Brev till Mathilda Rappe
(16/5 1835)
sid 93-96
mormor 55 år gammal i juli
I saknad efter sin avlidne make skriver hon om de lidande hon gått igenom och de bevis på Guds nåd och kraft hon har fått uppleva. Hon berättar om deras avsked och sista ord till varandra. De lovar också varandra en evigt förening. Vid en efterföljande nattvard hör hon en röst och himmelen öppnar sig för henne. I en syn ser hon sin make knäböjande i främsta ledet bland alla helgon.
Herrestad d. 16 de may 1835
Min bästa Mathilda! Jag kommer nyss från vår morgonandakt! - Petersens plats syns väl då vara tom, men är det inte säker just då! - efter flickorna hade gått sin väg gick han ? med mig upp och ner, jag med min ? och öppna inre sinne, hörde och tog emot, och gav tillbaka så godt jag hade! - Vishet, värme, kärlek "som närdes af Christi förening"! strömmade ur det hjerta, som är - och var min så länge jag kan tänka! - Synbar går han ej med mig min Petersen - men osynbar hvarje gång, jag går på vägen till Jerusalem! - se min Mathilda, där har du min dagligt sig förnyade erfarenhet! Oh huru ljuft att erfara Guds löften, när man först, i nakna blotta tron, har, under nödens djup, omfattat dem! - alltså - synbar är min Petersen ej mer - jag hör ej mer hans kära röst, jag umbär? de ljufa samtalen på denna stilla morgonstunden tills dess jag råkar honom ny och skön! - nu går jag iställe, uti hans rum, som har blifvit min, här har han stridit, kämpat och segrat! - här fann han allt, ty han var ensam med sin frälsare, som äfven vill vara min! Här söker jag den saliga nöjsamhet och stillhet, herranom som min Petersen sökte och fann, här talar jag nu alltid med mina vänner skriftligen, och håller mina läsestunder, här talar jag nu äfven med dig och Wilhelm min bästa Mathilda. - Jag tackar dig för ditt deltagande, jag tackar äfven min kära Wilhelm ty jag känner lifligt, att det bästa han har - har varit med mig. Visserligen är det Herren som har förlänat allt, all den obegripliga kraft och styrka jag lånas? hvarje dag! Vid hvarje ny morgon, är hans lofvade nåd ny äfven öfver mig, och ny kraft, hans kraft är mäktig i den svaga! - men - det är ju äfven han, vår medlare, som verkar och har verkat, de kraftiga förböner för denarma svaga Emilia - när och fjärran har vänner bedt för mig! - Hela kroppen har bedit när jag svaga lem har lidit! - ILübeck, Bremen, Hamburg, Sverige bedde under mina lidanden, och Fader vår i himmelen hörde de kära välbekanta röster af hans barn och de hjelpte mig med, öfver den förskräckliga tiden! Min Wilhelm, min kära Mathilda jag är skyldig, att till Guds ära och er fröjd vittna om hans barmhertighet! - allt hangifver är vår - Han utdelar andens gåfvor , till gemensam nytta - han gaf mig kraft och styrka så att jag kan trösta med den tröst jag har fått dem, som ännu förstår hvad jag har, med Guds omedelbara hjelp, genomgått. - du har mitt vittnesbörd om hans nåd, efter min sjukdom, min kära Wilhelm, du kan således förstå och se, sammanhaget af vägen den uppmuntrande? och levande nåden, går med din Emilia! - Du vet att förbarmaren visade mig min aflägsenhet ifrån helgelsen, och att han ville, jag skulle blifva af hjerta saktmodig, ödmjuk, tålig! Såsom en fråga hörde jag "hvad äro delevande strömmar, som ska flyta från dess kropp, som tror på mig, som tror på mig?" och så måste jag bort från den öppnade porten till det nya Jerusalem, tillbaka i skolan hvar jag nu är. - Min salig Petersens glädje öfver mitt tillfrisknande var stor - han visste ej att jag var kallad till stort outsägligt lidande! - de måste sjunga, nu tackom Gud allt folk. - Petersens röst darrade under tårar, och en brinnande andakt gjorde honom outsägligt! - Hans häftiga förbön var visserligen verkad af Guds barmhertighet som ej ville att jag skulle