättrat m.m. Under tiden satt han småleende och var så mild - jag fick också vila vid hans bröst! Jag har också denna natt lidit förfärligt av mitt kors - synderna. Men den dyre gjorde mig så lycklig. Jag ville se allt i samband med den osynliga världen.
Min käre Tersteegen straffar mig också. Han säger: "Så länge vi klagar över andra, vem det än vara må, så länge äro vi fjärran från att vara benådade syndare och enfaldiga barn. Låt oss istället klaga över oss själva och må vi lära oss att umgås med andra såsom änglar..." Må detta vara min benådnings tecken!

Maj.

Den 2.
Reste jag med Engströms till Drettinge. Vår resa hade en god början. Dagen förut var jag orolig och ängslig men fick kraft genom ett härligt löfte i Ordet. Löftet kunde jag, Gud ske lov, även tillämpa på mina barn, ty de äro ju också Guds barn. Min ensamma promenad (dagen förut) gjorde mig gott. I Tagel kände jag mig särskilt väl till mods. Där utvecklar sig mer och mer en härlig kristendom, ack ja, det är nåd. Ett benådat hem har dock alltid mer anseende än en räddningsanstalt. Ditt hem är ett benådat hem, min käre, käre Vilhelm.

Den 4.
I dag reste Sofie och hennes man till hans föräldrarhem. Det gör mig gott, att de genom föräldrarna ha så stor glädje. Gud bevare dem och låter dem lyckligt återvända. - Emmy har bekymmer, men hennes uppriktighet rör mig gränslöst. Må jag kunna svara henne i dag enligt Guds vilja.

Den 5.
I dag fortsatte vi de betydelsefulla samtalen. Allt är nåd, endast nåd! Jag tackar Dig, min Gud! Linnérs kommo på eftermiddagen. Jag känner mer glädje över att få se och vara tillsammans med människor, än jag trodde. - Så stilla stunder på mitt rum och mycket förtroende från Emmy och Carl.
En avskedsresa till Växjö, avsked från Charlotte och grevinnan Mörner, från den gamla på (oläsligt namn). Mathildas kristendom glad och blomstrande, må den sätta frukt. Det gör mig så gott att finna så mycken god vilja hos den unga mannen Magnus.
Hemkomsten och hemresan vederkvickande. Allt var här så vänligt, älskligt och ordentligt. Gud vare lov! Gud vare lov! Hjälp mig att tacka, min Jesus. Men ack, jag saknar honom, som min själ älskar. Förrän jag har återfunnit honom i det osynliga, känner jag mig ej hemma - jag söker och finner honom först där!
Men vad betyda vi? I väl och ve måste vi prisa Herren!

Juni.

Den 10.
Änglarna äro utan kön. Dithän komma också vi, Guds barn, och så ser jag min Petersen. Jag ser honom som min store andliga välgörare, vilken jag i all evighet kommer att tacka. Ty han fortsätter där han är med förbön för mig. Så är denna hans verksamhet en del av hans nuvarande tillvaro, varigenom han också står kvar i förening med mig. Huruvida denna hemlighet, att två äro ett rent personligen, kan lösas och förklaras, det vet jag inte. Visste jag det, vore det ju ingen hemlighet. Gäller denna hemlighet att två äro ett endast på jordelivet, så är jag ännu kvar däri. Jag känner föreningen i anden som en kraft och den ger mig frimodighet även i bönen, i strävan efter helgelse och i kärlek till nästan,också till Dig, i Herren älskade Lina. Vill Gud skilja min ande från den, som var ett med mig här, i den andra världen, så göre han det. Då berede han mig också därtill. Jag tar allt som han befaller. Må detta också vara ett tecken för Dig hur jag längtar efter, att vi skola helt förstå varandra.
Haft en varm stund med min Lina. Hoppas, att det svåra förhållandet oss emallan nu är för evigt bärgat i Gud. Amen.

Den 2.
Ett allvarligt samtal med Caroline. Hon ville lämna mig. Hjälp mig, Gud, att kunna ordna det förhållandet till det bästa.

Den 9.
I natt åter svåra anfäktelser. Ju mer jag inom hus håller mig till Gud och hans heliga ord, desto mer lurar satan på mig utom hus. O, min Jesus, bevisa Din väldiga makt på Ditt svaga barn. Varhelst jag, min hungrande själ, befinner mig, styrk mig genom Ordet och i helig bön!

