Årsberättelse av Kärda församlings räddningsskola 1847
Frågeställningar
Vi fira idag jämte arbetsföreningens nionde årshögtid räddningsskolans tredje årsdag. Anspråkslös såsom en bondfamillie under öm faders och moders vård framställde den sig vid förra årets sammankomst. I samma skick befinner den sig nu, och vi hava allt skäl att hoppas, att den kan forfara så i detta år. Vi hoppas, att den går framåt i utveckling; ett stillestånd gives ej, varken i naturens eller nådens rike, ty framåt måste livets rörelse, antingen till liv och räddning eller till förtappelse och död.
De här församlade barnen ha under året kostat 370 rdl. 43 s. rgs. Dessutom har räddningsskolan av lagman Dankwardt, baron Sparre, löjtnant Liljenberg och pastor Engström erhållit tillsammans 6½ tunnor säd och 1 tunna potatis. Bidrag från Tyskland och Sverige äro beräknade till 261 rdl. Arbetsföreningens kassavinst på arbeten till de kungliga, har bidragit med 90 rdl. 43 s. rgs., som åtgått till 24 barns underhåll.
Vår grundlag - att hålla räddningsbarnens matordning lika med den torftigaste torpares och helt och fullt mätta dem och skaffa dem både söndags- och vardagskläder, vartill de själva och deras arbetsföra föräldrar måste bidraga - visar sina lyckliga verkningar i deras kropssutveckling. Deras föda består uti havrebröd, mjölvälling, potatis, havremjölsgröt och dricka, stundom, dock sällan mjölk. Kött och fläsk få de ej, men deras välling får en avreding med ister och rågmjöl. Snygghet är den andra grundlagen. Att dessa lagar äro riktiga, bevisa deras trevna utseende och skick.
Fyra barn har slutat sin skolgång, i det att de överlämnades åt vår Herres större nådeshushållning. De admitterades till den heliga nattvarden senaste Palmsöndag. För gossen från Mansabo ha vi ej fått någon tjänst. Han har varit hos sin fosterfader och begagnat Herrestads skola nu i 2 år. Han kom till oss utblottad och har kostat föreningen i stat och kläder 60 rdl. rgs. om året. Naken och utblottad på all kristendomskunskap och all arbetsförmåga kom han till oss, därtill betungad med brottslighet och känd för tjuvnad. Nu ser vi honom vid hans 19:de års ålder på räddningens väg. Förskjuta honom kunde vi ej. Vi voro förlägna och suckade: Fader hjälp! Gossen kom till oss, såsom en fisk, tagen ur en smutsig göl, men vad hände! När fisken kom i sitt element, sam ham omedvetet blank och glad i livets vatten och den förra orenligheten var snart tagen ifrån honom. Samma afton, då vi suckade i vårt bekymmer om hjälp, blevo mig tillskickade av en för mig obekant man, herr mäklare Thomée i Göteborg, 30 rdl. för räddningsskolan, just denna summan, som för tillfället behövdes för gossens underhåll hos fosterfadern till hösten, då det blir lättare för honom att erhålla en passande tjänst.
Det må nu tillåtas mig, att i all ödmjukhet framställa några frågor, som blivit tillställda direkt eller indirekt och vilka 9 års praktisk erfarenhet skall besvara.Frågeställningar
1. Huru och när skall ett räddningsbarn intagas till räddning?
Svar: om möjligt Julafton. Hos oss går det så till: Julafton äro alla räddningsbarn och deras föräldrar inbjudna till herrgården.
