Brev till Wilhelm Rappe
(3/4 1839)
mormor 59 år gammal
sid 265-280
Under en mycket välbesökt missionsbön är trängslen så stor att ett fönster i salsdörren gick sönder. Framför allt var ungdomarna gripna vid detta tillfälle. Mormor gör också en resa till Jönköping där hon återser Pauline Westdahl efter 7 år och till fosterdottern Sofie i Skärstad. Hon skriver också om sin kallelse och vilja att behålla Herrestad. Hon bekräftar det också med ett brev från sin vän Daniel Runge som hon citerar. Wilhelm har tydligen rekomenderat henne att arrendera ut markerna. Mågen Engström ligger mycket sjuk och man vakar för honom.
Herrestad d. 3 dje aprill 1839
Min vänfaste Wilhelm, ja mer! - min broder i Jesu Christo! - Härjemte creditif saker, som upplyser dig om allt, medan jag af brottskan och äfven för en privat själafägnad, medskickar Ribbings bref, som jag utbeder mig tillbaka. - Stort har vi upplefvat, sen jag tillskref dig sist min vän! - den stora Bönedagen, ingången - Herrens uppståndelse dag! Ja! Folkmängden var så stor, att herrskapet hvimmel endast var oräkneligt således begriper du allmogens mängd, det sista väckte oro under första talet det odrägliga vackra könet, trängde utanpå salsglasdörren en ruta sönder - men - hvad vill sådant säga uti vår ofullkomliga verld, där allt av syndens oro kan störas, och ändå blifver, på denna dag så lite störd. Vi hade änskönt det borde varit Gudstjenst 6 prester - och 3 talade, hvarunder var vår söta pastor Bergvall som kom efter kyrkan 3 mil resd! Bergvall intog i synnerhet ungdomen (äfven oss) obeskrifviligen - Hildur visste inte var hon var - när jag såg på henne - försmälte hon riktigt! - Ja! Gudi lof att de känner glädje i Gudi! -------
Jag måste äfven lämna att min hjelpstund var kommen! - du vet - huru anfäktad, jag de 15 monader att bönedagen hålles, var! - Min kära Johanna Bagge bad och lofvade frimodighet! Sist hon var här det var 14 dagar före hennes död - låg hon min fridens brud, här i min stilla kammare i enträgen förbön för sin arma svaga syster, som Gud ingaf henne så mycket kärlek för, på sin knän länge länge! Ack vänner och när jag, som vanligt före missionsdagen - tidigt vaknade om natten, kände jag det ljufligaste vittnesbörd om hennes bönhörelse! Ingen ångest! Inga anfäktningar! Inga svåra föreställningar! Nej! Glädjerörelse! Idel frid och fröjd! - När nu rutan knäcktes, hela förmaket så full att ingen äpple kunde falla ner - utan för den stängde förmaksdörren (tyvärr ingen nyckel fanns) ett riktigt stormande, så att den starka Larsson och Schön ej kunde nästan hålla henne stängd, så kände jag ingen ångest och hjertat var lungt och anden - Frimodigt och förtröstansfull! Lofvad vare Herren! ----- Gamla Rosengren var äfven här, med alla hans sångfåglar - han bad mig om svar - jag gaf detta - "att ni kunde på 10 år ej inlåta eder - så förmanade jag! Det var äfven lagman Dankvards öfvertygelse, att det var mot förmyndareplikt" m.m. Nu hafva vi då ingen hast att besluta - Gud har länge sen välsignad vårt kära Hörda - och - det blifver välsignad. Dess korta? historia (ej?) föräldrars välsignelse uppbyggde det, Carl och Emmys vistande- bevittnande det förra! andeligt förkofran - ett saligt evigt förbund med oss! - Då kom John på Berget - Haltanna och bönelifvet afstannade ej! - sen det - Mobergs, lofvad vare Herren - Nu beder Daniel med sen ett år - och skyddar enkan och faderslösa och han kan äfven - bedja! Gudi pris och lof! - Ett år om Gud vill blir det så - vi
2)(lördag morgon) Nu är jag i besittning af ditt kära bref min Wilhelm och anden vittnar , att - Gudi pris och lof! - våra andar äro nära förenad! - samma sorg, samma bekymmer uttalade jag som du! - Samma bön om undsättning af den stygga synden på Drettinge redan för i år, går upp till fader vår och - huru? mulen? det och så skymmer våra blickar! - Guds hjelp är ändå nära! -
Att du och Mathilda ej kommer förrän d. 15 de - bedröfvar mig och oss alla! Den 15 de är ju här examen? och min födelsedag! En dag hvarpå min Petersen har sänd upp så många förböner i förening, med många trogna, som mig älskar! - vore ej det sista - så ville jag ändra dagen! - min Wilhelm, om jag skickar hästar till Bohr så att du tidigt är här - kommer du då? - Låt mig hastig få veta - med onsdags post så att jag kan, om du ej kommer omsätta examen. -