Den 27.
Kom Engström. Han ska styrka sig med brunnsdrickning.

Juli.

Den 2.
Saligt - den saliga nattvarden. Mer eller mindre äro vi alla skröpliga människor och inga änglar. Man får och kan icke kalla svart för vitt. det böra vi milt och ödmjukt påminna varandra om och däremellan noga akta sig själv att man icke gå för långt, ej ser för noga på varandra, att ingen bitter rot må stiga upp. Vi skola älska varandra oförfalskat såsom barn älska, trots alla skröpligheter, och det för den nåds skull, varmed Gud omger var och en av oss. Snart gå vi hädan - hur lätt förlåta vi icke då varandras fel och brister. Så gå vi till Gud i himlen, där vi ej mer ser några fel hos varandra.

Den 6.
Kom Leijonhufvud. Efter allt att döma för sista gången. Han var gripen av heligt vemod vid genomseende av min Petersens kvarlåtenskap.
Även Emmy kom i dag. Gud välsigne vår samvaro och föröke i oss sin kärlek.

Den 7.
Fick jag äntligen W:s julklapp. Underbara böcker, gudomliga bilder - en salig förnimmelse av de heligas gemenskap, som räcker ända upp i himmelen.

Den 12.
Kommo Elise och Malin. Hjälp, o Gud.

Den 15.
Kommo Vilhelm och Carl. Jag var rätt så bedrövad och längtade efter min Petersen.

Den 26.
Reste Carl och Emmy. Svåra, svåra strider vältrades över mig. De egna barnen vittnade emot mig, och, Gud ske lov, jag kunde ge dem rätt! Men o, vad det kostade på. Djup, djup smärta. O Gud, hjälp mig att komma bort från mig själv, mitt eget jag, lämna mig ej, förrän Du välsignar mig med rätt ställning i den situationen, i vilken jag blivit försatt. Amen!

Den 28.
Rättfärdighetens frukt kommer av en sådd i frid, dem till del som håller frid.
Reste Engström. Välsigne Gud hans utgång! Hans kom på kvällen.

Augusti.

Den 3.
En tid full av husliga prövningar. Förvirringen dock genom Guds nåd lyckligt överstånden. Nu visar sig emellertid något annat - Gud hjälpe - Carolines giftemålsbeslut! Detta synes mig som rent vansinne. Gud, giv ljus!
Kyrkoherden i A. dog, när man förstört hans kyrka för hans evangeliska inställning. Hans maka bar denna förlust på ett enastående inställning. Gripande skildras förhållandet mella makarna. Det säges om henne, att den styrka hon visade vek ifrån henne först när dödsstunden nalkas. Men trots allt var hon inte en förtvivlad, för vilken allt ljus slocknat. Hon liknade en pilgrim, främmande för denna världen, vilken gläder sig över den stund han får förenas med de kära, som gått före. Och dock har jag ännu ej sagt huvudsaken om henne. Man har vid hennes bortgång iakttagit, att hon, trots att hon kärleksfullt umgicks , med medmänniskorna, ändå saknade den livsluft, i vilken vår jordiska tillvaros låga brinner klarare.

Den 6.
Såg jag fredsängeln, fru Bagge på Hörda.

den 8.
Hon har varit här. Jag kände, som jag härbärgerat en ängel.

Den 18.
Sedan jag kvällen förut och om natten känt ångest inför tanken att lämna mitt hem och mina många affärer och göremål, som tarva mitt ingripande och omsorg - på samma gång som jag länt mina egna bekymmer och anfäktelser - reste jag förtröstansfullt. Klockan två voro vi i detta fridens hus, där jag blev så hjärtligt upptagen och omfamnad. Efter en middagspromenad somnade den trötta kroppen ljuvt i detta bönens rum - alldeles som den brukade göra i min Petersens arbets- och även dödsrum. Hela natten låg jag i frid, den frid som överallt övergjuter detta hem. O, saliga gemenskap!

