Om Carolinas död

Carolina är en av de personer vars döende mormor utförligt beskriver i dagboken. Nedan beskrivet från den 5 februari till den 18 juli. Carolina avled den 23 mars 1853, 50 år gammal.

Jag har erfarit Guds nåd så väldig över mig och mitt hus. I nattens stilla stunder känner jag mig mycket förbunden med min Jesus. Hans nåd över mig sträcker sig också till ljuva drömmar om min Petersen och nu sist även om de kära vännerna i fosterlandet. Hjälp mig, Herre, att i tron få skåda ännu mer av Din härlighet! Karolina är mycket klen men känner sig styrkt av den heliga nattvarden. Vad är Din vilja med henne? (Dagboken 5/2 1853)

Den 15.
Emmy har stannat tills idag. Vi ha haft tankeutbyten, och det voro vi i stort behov av. Under tiden var Karolina mycket sjuk, men denna hennes sjukdom blev för oss till verklig välsignelse. (Dagboken 15/2 1853)

I går fruktade vi för Karolinas liv, i dag hoppas vi på nytt, att hon ska få leva. Du allena, livets och dödens Herre, vet, vad Du här kommer att göra. Jag fick idag en tydlig och välsignad förnimmelse av vad Du givit mig i mitt liv genom Petersen.
Ur min bibelspråkslåda fick jag i dag samma vers i mina händer, som jag en gång 1847 fick i min djupaste ensamhet fick till outsäglig tröst. Därefter kom i mina händer försvarskriften mot M., och fick jag ånyo klart för mig vad jag under livstiden fått genom min Petersens ledning. Inom mig hör jag orden: "Befall du dina vägar..." Amen! (Dagboken 6/3 1853)

Den 13.
Stilla dagar , men växlande hopp och ängslan för vår kära Karolina. I alla fall har beslut fattats att ta hand om Bertha och Minna, om det nu kan vara Din vilja, käre Fader - det är då i alla fall mot mitt kött och blod! Du allena kan göra det omstridda beslutet till seger även för mig, om Du vill. Du ser, o Fader, hur litet jag förmår att fatta Dina tankar, som ju äro kärlek, och hur litet jag förmår att utföra Din vilja. Och ändå ger Du mig ständigt nya uppgifter! "Verka så länge dagen varar..."
Jag har emellertid fått nåd att skriva till Minna Claudius, Mathilda Foy, Nanny, och Nicoline.
I dag är min salig Petersens begravningsdag. Karolina, det kära barnet, liknar me ett lik än en levande. Engströms flyttning liksom allt det andra har satt mig i en häftig sinnesrörelse. (Dagboken 13/3 1853)

Den 15.
Karolina och jag ha intagít den heliga nattvarden tillsammans - en stor högtidsstund för oss båda, mäktig som en evighetsstund. K. liknade faktiskt en döende. Skriftemålstexten var Hebr. 4:16. Och så från Engströms hand nattvarden kanske för sista gången. Ack, allt härnere är blott för en liten tid. Karolina sade efter nattvarden: "O, nu är jag riktigt inlindad i Jesu Kristi kärleksmantel. Nu har jag kastat alla mina synder på honom."

Den 22.
Från och med nattvardsgången den 15 var Karolina allt svagare. Hon var orolig för barnets skull, och ville skicka Nils till S. Gud gav mig nåd att taga detta bekymmer ifrån henne genom att föreslå, att barnet kunde stanna hos Bertha. Lovad vare gud, att jag vågade det!
Den 19 och 20 höll Hultman bibelförklaringar.

Den 23.
I dag kom den kära Emmy upp från Karolinas dödsläger och sade, att ögonen redan överdragits av en vit hinna och att hon nu låg i dödskampen. Efter morgonbönen gick jag ner till henne och fann det vara sant. Min första impuls var att falla på knä och uttala samma ord, som den helige Ande manade mig att utsäga vid salige Petersens död: "Herre Jesus, tag emot hennes a´nde, här har du henne , som min själ älskade." Ja, dessa ord gav mig nu Herren ånyo. Lovad vare Gud för hans stora nåd! Jag tog bibeln och läste Herrens ord på korset. Sedan jag läst orden till Maria och Johannes, ställde jag mig bredvid hennes säng och bredvid Nils, lade välsignande handen på hans huvud och sade: "Här har jag mitt arv." Med underbart, överjordiskt leende såg hon upp på oss, tryckte min hand ett ögonblick.
Jag stannade hos henne i 2 timmar, läste under tiden, dels tyst och stilla, dels högt ur bibeln. Det föreföll, som om hon ej hört det, men jag tror i alla fall, att hon gjorde det, då - ack, hon fäste sin blick, de bristande ögonen på mig; ett himmelskt leende drog över hennes anlete, och två gånger gav hon med handen tydliga slängkyssar åt mig! Så skönk hon tillbaka. Intuitivt utropade jag: "Ack, ack!" Sedan måste jag gå ut, för jag kunde inte längre skåda dödens härjningar med min älskade Karolina.
Vilhelm kom några minuter senare. Också han möttes med ett leende av den döende. Så knäppte hon sina händer, skådade uppåt och dog.
Frid över den älskade vännens minne!

April

Den 3.
I dag har Karolina begravts.
Min bröstvärk tilltager. kanske jag får följa min kära Karolina. Hultman talade så vackert vid båren över Jes. 28. (Dagboken 1853)

Mormor tänker på Carolina.

Den 14.
Efter en ansträngande men god dag gick jag ensam genom rågåkrarana och hamnade till sist i Karolinas dödsrum, där det var så lugnt och fridfullt. Ron återvände inom mig. Jag väntade på att Sofie skulle komma mig till mötes. Istället kom en massa människor, barn och äldre, och oron kom åter. Jag fick så gott som en sömnlös natt. (Dagboken 14/7 1853)

På lördagen kunde jag gå till stenbrottet i berget och kom därefter till det nya skolhemmet, Hultman är så lycklig där. Han och Elmblad talade och kvällen slöt så vackert. En bagatell: Karolinas Nils gav mig i sin mors namn en näsduk, som kommit från Tyskland. Jag blev så rörd av hans vänlighet. (Dagboken 18/7 1853)