Brev till Pauline Westdahl
(4/2 1839)
mormor 59 år gammal
Pauline 29 nästa månad
Ett långt brev där mormor bl.a. talar om sin makes död och vägen igenom sorgen. Året innan har varit ett mycket händelserikt år. Adolf Rappes hustru Ulla har också avlidit i en ålder av 26 år i december och även vännen Moberg har allvarligt insjuknat. Hon nämner stunden då hon manades att starta missionbönerna på Herrestad. Mormor berättar om konstnären Otto Runge som betydde mycket för paret Petersen och blev orsak till deras första väckelse. Sofie har gift sig året innan med Carl Johan Engströms och de är bosatta i Skärstad. 1838 var också året då arbetsföreningen startades och även en nykterhetsförening bildades på Herrestad.
Herrestad den 4 jan. 1839.
Kära Pauline!
Under högtiden inbjöd du mig till ett skriftligt besök, och jag har ej kunnat komma. - Ett rådlöst barn som jag är har jag äfven anbefallt åt Herren, ledaren, hjerteangelägenheten att blifva i smmanhang med samfundets lemmar, med både de för mig här uppenbarade, och de som skola blifva mig uppenbara i en bättre verld. Jag har ditt kära bref både för ögonen och i hjertat men den rätta tiden till dess besvarande kom ej ofvanifrån, hvarifrån ju ändå allt godt, äfven den högre kärlekens ord, måste komma. Nu. - ett, tu, tre - kommer maningen uti en stund, som ej är läglig för min korrenspndans (affärsstunderna är för mig enträgnast emellan kl. 9-11) men lyda måste jag endast med en början. - - -
Du kommer lätt in i min tankegång, om du föreställer dig mig som enka, som mor, som har sett bortgå sin herrlige Carl just vid förra juletiden och lät sänka ner honom i grafven själva nyårsdagen och som äfven nu d. 21:ste December - lemnat åt jorden ett dyrbart lån, Ulla Rappe född Hammarsköld uti en ålder af 26 år, Baron Adolph Rappes på Strömsrums maka, min och min Carolinas (Liborius) kära barn, som i Hamburg af den sistas mor, min äldsta vän blef uppfostrad till en början, hvilket Carolina ett år här på Kärda fortsatte 1830 - och från denna verksamhet kom till mig 1831 - för att förljufa min ålderdom. - När min Petersen ryckte ifrån mig, så blefvo tillika allt hvad man kallar naturgåfvor tagna ifrån mig, och med detsamma blef allt färg- och tonlöst, hvad som förr glänste och sjöd i den mig omgifvande skapelsen, såväl som det i menniskans krafter nerlagda sköna, såsom fantasie, snille m.m. - Min och min salig Petersens första väckelse utgick redan 1808 från en christlig konstnär, som just genom färger och poesins toner framställde den i honom fördolda Christus, som han ej kunde visa på annat sätt för den då i från uppenbarelsens rena ord så bortkomna verld, än genom en bro, som var hans konst, som skulle visa hans tros-lif och huru det hade uppstått i honom. - Kanske har jag visat dig ritningar af honom, när du var allra först hos oss? Hans namn är Otto Runge, hans djupa, andliga ansikte hänger öfver vår soffa. - Visst var han ett utvaldt redskap i Guds hand. För honom var Christus a och o - i allmaktens som i nådens rike - på honom besannade sig språket, den som förstår Gud förstår allting. Uppenbarelsen var för honom nycklen till allt - han hade aldrig fått någon vetenskaplig bildning och hade den ändå - utgaf på matematiska grunder en färglära, som förvånade den lärda världen. Den matematiska verldscontruktionen var klar för hans barnasinne. Såväl jag, som de hvilka omgifvit honom från barndommen, trodde ej, att han fallit ur sitt döpelseförbund. - Menlös var hela hans personlighet, och så dog han 1810 uti en ålder af 31 år som han hade anvädt till Guds ära. - 1808 målade han för mig min salig Petersen - han var ej portraieur, målade aldrig för pengar, men han ville göra ett försök. Hans öfvertygelse var, att ljuset skulle äfven i målningar utgå inifrån, och Petersens bild besanna det! - Du kan ej tro, huru lysande den blir, när en ljusstråle framlockar det inneboende ljuset. Andra målare sätta de ljusa färgerna utanpå - här äro de inunder och genomtränga de mörkare färgerna - såsom ljuset på himlafästet lyser genom atmospheren och var förr än solen - - men tiden räcka ej mer till att göra dig bekant med honom. Du märker att det blir svårt att skildra djupet af en sådan menniska! Naturens ande såg han i skapelsen och den asynliga verldens skönhet sväfvade ständigt för hans lyckliga barnasinne Denna skönhet var ingentig mindre än den förklaring genom Christus, hvarefter vi och alla troende vänta och längta! - - -