Den 19.
Ett glatt uppvakande. Min första tanke gällde Minna Wegener. Men främst kände jag gemenskapen med Vilhelm och Mathilda och deras fromma folk. Vi läste mycket av Schartau. Jag är här så innerligt glad. Min Petersen! Halleluja! Hur det än blir med mig, kan jag icke vänta mig något värre än att bli en trött vandrare, som till sist ska hälsas innerligt välkommen hem. Min vinternatt nalkas sitt slut. Jag blickar mot öster. Redan ser jag ljuset bryta fram. Kristus förlorar ingen tid, han dröjer ej, o, sköna, sköna morgon! Vi äro bara sjöfarande. Se vi noga efter, så skåda vi kusten av vårt nya hemland. Detta är kanske de sista dagarna. Kanske det snart är där, varest ingen tid är mer.

Den 21.
Denna blomma (en pressad styvmorsblomma. Se bild), plockad på Tagel, påminner mig om hur min smärta bör vara. Mörkviolett, sammansatt av ljus och hopp, inte bara svart utan med ljuset inom ett visst avstånd. I centrum, i kalken den rena, ljusa färgen - en bild av hur det mörka på jorden belyses och liksom förklaras av ljuset i centrum. (Här finns ännu en pressad styvmorsblomma med anteckningen: av fru Bethman genom Sofie).
I går hade vi en gräsligt svår färd. Kl. 6 voro vi på Drettinge.
Liv, kärlek och glädje njuter man här. Gud, Du utplånar och förbränner så småningom vad som icke kan växa på grunden, Kristus. Förbränn ur mitt liv vad du finner nödigt, så att jag dör ovan lågorna, hos Herren och hos min Petersen och alla helgon.
Denna söndag firade vi särskilt högtidligt med läsandet av en predikan av Schartau. På kvällen talade och bad också Hans.

Den 22.
I dag har det inte varit så bra i mitt inre. Kan det lugna, stilla levernet verkligen uppreta fienden? Ack, min Medlare och Beskyddare, det borde ej vara så.
På ett stilla och ödmjukt sätt resonerades mellan Carl, Emmy och Caroline om Emilia. De båda föräldrarna visade mig gränslöst förtroende, då de så öppet förstodo min mening, ehuru det gällde deras eget barn.
Hans talade så underbart på kvällen över Naaman och Elisa. O, helige Ande, inpränta dessa mäns bild i min hjärtkammare. Du har ju givit mig dem.

Den 23.
Ett mycket glädjande brev från S., som föranledde ett helhjärtat tack både till Gud och honom. Och ett tack till Dig, min skapare och bevarare, för att jag får kasta alla mina bekymmer på Dig. Du har omsorg om mig och de mina. Giv, att jag svaga stackare kan, vad jag vill!
Men strax därpå följde erfarenhet av mitt eget syndaelände. O, vad det gjorde ont, när jag skull skilja mellan mitt och Herrens! På min sida synd, bara synd, ja jag är ju själva synden! O, utan Dig förmår jag intet. Knappast dra ett enda andedrag. O, Herre, förlåt mig min skuld och giv nåden på nytt! Att Du gör det, försäkrade Hans på kvällen i sitt vackra tal om Sackeus. "Liten var denne; det är också varje syndare, som känner sin synd, förkrossad söker han sig uppåt - i mullbärsträdet, trädet, Kristi dyra, kära kors, på vilket han ser Jesus. Där tigger han om nåd, ty synden är honom så övermäktig, att han ej förmår få fram ett ord. Men Jesus förstår bönen om misskund genom en blick in i ögonen. Och med en förklarad blick ropar han till den tiggande syndaren: Skynda dig ned, ty idag vill jag gästa i ditt hus." Med en gripande avskedshälsning och önskan om välsignense avslutades det andefyllda talet.