Förut har man åt alla barn låtit förfärdiga de nödvändigaste viterkläder samt en fullständig beklädnad åt den nykomne. Alla dessa skänker, samt bröd och ljus, kringlor, pepparkakor och små andliga skrifter, upphängda på granar, äro i det vackraste ordning på ett stort bord i salen, men ännu fördolda för deras ögon, tills de efter givet tecken inträda i förmaket, där de samlas kring Betlehemshyddan med stjärnan och en transperant mitt emot, som förkunnar det glada budskapet: i dag är eder född Frälsaren, som är Kristus, Herren i Davids stad. Man uppstämmer en julpsalm. Läraren läser upp den stora händelsen i Betlehem, håller ett förklarande tal däröver och efter ringning i salen öppnas dörren, då rummet med julgranar starkt upplyst inbjuder vänligt hela skaran. De barn som skulle upptas i räddningsskolan denna afton komma upp i sina trasor. Intrycket överväldigar dem. Ögonenes glans, färgen på deras bleka kinder visar att pauperismens livlösa stirrande är övervunnen genom de i förening med de mänskliga medlen verkande livskrafterna, som änglarna förkunnade herdarna i Betlehem. Alla placeras vid sina gåvor och en kort glädjetystnad förljuvar högtiden. De tror sig vara i det förlorade paradiset, varur de snart förflyttas för att framledes lära sig att tro på det återförvärvade i himmelen och bida, lida och strida för att få det igen. Nu plundras granarna på det sättet att gåvorna läggas på bordet, där de sedan visligen och rättvist fördelas till alla lika. Rörande och förödmjukande är det för oss att se, huru föräldrarna är rädda om de små ljusstumparna för att kunna tända upp dem igen i sina små mörka hyddor. Det barn, som blir upptaget, blir när högtiden här uppe är slutad fullständigt klätt och kan således bevista julafton för första gången. Har detta barn något hem, så går det dit med föräldrarna och anhöriga. Alla barn äro under högtiden hemma och komma ej till skolan, förrän den 7 januari. Efter 3 vintemånader i skolan och 3 sommarmånader i olika avdelningar, återvända de städse till hemmet, tjänande föräldrar eller andra, såsom vallhjon eller på annat sätt. Komma de till skolan, så finna de visserligen icke en beständig julafton, paradisets glädje, men de finna, vad de hemma sakna, ett lycklit familjeliv, och tillräckligt livsuppehälle, ordets och sångens livande inflytelse, samt arbete, så är skolan en morgondagg på de förtorkade knopparna. Tro och kärlek äro aldrig utan livsinverkan och så är därmed kraften till att börja den nya levnadsbanan ofelbartvunnen. Varje upptaget barn blir regelmässigt emottaget i skolan under lästerminerna till dess de admitteras till den heliga nattvarden. Detta är vår önskan, men vi tillägga här såsom vid alla våra önskningar: om Gud vill!
2. Är det icke farligt att låta barnen vara i beröring med de sjunkna föräldrarna?
Vi svarar frimodigt i stöd av erfarenhet: Nej, dock förbehåller vi oss tillägget: ingen regel utan undantag. Vi bevisar ordspråkets sanning i et vi själva låtit ett och annat av de upptagna barnen stationeras året om hos torparen John på Berget, som är genomträngd av nit och räddningsanda. Så fortfara vi nu med 2 barn från Borrarp, som vistas året om i skolhuset, under skolfadern Schöns och fattigmodern Stinas undervisning och ledning.
Men den evangeliska räddningsandan törs ej utesluta de arma föräldrarna från möjlig inverkan av räddningsarbetet. De säkraste missionärer för så sjunkna hushåll, där ej kykans eller samhällets bemödande kunna verka, äro de räddade barnen. Olyckliga äro de själva och olyckliga voro deras barn, innan de kommo till räddningsskolan. Huru sjunkna, huru slutna för allt gott de än äro själva, så har genom Guds faders hjälp sällan eller aldrig lusten att se sina barn lyckligare än de själva äro, försvunnit inom dem, nu finna de dem lyckligare.