Nu kommer jag tillbaka till mig och min Pettersen och huru svårt det var för den kroppsliga organismen att genom förlusten af en kanske för mycket älskad menniska blifva löst från naturens skönhet, dess inverkande lif och alla dess lifsyttringar! Had jag ej haft min frälsare - Pauline, hade jag säkert blifvit vansinnig. Men sucken - Jesus! - se det uppehöll mig och bevisade sig ensamt som lifskraft. - Andra enkoåret uppstod ur död och förmultning Jesu förklaring i ordet, och anden verkade den innerligaste bön att återigen komma i förening med den mig omgifvande skapelsen - och äfven deri finna, i stället för död och förgängelse Herrens förklarade inflytande. För mig måste naturen fira sin uppståndelse, tysannerligen - han hade dödt och förmultnant! - Uti Johannes evangelium syntes mig dåChristus som ljuset och lifvet och jag njöt törstig - som en sjuk - helsofloden. O, huru nedlät Gud i Christus sig till mig arma försmäktande barn! - Huru jag fick först droppvis och sedan mera, allt efter som jag kunde emottaga i stigande skala! - Den blygaste christen - Magister Carlborg - påtvang mig just då, utan att jag bad och utan att han kände min ställning, Ohlshausens förklaring öfver Johannes evangelium. Den utgjorde 1836 min vinterlektyr. Jag tillfrisknade derunder och läste ej annat derunder och läste ej annat deri, än Christus är lifvet , är brödet, är uppståndesen. Hvad som ej ahndlade derom, hoppade jag öfver, och om det också kom för de yttre ögonen, så gick det ej in. 1837-1838 fick jag ännu mera sammanhang mellan jord och himmel genom den kärlek, som hade kommit himmelen att remna och såsom Gud - menniska förenat menniskan med Gud. 1837 förenade sig döden med Jesus födelse. - 1838 blef mig Jesu död som akten af den nya födelsen, den nya skapelsen, klarare än förut, änskönt jag känner att, omgifven av kroppshyddan, tron endast lyser i denna kärleksafgrund, och endast de förklarade ögon kunde sk¨åda djupet af de orden, att Jesu blod renar mig från mina synder, att hans outösliga lifskrafter oaflåtligen öfvervinna döden. Se, Pauline, detta vill jag gerna hafva för mig alltid. Kan jag det, och kan jag det efter löftet: "Jag vill vara när Eder intíll verldens ända" - då blir jag äfven salig här, och en annan glädje, en annan njutning uti allt, är ej till för mig. - M ED DENNA HASTIGA FRAMSTÄLLNING HAR JAG VELAT GÖRA MITT INRE BEKANT FÖR DIG, TY TALAR MAN UR HJERTAT med hvarandra, så måste hjertegrunden vara åskådlig för vännen så mycket som möjligt. Det bästa blir ändå alltid osagdt i denna verlden. - - -
Den 6:te. Jag har nästan tvekat, om jag skulle afsända detta fragment, men längtan att bli förstådd och längtan att meddela dig Herrens under med och under min ledning till målet har segrat. Efter denna inledning blir dett lättare framdeles att sprida ljus öfver Guds barmhertighet med mig arma barn. - - -
De mina äro resta till Källunda, endast Carolina och Emilia äro hemma. Jag nekade kalaset och sade rent ut, som flerfaldiga gånger förut, till min vän Lagmannen, att jag ej reser bort om söndagarna. Visst hade jag kanske gjort ett undantag idag, då det är första gången sedan ett år som han bjuder, och inga andra än socknens herrskap äro där, men jag hade goda skäl att genom ett grundligt Sabbatshelgande, då själen så ymnigt emottager Guds inverkan, hvila och bereda mig till morgondagen. Detta fodrar en förklaring, som då tillika må blifva en vattning för att styrka den svaga anden. - Ja, Pauline, den 5 Dec. var det ett år sedan jag under morgonbönen fick den karftigaste maning, att jag måste hålla missionsbön. Jag gjorde så med mitt husfolk. Nyårsdagen begrofs mitt praktsycke, Carl Rappe. Det var första måndagen på året. Jag kände mig outsägligt svag, men bad Ydström hålla missionsbön, inbjöd grannarna och sjelfmant kommo med skolmästaren och flera Guds barn ibland allmogen. - Andra dagen hade jag undfått så mycken kraft, att jag kunde under bitter köld och yrväder och hjertans ve resa till mitt arma enkobarn. Der träffade jag Ryttmästare Vilh. Rappe, och han hade i samma stund, den 5:te December , blifvit tvingad af andens röst att hålla missionsbön. änskönt han, som jag aldrig förr med någon menniska talat derom, det hade ej ens fallit oss in förut.