omogen skördas, för att deruppe vara skild ifrån helgonens skara, ifrån min ? Petersen! Ack Wilhelm, Mathilda, när jag nu för första gången, efter gamla vanan, gick med honom efter läsning - huru glad tryckte han mig intill sitt trogna hjerta sägande, det är saligt att gå ännu ett stycke väg med hvaran! - det blef så uti 11 dagar - då kom dödsposten ifrån himmelen till honom! - den dödande sjukdom flög till min Petersen, natten kl. 12 - jag var ännu sjuk och hans gränslösa kärlek, delade för mig, denna nattens grymma lidande, så att hvarje gång, jag frågade, så körde han mig till att sofva, och så blef denna hans outsägliga trohet och sjelfförsakade kärlek förseglad intill döden, till oförgängligt lön. 4 veckor ? han under tålamod, menlöshet och ödmjukhet - ej hafvande annat än sin tro som hjelpte honom. Inga anfäktningar tillät den barmhertige Guden. Han var såsom förseglade med trons sigill? Frälsaren har deruppe brutit det. - Såsom en fullkomlig segervinnare såg jag honom, sen höst - han ägde alla saligheter, bergspredikan lofvar - och när han sade till mig under heta tårar "jag vill ej nöja mig, med de lägsta grader, jag vill vara renhjertad, jag vill skåda Gud" då var han det, änskön hans ödmjukhet ej trodde det. Söndag en 8 de låg han mest i slummer, en ljuf slummer, som med sakta hand, löste jordens band! klockan 5 vaknade han och såg fast på mig, "Emilia du är väl beredd på att min död nalkas! - därpå bad jag honom om en evig förening som han så gerna gerna lofvade, och sade, han vill "??tysk text??? derpå bad han om de 14 de capitlet uti evangelium Johannes - när jag hade läsd det, grundade vi derpå, att vi hade uti lifvet varit ett i honom, vår eviga förening, tog afsked, och jag fick hans sista välsignelse - när jag bad honom om förlåtesle för alla svåra stunder, så mindes han dem inte, och ödmjukade sig för mig arma! - jag kunde ej annat än hålla på hans engelsmun?! - nu Gudi lof att vi hafva en försonare, som ej heldre minns våra synder, efter han har tagit dem på sig! - ack vad vill det säga! - om jag hade ej hans nåd, och hans ? huru kunde jag bliva lugn! - derefter sade han min Petersen belåten " nu läs för mig en dödspsalm" allt detta kunde jag utan ??????????????????? genom naturen ?????????? - nej naturen blef hållen, styrkt af nåden - Gudi vare lof och pris, dessa heliga stunder blifver ej genom otrons svaghet förvärvade? När jag hade fått min del och såg, huru nära det var, att vi skulle skiljas från vår vän, ropade jag Emmy, hon blef välsignad - hon bad, hälsa Ingeborg, Petersen nickade vänligt. - då välsignade han Carl, "du har gjort mig mycket gädje, sade han till honom". - då sade jag, att detta Emilias födelsdag var, och bad honom välsigna henne! det gjorde han, kysste och klappade barnet med sina svullna händer och sade, "att det skulle blifva mormors tröst om det vore mig och Carolina lydig", då Sofie, jag önskar dig att du måtte äga din Gud, detta är det bästa jag önskar dig" - Carolina blif hos mamma - Gud välsigne dig" - då begärde han inspectoren upp, klappade honom, bad honom, 3 gånger att blifva hos mig så länge jag lefver! - och då föll han in igen i den välsignade slummer. Om afton när jag hälsade god natt, såg jag det första leende på hans så alfvarsamma ansikte, men detta var obeskrifligt, med ett sådan tager han visst emot mig deruppe, om jag så vandrar som sig bör! - - ack vänner - Gudi lof - det går upp till Jerusalem - räck mig ibland din hand under den mödosamma vandring min Wilhelm, ock styrk den trötte ? den! - Kl 5 om morgon blef han oroligt och den dag var svår genom ångest! - Guds ord ? och lindrade allt emellanåt! - om eftermiddag kom Danckvardt, Petersen styrde om allt om sin begrafning, om en liten fördel för mig, hvartill han ännu sjelf måste