Barnet kommer hem med Guds ord och sång, kanske ock med bönenes gåva och med små färdigheter i handgärning. Det är klätt och befriat från osnygghet. Barnets omdöme har vaknat genom jämförelse emellan familjelivet i skolan och hemma. Det ligger i människans natur att vilja verka, kanske även härska. Må så vara. Beröringen med de på bättringens väg stadda barn väcker dock föräldrarnas eftertanke. Känsla för det moraliskt goda har vaknat hos en och annan av dem. Om också ej mer, så är ändock därmed mycket vunnet. En 10 år gammal skolflicka var, då hon blev upptagen, full med orenlighet och höljd i trasor. Glad sade hon nyligen: "Nu vet jag, huru jag ska hålla mig ren; förr förstod jag det ej. Jag har nu gått med potatisplockare och därigenom förtjänat mig till 2 linntyg." Samma barn väckte den hittills sorglösa modern, som aldrig bevistat kyrkan, att spinna sig till en psalmbok och ett nytt testamente. Hon blygdes att hennes barn hade arbetats sig till ett sådant och hon ej ägde det.
Jag stannar vid dessa två exempel, vid det första för att bevisa, att barnens fria utvecling gör det nödvändigt att icke uppfylla alla deras behov året igenom. Att understödja dem med kläder, är gott och nödvändigt, men att befria dem och deras föräldrar ifrån all omsorg om både kläder och föda, söver hos barnen all förmåga att hjälpa sig själva och närer hos föräldrar lättja och håglöshet.
Bonden har ett ordspråk, som lyder: "Barnen måste vända sig till en tröja, annars akta de den ej." Denna sanning finner sitt användande i allt vårt strävande. I paradiset sade Gud tilll människan: I ditt anletes svett ska du äta ditt bröd. den barmhärtige fadern sänkte meddetsamma en längtan efter möda och arbete ned i vår själ, vilken han även genom denna hävstång vill lyfta ur gruset.
Höga och låga, unga och gamla, fattiga och rika längta efter uppfyllelsen av budet och dess välsignelse och utvecklar sig genom en sann kristendom allra säkrast på kallets törnbevuxna, mödosamma bana, om vars betydelse endast Guds ord klart upplyser oss.
Med det andra exemplet har jag velat antyda växelverkan mellan ett på räddningens väg vandrande barn och dess sjunkna moder. Det må för tillfället vara nog. Jag kunde anföra många exempel, som besvara frågan: är det icke farligt att sätta bättringsbehövande barn i beröring med deras föräldrar eller forsterföräldrar med "nej". Fjärde budet utreder detta "nej" tillfyllest.3. Bör således stående räddningsskolor förkastas?
Ingalunda. Vår blick sträcker sig endast till vår lokal. Vi vågar ej fälla något omdöme om de nejder, som vi icke känna. Här visar oss en länge samlad erfarenhet, att uti en räddningsskola barnen utvecklar sig till ett friskt och arbetsamt liv, som härdar dem emot faror och besvär och gör dem skickliga till den mödosamma bana, vartill de äro kallade. Dessutom äro korrektions- och räddningsinstitut för sin dyrhet oanvändbara för vår ort.