Jag tror mig hafva nämnt att outsägliga bekymmer mötte under fortgången, att Blomén alldeles sade sig ifrån saken, och att den gode Ydström hade sina anfäktningar af den onde, ända till efter midsommar. Men då vann han seger, och det blef ett ymningt tillflöde i hans missionstal och bifall, så att sedan dess folk strömma till för att höra honom. Allmogen, som anser detta som något frivilligt af presten blifver mera gripen än af predikningar. Ydström, denne ödmjuke välsinnade christen märker det att Guds Ande gifver honom, emedan han har, och vi tycka alla, att Guds Andes djupare verkningar sedan dess besöka honom.
Jag sjelf hålles ännu fången under andens tuktan nästan vid allt, som Gud uträttar genom mig. Ett bevis att jag frigjord ej skulle kunna bära den synbara framgången af företagen till Guds rikes utbredande. Gud visar mig min svaghet, och det är Han allena. Jag, en lerklimp i mästarens hand, som Han lätt kan bortkasta som oduglig. En gruvlig ångest vid hitströmmandet av så mycket folk griper mig som oftast. Underliga tillströmningar, så att jag ofta ej vetat, vem som skulle tala, och förtal av mångfaldiga slag. Allt övervinnes men hittills ej min ångest.
Prosten Cederschiöld kommer ofta och bistår Ydström, en ung prest i annexet har äfven talat en gång, Pastor Bergvall, som var adjunkt hos Biskop T. vill äfven oftare komma, änskönt han bor 2, 4 mil härifrån - glädjen är alltid genomdallrande. - Ändå suckar jag förut. Det vållar det på jorden så värnlösa enko- och faderlösa ståndet, hvaruti jag är, men jag känner ju löfternas storlek och till hvem talar ordet mera fryntligt än till oss. Ja, Herren är min starkhet, Halleluja! -
Förra gången var Sofies annandag, då firades årsfest herrligt. "Upp att Christi seger fira, Frästa, sälla menniskoslägt!" - Ydström redovisade, att 99 rdr banco hade blivit samlade på Herrestad under året, mycket för en sådan liten vrå. Ibland räkna vi 40 Herreskapshufvuden, allmogen oräknelig - ändå är din vän ängslig. Jag har just fått ett intryck af ångest i mitt gamla ansigte, som jag sjelf kan se, så starkt är det. - Så har det varit under tack och lof och bön om hvarje småsak, äfvenom föreningens sak som - ack, jag blyges - har en oerhörd fart.
Kungen har nu beställt för 1000 rdr. banco tillverkning för 2 år, och en kärlek utvecklas i socknen, och ibland Herrskapet, så att det är inte längre en arbets- utan en kärleksförening. Biskopen har begärt stadgar och framställning, likaså Lejonhufvud med sista posten i Christianstad, - äfven Assessor Schmidt - så i Vestergyllen! - Prisad vare Herren vid årets nya morgonsol, att stjernorna öfver Bethlehem lysa öfver den nedrigas hydda, det är i detta ögonblick min innerligaste tröst! Dit måste de rika gå, Halleluja! -
Ja, min Pauline, sannerligen finner du din gamla Emilia mycke förändrad, när Gud vill att vi råkas. Ribbingen trodde han skulle komma med sin ängslande ande till en kraftfull qvinna, när han förlidet år uppsökte mig. Hvad fann han? Låt honom svara dig, säkert säger han: "Jag fann en gammal döf, ängslad, nedböjd enka." - Och dermed slut på detta kapitel. Jag läser Retzius med allt folket hvar söndagseftermiddag, sen sjunger vi, så ha vi sedan ett år läst missionstidningen med folket - Caroline visar vägen på chartan - nu har jag börjat Thomei Kyrkohistoria med dem, emedan nu missionsdagarna leda dem tillräckligt i missionsverket.
