Brev till Elise Rappe
(31/8 1836)
Uttdrag ur ett brev skrivit av mormor vid ett besök på Tagel till Elise Rappe. Vid det tillfället var också blinde Hans där.
Tidigt i morgonstunden kom de blomsterprydda barnen och prydde även Emilia med en krans, det lilla söta boet därnere var översått med blommor. Hans, madame, Abraham, mamsell blevo av Mathilda på det vänligaste inne trakterade med kaffe. Sin lilla Helfrid såg hon även igen vid kaffebordet efter fyra dagars skillsmässa. Och därefter höll vår välsignade Hans ett alldeles förträffligt tal, slutade med en hänvändelse åt Mathilda, som var författat av den frimodige anden, varom han beder dagligen att den må uppehålla honom. Med lovsång började vi, med lovsång måste vi sluta, så glad var han själv för Mathilda. Jag förmodar, att Carolina nu redan omtalat, att Gud nu ökat Hans redan förut så stora förråd och redan givit honom nåd att mycket mer kuva han obändiga natur. Således återstår för mig nu endast att jag för min del tackar Gud att nu hava hört honom över 30 gånger! Djupt känner jag ansvaret att få mottaga en sådan lärokurs! Under hela tiden har jag ej hunnit skriva eller tänka annat, - och det hoppas jag är en inverkan av vår rätte läromästare, som tillsänder oss sina verktyg, när vi behöva dem.
I dag evangeliserade Hans ur Simsons historia, huru han var en nazir från moderlivet, det vill säga en segarnde hjälte. Han tillämpade sedan hela talet åt Mathilda, avmålade hela hennes förra världsliv och hennes nuvarande ställning, nog av, det hela var skönt, och genom hela lilla byggningena levande människoandar dallrande vittnesbördet, som ropar med tårar ja och amen!
Nu under det att vår snälla Wilhelm läser Missionstidningen för Hans, skriver jag till Dig, av erfarenhet övertygad, att Herren gästar här, alltifrån första bönen Wilhelm uttalade här, tills nu och så länge böneanden kan och vill vara här!-------
Hans, som redan hade varit så utomordentligt glad hela dagen, kom nu i en för oss alla okänd begeistring. Han talade om Jesaias, ty ett barn är oss fött, en son är oss given, vilkena herradömer är på hans axlar, och han heter Underbar, Råd, Kraft, Hjälte, Evig fader, Fridsfurste! Detta var ett ämne som verkligen som med fyradubbelt vingepar flyga upp till Livssolen. Det gjorde vår blinde, lycklige broder, han var ej trög att taga, vad som oss alla så rikligen bjuds, han tog ej (efter sin egen liknelse,) nypavis som rädda barn eller hundar, som stjäl, utan han omfamnade hela förrådet uti verkligen övermäktiga handtag och kraft. Därefter återigen en god natt till Mathilda, som han alltid kallade, Höga vän, efter att han först hade lärt henne att akta ringa sitt stånd, att den sanna adeln fanns under Kristi korsfana. Nu anbefaller han henne barnen till varsam uppfostring, varnade för dansskolor och sådan undervisning, varigenom de lärde att krusa ut sig och behaga världen. Påminte henne hennes första nattvardsgång, huru Guds ande visserligen hade gjort sitt, för att verka på henne, men huru världen hade blåst bort det igen genom des farliga nöjen. Wilhelm blev även målad som Gud verktyg till räddning, men det så varsamt, att även här det egna ej kunde få någon smula till sig därav. En hälsning fick även vår dyre Carl av den frimodige, konungslige tiggaren, och sedan förböner, alltid, att Gud må bevara honom själv för världen och dess smitta genom vår Herre Jesus.