Angående Hörda affärer glömde jag nämna, att enkan, efter de nu har uppfunnit contrakten, har ingen rättighet att fodra för återstående arrendeåren ersättning, men att hon har det, från mars till october. -
Gerna ville jag nu nämna något om resan. - På ditvägen gick jag genast till fru Ribbing, ty han var borta - jag hann ej tala med henne, så mycke jag önskade, emedan Pauline manade mig 2 timmar förs till sig, som jag hade velat tillbringa hos Mathildas syster! Pauline fick efter dessa 2 timmar besök af fru Lejonhufvud och ville derföre har vårt första återseende ostörd. - Augusta visade mycke förtroende, och jag är glad hafva gjort hennes första bekantskap. - mycke vänskaps uttalade sig för Rahmn - och han förklarade att de ej var emot och han hade godt hopp änskön ingen försakelse visade sig. - Middagen hos Westdahls var högst angenäm! Mitt återseende med Pauline nästan 7 år emellan - högst inträngande på djupet! Gud hade i det fördolda haft vår om oss och enat våra hjertan genom tron! Af den gamla Pauline, märkte jag ej mer tillvarelse! - Ett ny himmelsk möte utan förklaring ändå, ty som ett bild af kamp och strid uttröttnad, visade hon sig för mig! - Det var ej lätt att sälja allt för den ena kosteliga perlan! Westdahl undervisande talesätt var hänförande, lika så, Rahmns christliga djupa belåtenhet! - Nog af båda gånger blef jag af dessa båda utmärkta christna så lyft att jag rent ut - ej kände synden i mitt bröst. - En erfarenhet som visade mig ånyo att för mig, vägen genom öknen är den bästa - försakelsen gagneligare än den renaste andliga njutning. Herren unnar äfven den sista - men - att han ej kan annars beskära mig den än koppevis, vet jag, och att det är därföre, att jag få lof resa till Hamburg, Lübeck och Bremen. Till Engströms kom jag vid examens nära slut - Skolhvimmel inför dörren visade oss vägen till skolhuset, och snart sparng Sofie oss till mötes med en blick full av kärlek och djup frid! - Ack kära vänner vad det gjorde godt! - Sången hörde jag ändå - och såg Engström mitt under sin verksamhet så glad och liflig! - Hvad jag der erfor var idel glädje.
3) Och Herrestad affärer! - Jag är sen länge vand, att betrakta oss som ett, så ense känner jag mig i andliga ämnen med er. - Mer och mer blifver jag af den höga läromästaren inöfvad att sköta det jordiska, med ögat fästad på det himmelska arfvet, och mitt ideal är (ej hunnit!!) att i allt hvad jag gör vara min konung underdånig, bedjande dageligen att han i allt hvad jag gör och äger stödgar mig i sin tjenst. Ur denna synpunkt beder jag dig nu att betrakta mitt husbondemorskall, som sannerligen är ej sjelfvald utan gifven ofvanifrån. Huru den grenar sig, andeligen och lekamligen i alla de många hushåll kring mig, är Guds göromål, och kan ej uppräknas på papperet. - Men - det existerar lika visst, som medel dertill aldrig tryter, och dessa medel, i det lekamliga - rinner upp ur Herrestad, såsom Herrestad, en lefvande välsignelse källa, Herrestad är det jordiska pund som Herren har lagd i min händer att förvalta, och hvaraf han begär räkenskap såsom ej mig, utan honom tillhörande. Min stora gudomliga husbonde möter mig öfver all! - På åkern, i qvarn, i ladugård, gifvande mig anvisning, vad jag skall med hans gåfvor uträtta till hans ära och min glädje! - Ja! allt är hans! och hans vittnesbörd felar ej en enda dag! - Skogen värmer mig ej ensam - Han visar mig just nu t.ex. 2 som fryser i Wernamo - mången bräde timmer hafva blivit tagit i anspråk af deras Herre* (*detta nämner jag endast för att visa att dessa små och stora omedelbara tillgångar skulle vid arrendet? försvinna) - och så har jag gått i min ensamhet hittills, och har bemödat mig troget? märka på rösten af vår allas stora Brödherre och tyckt mig tydligen känna att jag blifver utvecklad och inöfvad här, genom mitt kall, (och Gud lät mig ej vara förmäten till hoppet på det saliga arvet efter jag måste lämna detta. - Jag vill försöka att översätta hvad Daniel Runge , min äldsta manliga vän efter min salig Petersen skrifver mig. Du kunde läsa det på mitt kära tyska, men jag vill att äfven min kära Mathilda läser dessa för mig så viktiga trösteord."Ja! du måste blifva i Herrestads besittning, så som du det var, sen du blef enka, skulle du uppgifva det, så måste du uppgifva vad Gud och det af honom därtill väckta hjerta hafva uppdragit dig. Och om du måste lemna det, så skulle den bästa nervf af ditt lif på jorden, blifva afskuren. Ty så mycket svårt och besvärande arbete, dig och derigenom alltid på nytt blifva ålagd är ändå just detta arbete din del och christen plikt. Ja! det är för dig, ro i oro - en salighet att knyta vid den ljustråd som Guds nåd låter stråla dig, genom såmycket osalig förbistring i menniskors lif ikring dig. Släpp ej denna ljustråd, utan följ honom efter, efter guds segel, och i trohet till honom. -"