Den 24.
Denna dag reste vår käre Carl. O, Gud, hur det skar i hjärtat, när jag tänkte på att jag någon gång kunnat såra honom och att Emmy en gång för alltid måste lämna honom. Inför denna tanke stegrades mitt elände under resten av dagen.
Sedan åkte vi till Heidemans. Där hade jag några minuters vederkvickande samspråk med Eva. Ack, den fattigaste och svagaste av Dina varelser, min Gud, är mer värd än den mest begåvade, när hon äger Dig, sötaste Jesus Krist, i sitt hjärta!
Men nöden för Carl återkom, och jag kunde resten av dagen icke säga ett ord till Emmy.
Men så talade den käre Hans. Han liknade Guds barn vid sammanbundna fötter, så helt borde de alla följas åt. Han liknade Filisteerna vid satans här. Denna här är ständigt stadd i kamp med Guds barn. Ofta vinner satan på dem med sådana vapen som misstänksamhet, grälsjuka, hat och avund. Gemenskapen, som borde finnas emellan Guds barn utvecklar oförliknelig kraft. Om endast två av dem är riktigt sammanbundna i tron, så kunna de med hjälp av den av Gud tända elden förbränna djävulens utsäde... Gud har alltid visat sig segra genom få. Hur mycket förmå icke Guds barn, om de bliva förenade om ett och samma mål. Djävulen utsår sitt gift i själarna och uppviglar dem så mot varandra, förgiftar deras verksamhet och förintar alla goda ansatser. Därför måste den ängsliga själen fly till kristi sår. Där vinner han över all satans makt, om denne så möstrade upp 1000 legioner änglar.
Mig träffar detta tal genom den helige Ande. Som en spjutspets trängde det genom märg och ben. Det var ju jag, som var misstänksam, häftig, envis och grälsjuk mot mina barn, ja, mot alla. Och det värsta: jag vill inte erkänna och tillstå det.
Därför lägger jag nu allt detta elände hos mig inför Dig, Gud. Tag allt det onda ifrån mig och fyll mig i stället med Din härlighet! Jag endast väntar. För ögonblicket förmår jag icke mer göra. O, Jesus, hjälp mig!

Den 25.
Åkte vi till Rottne och Vartorp. Jag kände även där hur lätt det går i sitt sinne att avvika från Herren, ehuru jag vet, att jag icke kan undvara honom ett enda ögonblick. jag har dock förstått, att både Elise och Malin ta allt vad de ha från Gud. Och jag tackar Gud för att Elise kan glädja sig åt allting.
Fredrik var så vänlig. Även han blev sårad (påverkad) i hjärtat genom ord jag fick nåd att tala. O, förlåt, att jag skrev detta som en förtjänst för mig, Du milde Herre Krist!

Den 26.
En stilla dag. Helt oväntat fick jag ett paket från von Uhr till min skola. Jag blev överraskad av det sätt, på vilket paketet skickades. Den äkta kärleken märks hos den käre von Uhr. Marie och Charlotte kommo också.

Den 27.
Har företagit en skön promenad ensam, varunder jag fritt kunde bedja, sjunga och lova. Elise och Malin kom hem överraskande tidigt - jag var glad att redan ha hunnit sjunga: "Jesus är min hägnad och mitt hjärtas fägnad." På kvällen talade Hans mycket vackert, och såväl Elise som Malin gladde sig däröver.
På natten sov jag oroligt. Släktskapet i det här hemmet känner jag just inte, men dessbättre känner jag den andliga gemenskapen. O, Gud, låt den bli ännu fastare knuten oss emellan!

Den 28.
En undebar predikan av Schartau. En innerligt skön pratstund med Emmy - om Gud vill, vill jag återkomma till den, när vi hunnit till Tagel. På eftermiddagen träffade jag bl.a. fru Edhman - en änka, ledsen, men jag hade just inget ord till henne!

Den 29.
Resa. Den gamle Buchman lästes på vägen av oss med stor glädje. Gud vare lov för den underbara frid som jag känner idag! Jag har också idag fått en särskild påminnelse om att vara rädd om Emilia. Kanske kan hon taga skada över den myckna andliga födan. Gud hjälpe mig!
På Tagel var det som alltid en helig atmosfär. Hans talade så skönt på kvällen över Simson. Morgonen därpå, den 30, likaså över orden "Herren är min starkhet". Dagen var så skön, och när kvällen kom, var mitt hjärta läkt från alla sår. Vi träffade Quennerstedt - en fin, älskvärd och belevad man. Hans talade i afton något för fort, allt flöt samman för mig.