underskrifva - han hvar, Petersen, så personligt till, att det var förundransvärt när han under samma stund vid ombäddning dag, sagändes?, "jag där" - Carl kom in till mig sagänder nu är han ombäddad - med ett Gudi lof sprang jag in, och se han låg i dödskiften! Jag tog hans hand och anden ropade högt "Herren Jesu tag emot hans ande, och här har du den min Jesu, som min själ kär hafver." - Hvarje gång han hörde min röst, kände jag en lindrig tryckning tills han vid de sista orden undandrog mig handen! -------------- jag lyckte till hans ögon, ingen smärta kände jag, nej en hallelujah! "och döden var är din udd, helvete var är din seger - Gudi vare tack som oss segern gifvit hafver genom vår Herre Jesum Christum" - se så ropade ej jag, nej, så hörde jag ropa det i mig! Petersen var för mig en segervinnare döden?, den största lycka vi kunde nå! - en outsägligt lycka intog mig! - så blev det hela qvällen - när alla var borta, gick jag in med mina flickor till honom, och jag läste högt nära min sofvande Petersen d. 15 de capitlet uti Johannes om igen! - och så - god natt. - Natten var lång och svår - jag minns henne inte mycke! - glädjen försvann, och intrycket af lifvet förbyter sig småningom, till dödskampen under och efter begrafvning till långfredag, dageligen uti hela min varelse, mitt jordiska förhållandet med en menniska som jag 32 år hade vandrad med, var rent ut förbi - det måste då! - I himmelen, hos frälsaren fann jag honom ensam - Ack min Wilhelm det är outsägligt hvad den efterblifvande måste erfara! - Jag ryser när jag tänker på - men - jag förstod? - och jag höll stilla! Guds ord var min - om och så berggrund falla - Det står fast - och under den djupaste nöden - ??? en rop ur djupet tills påskdagen hjelpen kom! - Jag var i kyrkan och döden som hitills med all sin fasa och förskräckelse hade bäfvat genom mina ben?, förbyter sig till lifvet - stenen hvarifrån min graf - himmelen öppen, Gud gjorde barmhertighet med mig. - Nu sista söndag gick! jag ensam till nattvarden - vand att följa min Petersen visste jag knappt hvarthän jag gick! - Allt teg uti mig under det heliga emottagande, när jag hade tagit emot - se då flög förbi min ande den öppnade himmelen - och rösten innom mig sade "pris och ära och oförgängligt väsende, lambet som dödad är! - Hela helgonskaran såg jag knäböjande, min Petersen främst, ensam honom erkände jag, lambet såg jag ej! Intrycket var stark och ljufligt och lifgifvande, och lemnar mig ej! - Flickor trodde att jag blef sjuk, och att det förskräckliga intrycket vid jordfästningens ceremonie, kom för mig! Oh nej! det var lifvet! - Då var det döden - Då trodde jag, jag måste äfven dö! - Emmy mitt nådebarn, hon ropade mig i öronen beständigt då Jesu namn - sägandes - mamma - mamma - Jesu uppväcker honom ifrån de döda! Han lefver i honom! Gud välsigne henne i all evighet för allt detta rop, det höll mig! - Se nu min kära Wilhelm, min bästa Mathilda nu har vi documentet om Petersens saliga hädanfärd, och om Guds nåd, med hans arma ensamma Emilia! - Det ska blifva ämne för ett annat bref huru jag anser mina jordiska dagar - eller för ett muntligt samtal - Gud gifve! Min lilla Mathilda - tag emot lilla mössan som berättas dig, att tante Emilia lägger händerna, välsignade det lilla hufvud som kryper derin. Wi kommer ej förrän fredag middag d. 22 de kl 11-12 till Tagel och reser efter ett par timmar derifrån till Öhr. Jag måste undvika att resa på söndag - medan jag ej finner ej er hemma, är det för svår för mig att vara öfver på Tagel. Vi blifver tills veckan efter pingst borta, så att vi äro, d. 11 de 12 de hemma. - Jag får väl höra när ni kommer tillbaka! Jag hoppas säker få se er på det ensliga Herrestad när sommaren kommer! - eder mina vänner - helsa mamma mycke! - af
din Emilia -