4. Huru utvecklar sig barnen i en räddningsskola till handarbete?
Svar: För flickor är denna fråga besvarad genom deltagande i en syskola, som sedan 12 år äger bestånd i Herrestads folksskola. Denna anspråkslösa syskolas grundlag och huvudmål är att åskådliggöra den välsignade lappningskonsten, som skapar nytt av gammalt i de mångfaldigaste gestalter. Barnen förfärdiga av gamla kläder, som utgå ifrån herrgårdens och dess vänners förråd, sängtäcken, barnmössor, tröjor, linntyg, näsdukar, kragar, m.m. De lära sig att märka på namnduk, de sticka strumpor och vantar, de stoppa, väva band av uppknutna efsändar; de får behålla allt vad de sy. De har dessa gåvor så kära, att de, när de på examensdagen den 15 juli emottagit dem, aldrig sedan vill bortbyta eller försälja dem. De flesta av dessa flickor äro skickliga till barnpigor och att uppehålla föräldrarnas hushåll med lagning, stickning och sömnad. Väl, om vi hade gossarnas handgärning så väl organiserad. Vår önskan är att bygga en verkstad, där de kunde lära sig tälja, förfärdiga åkerredskap, grovt husgeråd m.m. Äro de därtill skickliga, får man mycket lättare tjänst till dem, och därför hoppas vi att framdeles kunna hjälpa dem med uppförandet av en simpel verkstad. Hjälparen, som vi bida, kommer säkert därifrån, varifrån all god gåva kommer. Milda gåvor och en ny upplaga av "Herdegossen", vilket förlaget skänkt åt räddningsskolan, tror vi bliva medel till uppfyllande av vår önskan. Gossarna har likväl inte saknat kvinnligt handarbete. De har blivit såsom ett nödvändigt ombyte med läsning sysselsatta med strumpstickning, uppnappande av gamla yllelappar, ha lärt sig att karda, i det de blandat ullnapp med ull, hava lärt sig att man därav kan arbeta en ny spånad, som de har frihet att slå in uti en väv, som deras mödrar ha hemma i vävstolen och får därav en liten klädespersedel. I fria luften har skolmästaren givit dem tillfälle att medelst vedhuggning öva sina krafter, och hoppas jag, att i sommar och framdeles gymnastik icke försummas.
5. Gör ej folkskolor räddningsskolor överflödiga?
Denna fråga får tiden besvara. Församlingarna äro ålagda att hålla de fattiga barnen i skolan, vilkas föräldrar ej kunna för fattigdoms skull kunna ha dem där. Min åsikt som jag i ödmjukhet vill föredraga, är grundad på erfarenhet.
Herrestads 14-åriga folkskola upptog sedan föreningens början 1838 vanvårdade barn utur församlingen, vilka blivit vanda vid att tigga sig fram, som man säger. Dessa barn måste år efter år lära oss själva, huru de skulle kunna bliva räddade. De försökte och märkte noga på om försöken misslyckades eller lyckades. I varje årsberättelse har vi framlagt resultaten av vår erfarenhet. Nu först vid tredje årets överskådande har vi någolunda insett vad barnen behöva, vi sågo, att de hade andra behov än de lyckligare lottade barnen, som har förståndiga föräldrar och ett hem, som försörjde dem med alla livets förnödenheter. Andra lagar behövdes det för Herrestads folkskola, än för församlingens räddningsskola.
Räddningsskolan behövde 1) ett familjeliv med tillfredställande av dess andliga och lekamliga behov genom en kristlig faders- och modersvård.
2) Utvecklingen genom handarbete, som är för gossar och flickor oumbärligt, om livet ska bli ett helt. I ordentliga familjeliv får barnen lära sig sådant, men de till räddning upptagna barn har ej ett hem, där de inläras sådant.
3) En oavbruten tillgång till skolhemmet på därtill bestämda terminer till dess barn bliva överlämnade åt kyrkan och samhället, till detta senares hjälp i mat och kläder och framför allt söndagskläder. Vikten därav har vi utvecklat i en av de förra årsberättelserna. Detta behov förstår också varje sabbatsvän bäst och medger lätt skyldigheten att skaffa de nakna kropparna, som själva känner sina behov, en möjlighet att själva övertyga sig om själens nakenhet, som ej vet därom och ej säger till, såsom kroppen, samt erbjuda dem, vad evangelium vill giva. Momentet av intagandet har vi i första frågans besvarande förenat med julaftonens glädje.
Barnen är därigenom ställda under den enda möjliga räddningen genom Jesu Kristi, Guds sons, människoblivande. Detta vare nog om behovens olikheter i folk- och räddningsskolor. Komma dessa att bestå bredvid varandra, o, huru gärna vill vi då avbörda oss det stora ansvaret att själva hålla de 20 återstående barnen i räddningsskolan; till dess tvingar kärleken oss att behålla dem, om Gud giver andliga och lekamliga krafter.6. Varför väcker vår lila, fattiga och anspråkslösa skogssåning så mycket deltagande i det rika Tyskland?