Så riktig bedömer Runge mitt ansvar, och mina vänner, de närmaste, måste tro, att jag ej som hittills verka, om ej alla medel, som Herrestad erbjuder kan dertill af mig begagnas. - Jag räknar äfven dertill din broderliga bistånd, ditt bedjande öfverstyrelse, som jag vill kalla en christlig husbondes! - Med bortarrenderandet skulle jag då uppgifva äfven denna välsignelse att hafva dig? - förverka alla Herrens vittnesbörd - gifva mina arma får en lejd herde - en utsugare iställe för en mor? - När jag
4) blef varse att äfven du min Wilhelm ville det så blef jag mycke bedröfvad - men snart tröstad - att du, - änskönt mot din öfveertygelse gaf efter, och mest - att du lofvade så mycke bistånd framdeles, du kan skänka mig. - Länge har jag uppehållit dig vid detta thema min Wilhelm men - det är ju kärlekens innerligaste längtan att göra sig förstådt! Om vänner delar också ej våra åsikter så känner han grundmotiven af den andres handlingssätt, och blir ej, gwnom ovetenhet, orättvis. - Vill framdeles, Herren sjelf, ha en ändring i min ställning, så säger han allt till - hittills hör jag den ej. -
Emmy kommer ej till jul, ej förrän till trettondedag. - Hin frågade mig uppriktig om jag ej hellre blef ensam - hon var rädd att barnena skulle inverka störande, på mitt alfvarsamma helgedagslif! - Jag såg i denna fråga, en egen önskan, att heldre vara stilla under denna viktiga tid - kände äfven att verkeligen hvar och en måste vara till för Herrens nådeverkningar och gifva sitt folk tillfälle därtill. - Jag kände mig stark att försaka och gaf Emmy lös. - Mera förvånade mig Emilia som önskade lifligt att de alla ville komma efter de första helgedagar - Och! därvid märkte jag att hon hade ett klenod att bevara! - Hon anförtrodde mig, att hon var rädd för Axel - Axel! - som hon förr efterlängtade! - Ja! min Wilhelm! min Mathilda - detta sista blir oss emellan, ty kanske kunde modershjerta Emmy, missförstå detta - för mig är det en bekräftelse, att hon redan vill älska Herren mera än broder och syster och moder. - Hon är så jemt - ack! Hon gör mig mitt hus till ett himmelrike! Så fort trodde jag aldrig att Herren kunde öfvervinna henne! - I all sin vandel är hon förändrad! - Hon vill nu under adventtiden arbeta för de fattigas glädje - har förut gjort färdig allt för syster och dom andra, är flitig i rummerna och kök, har sammanhang glädje af Guds ord - söker Nora - Schön - enslighet - och vid allt detta ett lugn och alfvar, utan all öfverspänning. - Hon gläder sig att hon med Caroline, mamsell och Schön, skall under juletiden, besöka i föreningsvägnar de sjunkna hushåll i alla roter! Kära Wilhelm! Mathilda! Bolla! Ohlsson! Bedjen för vårt barn att det blir hos henne en hel omvändelse som vill gå försakelsens och bättringens smala väg. -
Min Sofie har haft en ganska svår monad! - Engström har legat sjuk i 4 veckor och hon kunde ej annat se än dödens annalkande! Tills d. 27 de steg sjukdoms plågor oupphörligen - lasarettläkaren hade behandlad honom då i tree veckor - men nu - när nöden var som störst, var han ej mer i Jönk: - Sofie reste in om natten - under svår väder - måste ifrån sin dödssjuke man - hon gick till Enroth som ordinerade, och under det att medicinen gjordes, uppsökte Pauline den bedröfvade hos fru Rydberg, där E. alltid logerar. Gud gaf pauline så sköna tårar som trösteligen blandade sig med min Sofies, därpå skref hon till syskonringen att genast gå i förbön, att sjukdomen måtte bli till Guds ära och ej till döden - efter bön tillsammans, och förehållande af de eviga skatter reste Sofie hem - fann Engström vid lif, och då hon skref sist hade han 2 dagar mått bättre, änskön så svag att man måste natteligen vaka öfver honom, och ej lämna hans säng om dagen - då var då