Den 31.
Mathildas födelsedag. En kosteligt tal av Hans. En skälvande, helig glädje genomstrålade oss alla. Hans frimodighet var en gåva av Anden, om vilken han också dagligen beder. Dagen var i allo skön. På kvällen kom en avlägsen boende vän hit, en kristen som blev synbarligen vederkvickt. På kvällen ännu ett hänryckande tal av Hans över Jes. 9:6.
Vår hemfärd blev underbar, i synnerhet som vi vid avfärden på nytt blevo välsignade genom bön. Vistelsen hos vännerna här och där förskönade vår färd.
Hemma blevo vi mottagna av Ydströms. Det förefaller som om livet omkring mig åter blivit soligare. Det är som om jag skådade en högre morgonrodnads glödande färger. O, må fridens Gud vara med oss alla!
Min lördagsafton med Emilia slöt med välsignelser... Må vår glädje bli fullkomlig. Det give oss kärlekens och fridens Gud! Amen.

September.

Den 2.
Kom Dankwarth med en stor gåva från Tyskland. Gud välsigne vännerna, mig och de mina.

Den 7.
Kom Caroline lyckligt åter från sin resa till Strömsrum.

Den 10.
"Ur föruttnelse framgår den nya kroppen. Det du sår bli ej levande, om det ej dör. Och det du sår är ej livet, som komma skall, utan blott ett korn, ett ämne. Men Gud giver det en kropp, ett nytt liv efter sin vilja." Halleluja!

Den 13.
Erhöll jag ett brev som efterskänkte mig en skuld på 2,500 riksdaler! allt detta dök upp som en svan ur vattnet. Jag jan endast tacka och lova!

Den 16.
Själviskheten vill gärna lida så som en hjälte! För att förstöra den får Gud låta oss lida såsom egensinniga barn. Så vill jag i alla fall vara ett barn. Barnet vill gärna bära börda åt sin far, men ofta faller det vanmäktigt till marken - bördan var för tung! Bättre då falla den käre fadern i famnen! Gör det du, så tager han upp dig.

Den 17.
Denna vecka, som varit fylld av glädje, har min kropp varit ytterst hårt angripen. O, Gud, hjälp mig Du, bär mig och låt mig äntligen så som Jakob vinna seger. Låt mig se Ditt ansikte och välsigna mig!

Oktober.

Den 8.
Kom den kära Johanna Bagge och överraskade.

Den 12.
Lyckliga äro de själar, som säkert kommit över floden, eftersom Kristus har betalt deras överfart.

Den 24.
Avslutade jag mitt andra ensamma år med mitt hushåll, djupt rörd vid tanken på alla de överväldigande intryck, som den treenige Gudens välgärningar påminde mig om. Han har gjort väl i allting och med osynliga händer hållit i tömmarna. Mitt oroliga och ängsliga sinne har han givit ro vid alla påfrestningar i bönen: "Fader, vårt dagliga bröd giv oss idag." Nog har jag velat se framåt i bävan, och då har det alltid mörknat. Blott jag varit stilla i hjärtat och väntat på vad Gud skulle göra har han uppfyllt vårt liv med tacksägelse för allt som varit.

Den 25.
Har idag haft allvarliga bröstsmärtor. Det värsta var, att dessa åtföljdes av allvarliga bestraffningar för synd. Herre Jesus, hjälp! Amen, ja, Du gör det.

Den 27.
Lyckligt räddad ur en satanisk fara, halleluja!

Den 28.
I stället för väntande deltagande över processens lyckliga upphävande rörande Herrestad, tillstötte nya bekymmer, som jag dessvärre icke med detsamma kastade på min Frälsare. Redan nästa dag lågo de där dock!

November.

Den 1.
Kommo de små Mobergs. Gud, giv dem Din välsignelse. Emilia sov först på det genom Petersens död helgade stället. Må det bli henne till välsignelse och mig till påminnelse om ännu mer ihärdig bön för henne. Att Caroline och jag därigenom hållas närmare varandra kommer också från Dig, min Fader.

Den 7.
Det förefaller mig ofta, som om ett ljusband binder mig vid min Petersen, med vilket han ständigt drager mig till vår Herre Jesu tron och lär mig bedja.

Den 9.
Heddas födelsedag. Genom Caroline fingo vi reda på hennes dödliga sjukdom. Jag tänkte genast på Ps. 42:1: "Säll är den som låter sig vårda om den arme; honom ska Gud hjälpa på olyckans dag." Solen had gått upp så härligt - över Strömsrum utvecklade hon sin fulla glans, vittnande om uppståndelse så underbar... Caroline talade om Hedda. Så tycktes det vara för henne, en soluppgång så härlig...
Obegripligt hur jag ändå kunde låta mig överväldigas av min onda natur. Så blir ofta syndafördärvet upptäckt i mina heligaste stunder. Dock gav mig Gud nådeligen efter allt en ljuv sömn. Emilia visade sig älskvärd - Gud, jag tackar Dig!