Svar: Man gläder sig åt skogsbarnens anspråkslöshet, tarvlighet och förnöjsamhet och lämnar gärna en skärv, varmed så mycket kan uträttas till vanvårdade barns möjliga räddning. Vår tyska fattigvänner beställa hos våra fattiga arbete, som de hemma kunna köpa för mycket bättre pris än hälften av det, vartill vi kunna lämna det. De betala till och med den dyra transporten.
Varför? Må de svara med egna ord: grevinnan von R. i Mecklenburg skriver: "Vi har uti en förening, varuti vi en gång varje vecka arbeta för våra fattiga, flitigt förfärdigat kläder av svenskt vadmal. Ljuv och hjärterörande är för mig tanken, att vi har hjälp och förenat våra fattiga uti ömsesidig växelverkan. Må då alla våra gärningar ske uti Jesu namn och i hans trohet. Må de genom hans välsignelse bliva fruktbärande hos oss och andra."
Hon betalade 100 rdl. b:co för i Tyskland. Jag är inte bekant med henne. Kristi kärlek tvingar att sträcka ut systerhanden till oss! Lovad vare Herren! Alla tyska vänner äro livade av den anden, som vill förena strävandet i Jesu 100 alnar vadmal, som hon hade kunnat köpa för 12 s. b:co alnen De känna inga politiska gränser, ty Kristi kärlek genombryter dem alla. Så har de under egen stor brödnöd och missväxt i år ändå tänkt på oss och känt sig livligen kallade till brodelig handräckning över hav och land och därmed till förening uti ett och samma strävande, variegenom endast föreningarna blir starka. Svagt har jag besvarat de till mig direkt och indirekt ställda frågorna med ledning av en 14-årig erfarenhet. Vi överväga med tacksamhet vår lyckliga ställning farmför många andra länder i Europa, där hungersnöd, plundring av sädesmagasin och plundring av sädestransporter har inträffat. Intet dylikt har hänt här i Sverige under många förflutna missväxtår. Sädespriserna äro höga i år och brödnöd råder här och i många trakter; men Gud välsignar vår fattigdom med enkelhet och förnöjsamhet samt förmåga att försaka, vad man måste umbära, så att hela vår allmoge förstår att rätta sig efter tillgångarna. En allmän välgörenhet råder inbördes. Den rena kristna läran är icke bortträngd ifrån våra predikstolar eller ur folkundervisningen, varigenom Gud kan kalla och bereda människan till tålamod och undergivenhet för hans vilja samt kuva anspråken under trons lydnad.
Må vi aldrig vid vår föreningar, som nu så ymnigt uppblomstra, lämna ödmjukhetens sköna dygd ur våra beräkningar. Må vi vårda dess grund hos oss själva först och sedan under vår kallelse till nästans hjälp och räddning, så skall varken Gud eller vår regering lämna oss ohulpna, ty vi befodrar deras sak, enligt våra förhålanden och Guds ords vägvisning.
Motiven för vår trafaldiga verksamhet tror vi oss nu har framställt.
Vilja vi nu veta om den kristliga verksamheten har burit frukt, så måste vi svara: Det är för tidigt att fråga efter frukterna. Säderskornet blir ej levande, förrän det dör. Mycket, som ej är dött, har fallit på stenören och på vägarna där det blir förtrampat eller på hård grund där det förtorkas. Visst ligger ändå här och där något korn i jorden förmultnande stilla i det fördolda. Tiden ska komma, då det bryter sig fram, växer och bär frukt, somt trettiofallt, somt sextiofallt, somt hundrafallt, Uppståndelsens sköna, livgivande verkan lärer oss gladeligen hoppas. De som så i tro och kärlek, må tåligt bida till de oss brodden giver först ett ringa korn till utsäde och sedemera mycketutsäde giver en rik skörd för tid och evighet.Emilie Petersen,
första förestånderska till Kärdaförsamlingens fattigförening.