Den 11:te. Bra gerna ville jag nu sluta, men jag blir dragen att fortsätta. När jag skiljdes i Söndags från dig för lofva Gud med mitt kära husfolk uppgick morgonen därpå missionsbönedagen. Ett grufligt oväder trodde vi skulle hålla alla gäster tillbaka, men vi lefvo rika på prester och missionsvänner. Pastor Bergvall kom och gladde oss med ett alldeles utmärkt tal, en yngre prest från Vernamo började med ett som var prydligt, men skanade kraft, och Ydström slöt med det tredje, ett karft- och kärnfullt, och bön, och dessemellan lästes missionstidningen, och vi sjöngo 3 herrliga psalmer. Som alltid förspörjes en stark rörelse, så äfven nu. Guds Ande blåser genom sin plantering, man utsår efter Guds befallning och Herren lönar outsägligen. -
Jag önskade nu kunna trösta din nedslagenhet med den öfvertygelsen jag har, att det är i sin ordning. Du lider efter Herrens vilja. "Det fullkomliga lifvets begynnelse är att förtvifla om sig sjelf och förtrösta på Gud" - och så gör du under sjelfrannsakningens heta eld. Jag kan ej säga dig, att det blir lättare, snarare motsatsen, min erfarenhet är att den blir hetare. Vederqvickelsestunder felas ej, men sjelfkännedomens vederstyggliga djup blir mer och mer uppenbart och kraften att jemnare blicka dit och så fortsätta den dagliga bättringen gifves, genom Frälsarens närhet och trons tilltagande hvarje ny morgon med ny kraft. - Hvarje närmande till Herren försvagar naturen, om än fördoldt. Uträngande af all näring för den gamle Adam hör till den dagliga bättringen, och derunder kan Herren föra fram sin sak. - Allt hvad vi behöfva för att komma till målet hafva vi attt vänta från Guds ande, som har öfvertagit det högre uppfostringsverket för sina barn. Och i hans hand lemnar jag nu dig, min kära Pauline och oss alla! - - -
Axel Rappe var här på Sofies bröllop, tyst och mera allvarlig än förr, med full afsmak för sin ställning. Sade sig, vara så gerna hos Er, visade sig förtjust öfver Assessor Rahmn, detta han för längesedan skrifvit till mamma Emmy. Han sade mig, att han så gerna ville bedja Er om lof att ibland få komma till Ert Fortepiano och der öfva sig, så att ingen brydde sig om honom - och jag framför denna önskan nu! Musik är en stor resourse för honom, och att du gerna tillåter att begagna ditt instrument till ett godt ändamål vet jag på förhand. -
Huru gerna jag ville att Engströms komme i någon förbindelse med Er, begriper du nog. Engströms inverkan med små gåfvor är likväl mycket väckande, och jag rädes ofta öfver den framgång han röner, rädes för hans egen själ, när jag ser att ängslande själar strömmar till honom och går förbi t.ex. en sådan man som,Ydström och kanske andra som jag tycker skulle ha mera erfarenhet i själavården. Visserligen är Guds Ande ej bunden vid någon ålder, men du måste medgifva, att faran är stor för läraren sjelf vid hans år och den ringa mödan han ändå hittills ha kostat på den stora saken som heter predikoembete. Gerna ville jag, att han skulle rätt mycket studera och läsa - har jag orätt deri? Jag märker så ofta att den heliga enfalden, barnasinnet m.m. blir missbrukade till lättja. - Jag tycker grundsanningarna äro det gudomliga djupet, som är till för oss, de äro ju sjelfa vägen, ljuset och lifvet i outlöslig kraft, de äro den treenige gudens helhet, men utbildandet af de fallna bundna naturkrafter, som alla skola döpas i de förras helsobrunn, som alla måste ledas in igen till sitt ursprung, derifrån de äro bortkomna - se detta hörer menniskan till och behöfver mycket arbete i anletets svett. När menniskan har gjort sitt, då kommer (så tror jag) först Guds ande och gör sitt. -
Jag hoppas mycket, att sedan nu Engström har fått målet för sin önskan, sin Sofie, att allt blir annorlunda, ty viljan och en ren vandel och en ren och enfaldig christendom insupen från barndomen, har jag alltid försport hos honom. - Sofie, tror jag, har mer djup än han och inverkar visserligen förmånligt. Ja, Gud bevare dem, och det gör han visserligen, ty de äro Hans barn i viljan, och sådana släpper Han ej. - Skulle du får veta något om Engströms verksamhet framdeles, så meddelar du väl det åt modershjertat, de äro der, fruktar jag, omgifna af en den farligaste verld. - - -
Hvad underättelserna om dina kära barn angå, tackar jag dig af hjertat. - Min erfarenhet är att barn, uppfostrade i ett christligt hus, visa för det mesta tidigt syndaförderfvets välde i utbrottet; så har det varit hos oss.