Den 12.
Reste fröken M., sedan hon varit här i 14 dagar. Det blev som jag trodde: Emilia glömde sig totalt och föll i vredesutbrott. Om jag nu behandlat henne rätt, vet Gud allena. Jag kände, som om det vore omöjligt att göra det.

Den 13.
Läste och begrundade och välsignades av Ps. 133. Amen.

Den 14.
Drömde efter en svår kroppslig och andlig kamp att min salig fostermoder (oläsligt namn) och min gamle förmyndare Radicke, vilken min ädla Petersen sedemera gjorde så mycket gott, stodo hos mig och viskade: "Petersen kommer". O ljuva löfte!

Den 15.
I dag fick jag särskilt Ps. 73:22 och 23 v. Den sjuke ska veta, att han ligger på sitt läger som ett djur. Ja, så må han vara som ett djur, ett hjälplöst ting, som behandlas av vår översteläkare och präst, som själv låtit sig offras för att därigenom helt kunna ta bort vår själviskhet. Där efter må vår renade ande som en raket stiga upp mot Gud, behagliggjord i Jesus Kristus. Den käre Frälsaren må sedan binda honom fast och hålla honom orörlig under sin kärleksfulla hand, tills hans fullkomliga verk fullgjorts hos honom!

Den 23.
Åter har jag upplevat ett exempel på hur djävulen sätter an Guds barn och störande ingriper i våra förhållanden. Men ärligheten och uppriktigheten segrade över den lede för denna gång. Lovad vare Gud! Denna vecka har varit mycket orolig, jag själv är som ett oroligt hav. Herre, hjälp!

Den 27.
Reste Carl, efter att ha varit här sedan den 19. Gud välsigne hans uppehåll, bad jag, när han kom, och det har han gjort. Ty intet kötts utan Andens kraft, vishet och nåd i Kristus är hans styrka.
Första advent - Gud, giv mig ett heligt, av Dig välsignat advent!

Den 29.
Har genomläst Luthers företal till Romarbrevet, där han talar så skönt om tron som den andliga lusten.

Den 30.
Genomgått Schartaus predikan. Med tacksamhet och kärlek ihågkommer jag den trogne upplyste läraren.

December.

Den 3.
Uppsattes korset på min Petersens grav som ett tecken på att han kan med sin mästare triumfera.

Den7.
Tröstade mig Jes. 60:19: "Herren skall vara ditt eviga ljus och dina sorge dagar skola hava en ände"

Den 9.
Drömde Sofie, att hennes fader visade sig i sin grå kavaj, klappade henne vänligt på kinden och sade: "Ack, kära barn, först när ni komma hem (hava dött) ,bli ni verkligen lyckliga!" Och så gick han han.

Den 22.
Kommo Rappes lyckligt hit med alla sina barn.

Den 24.
Var en dag av gränslös lycka, skönhet och rikedom för mitt hjärta. Jag var så förvissad om att jag denna dag intet försummat utan att jag levat verkligt gudfruktigt och heligt. Då fick jag se, det var på kvällen, när ljusets fest stod som högst i alla rum, att jag glömt att tända ljusen i min Petersens rum! Min glömska och grämelse däröver ledde mig en stund bort från min Frälsare. Bestraffningen uteblev icke: jag blev så gränslöst fattig och olycklig, kände mig eländig och syndig. Men-

den 27
återkom Guds ande. Jag fick på nytt erfara, att icke den mest helgade människan på jorden kan leva god. Hon måste hava Gud i varje minut av sitt liv. Och nu kom han åter, Gud vare lov!

Den 31.
Jag slutar detta år med en nyårsönskan till mig själv: "Jesus allena". Blott så tillfredställes anden och gives lyckan i himlen och på jorden. Allena med honom i lidande och glädje. Det har jag sannerligen fått erfara i år, från 1 januari tills idag. Alltså var bönen: "Jesus allena." Ja, kom, Herre Jesus!