- Satan frestar dem mera än der hvarest säkerheten råder, han vet, att han ej har lång tid, ty förr eller sednare öfvervinner ordet dem. Jag törs ej längre tala med dig. - Det blir en bok - men jag kunde mycket säga derom. Min Emilia som låg i nervfeber, då Sofie skulle gifta sig, tillfrisknade ej förrän sjelfva bröllopsdagen. Munnen som förut varit stum, öppnades om natten med en lofsång och Hallelujah. Hon är nu läsebarn; jag beslöt det hastigt för att befästa henne i den undfångna nåden. - Om vår krets vill du veta. Hufvudet i det synbara - Moberg - är i jemnt aftagande. Mäsnkligt att döma slutas långsamt hans lefnadsdagar, han hvilar mer och mer intill sin Frälsare. Varmt trycker jag Assessor Rahmns brodershand, som med sitt nyårsbref gaf Moberg del af den lifskraft Herren har tilldelat honom sjelf. Det var riktigt märkvärdigt huru lifsens ord ropade sitt "varde ljus" in i sjelfva de döende lemmarna. Han hade ett par dagar en styrka, som var förvånande, men nu är den åter försvunnen. -
Nora - ja hon är ett christligt praktstycke inför mina ögon. Hon är nu alldeles prestfru uti sitt kall. Hon hade ej sättet att komma i beröring med allmogen, men nu, genom föreståndarekallet vid arbetsföreningen, har hon utvecklat sig. Förmyndareskapet i andligt och lekamligt för de arma blir förträffligt utfördt af henne till Guds ära och menniskornas gagn och glädje till kropp och själ. Sista missionsbönen blef hon så höjd af Bergvalls tal, att hon nästan för starkt tog i den lille mannen och i full begistring utropade: "Du är ju en Zebaoths Engel"! - Ja, hon är, som du säger, ett skinande ljus. - Ydström blir mer och mer tapper, af naturen klen och feg har han nu segrat öfver all menniskofruktan, när han talar som prest. När Ydström skrifver sina missionstal, så ligger Nora på sinan knän i andra rummet och beder oaflåtligen. - Ja Herren vare prisad! -
Fru Moberg visar sin stilla Gudi behagliga ande i tålig oafbruten skötsel af sin man och saktmodighet och kärlek till alla menniskor.
Fru Mörk, den lilla Herrens dufva flyger endast i Jesu sköte, hon är för sjuklig att nu komma till missionsbönerna. - Fru Bagge är väl den mognaste af oss all, en Hanna, min syster, som alltid gjuter frid i mitt ängslande bröst. Anne Marie Carlborg, fru Bagges systerdotter, är ett herrligt vittne, trygg utför hon en vidtomfattande hushållsstyrelsen på Hinsekind och är rätt min ögonglädje, när hon kommer hit, mer och mer blir hon förenad med min Caroline, hvilkens tilla ödmjuka böneande och kärleksfulla själ är en välsignelse för mitt hus och min gård. -
Häradsskrifvaren Rosengren bor bor nära 2 mil härifrån, men missionsdagarna locka ända hit, om honom vet jag, att han är en christen, det uppenbara sig mer och mer för samfundet. Går jag nu längre ut, så får jag också tala om Brita Lemchen, som var här sista missionsdagen, och som visst är känd af dig. henne närmast bor Vilhelm Rappe, hvilkens framgång är högst märkbar. Han är kraftfull i utbredandet af guds rike. Nykterhetssaken och missionsverket, dessa englar, som mitt i den syndiga verlden, jemta bibelsällskapen, utbreder på d.h. Andes vingar Guds ord i alla länder, omfattar och framför han med dufvoenfald och ormens klokhet samt björnens styrka. Hur oemotståndlig han var, när han här dem 20:de Oktober organisredae nykterhetssaken rustad med Guds harnesk, kan jag ej beskrifva. Han talade så, att allmogen blef gripen. - Mathilda bäres på hans vingar, säkert, mycket säkert. - Ohlssons båda, Skolmästarefolket, äro hvad de böra vara, och så märker jag bland våra bröder och systrar af allmogen intet tillbakafall. Gud vare pris och lof. - - -
- Och nu beder jag dig framföra till kära syskonringen många hälsningar. Vi behöfva alla Edra förböner, nu mest Moberg och min lilla Emilia som nattvardsbarn. Fingrarana domna! - - - Din E. -