Brev till Pauline Westdahl
(3/9 1837)
mormor 57 år gammal
Pauline 27 år gammal
Brevet är skrivet efter Per Magnus Elmblads tvångsförflyttning från Jönköping. Paulin har skrivit och sökt tröst hos mormor. Visst kan man sakna en omtyckt lärare men mormor tycker att hon lägger för stor vikt vid en person. Kanske var omplaceringen nödvändig för att den Helige Andes verksamhet skulle bli synlig. Hon delar med sig av egna erfarenheter av att vid flykten från Tyskland skiljts från en kär själasörjare. Hon slutar med att påpeka att Paulines egen man är en värdig ledare för den "väckta" gruppen. Mormor berättar om Blinde Hans, torparsonen från Nättraby utanför Karlskrona. Han brukade besöka Herrestad varje sensommar. Då talade han och höll bibelförklaringar. Han var ofta ute på resor då han bodde hos godsägare i Småland och predikade. Han var obildad men hade stora naturgåvor. En av den tidens märkligaste folktalare.
Herrestad den 3 sept. 1837
Tack min kära Pauline för dina sista rader, hvilkas hufvudinnehåll jag genast anade, ty hela mitt hjertas deltagande var med dig och eder alla, sen vi hörde om eder dyre, älskade lärares och väns omplanterande uti en, såsom det tycks, andelig och lekamlig öken. Vi måste lägga handen på munnen och afbida följderna, varuti ofelbart Herrens vilja och verk ch vägar måste uppenbara sig. - Ser jag på Elmblad, så kan jag ej annat än höra ropet: "Jag vill föra dig i öknen" och sedan löftet: "och der tala vänligt med dig"! När jag ser på Er, på dig, min Pauline, så hör jag detsamma. När jag läste ditt välkomna,innehållsrika bref af den 27 April, kände ditt allvar och Guds verk uti dig, kunde jag ej annat än tacka och lofva öfver dig såväl om öfver hela den lilla församlingen omkring dig. - Vid skildringen af Elmblad stadnade jag, och - mitt svar stadnade äfven just därvid. Hvarföre? Jag tyckte mig se att såväl du, som de andra, voro för mycket fästade vid läraren, och förutsåg, att Herren skulle gripa in. Se, min Pauline, derför dröjde jag med svaret. - 1813 erfor jag något dylikt. Jag var då fästad för mycket vid den läraren, som hade varit redskap i Guds hand till fullbordan af min och min salig Petersens liktidiga väckelse. Ifrån den gröna, blomsterika ängen, ifrån det ljufliga samfundet i fäderneslandet blefvo vi omplanterade uti främmande jord genom kallelsen: "Gack ut ifrån ditt fädernesland och dina fränder uti ett land, som jag dig visa vill". Ack, ingen grön oas i denna andliga sandöken fanns här för oss, ingen droppe vedekvickelse af en menniskoande! Nu först kunde vi skilja hvad som uti oss tillhörde den treenige Guden, eller samfundet och dess ledare! Ack min vän, vi undergingo en grufvelig luttring och afklädande ifrån allt, som tillhörde det sista uti det, som den evige Guden ville endast förbehålla sig: att vilja göra sina barn lyckliga. Han, den kärleksrike, började på nytt och har allt sedan forfarit att draga oss, , utan allt mänskligt inflytande, genom ordet och sakramenterna och tillskyndelserna, till sig.
Du säger, min bästa Pauline, "att all verksamhet beror till en väsentlig del af personligheten" och därföre skildrar du nu Elmblads älskvärdhet med all glans, som ditt färgspel äger. Din gamla erfarna syster deremot vill påstå att all personlighet hos en andlig man måste försvinna, om verksamheten af den helige ande skall rent fatta själarna. - Vi äro svaga, fallna varelser och med fallna organer upptaga vi lärarens personlighet, om den är mäktig och älskvärd, en reningsprocess måste derföre ovillkorligen företagas och detta gör Gud sjelf hos alla dem, som redligen söka sanningen. - För Elmblads egen luttring och befästande i ordets verkande kraft, fann Gud denna omplantering nödvändig, och vi vilja prisa Gud i stället för att se på den ogudaktiga hopen och dess furste. - Den af ordet väckta församlingen är ingalunda utan synbar herde, ty ordets sanna förkunnare saknas inte i Jönköping. Din ödmjukhet förtiger vad ögonvittnen berätta, att nemligen din mans predikan om Jesu tårar t.ex. har varit väldig! Lycklig du, min vän, som har ordets förkunnare så alltid och så inneligen förenad med dig för tid och evighet. Helsa honom hjerteligen! Må Herren själf jaga alla de skrämda fåren in i hans famn! Må han blifva deras ledare, ty detta vill nu Jesus.
Vår käre vän Moberg har tillskrifvit Magister Elmblad och bedt honom komma till honom, emedan han är genom sjukdom förhindrad resa till Åker. En genväg, som endast kan färdas med enspännare, gör, att hans nya hemvist är ej längre än 5/4-dels mil härifrån. Tack min goda Pauline för ombesörjandet af choralboken, du är väl så god nämna dess pris. - Väl att du behöll den arma flicka - är det nu Guds verk så har det bestånd, är det återigen människoverk, så förgår, eller förvissnar det snart. - Vi herbergera nu sedan 5 veckor en bonde från Blekinge, den blinde Hans, som nu på 5:te året årligen besöker oss vid denna tid. Han håller morgon- och aftonbön sedan han förklarat ett bibelspråk. Hans yttre är hiskeligt, sättet egendomligt, han har ingen deklamation, och ändå gripes man af hans tal. Gud har utrustat honom till ett sanningens sändebud med stora förståndsgåfvor och en sällsynt frimodighet. I sin medfödda blindhet står han där och vittnar om det inre ljuset, som ej försmår, nej som helst vill bo uti det som är svagt och litet och föraktadt inför verlden. - Han har äfven stora catechetiska gåvor, Prosten Wieselgren i Skåne lät honom catechisera 2 år å rad en tid i hans skola, och därigenom uppmärksamgjord, har jag bedt honom förklara lilla catechesen för min Emilia en timme hvar dag och har deraf sjelf mycken nytta och glädje. - Denna gången tyckes hans verksamhet vilja utbreda sig. Grefve Hamilton bad honom komma, när han såg honom här och nu har han talat der 2 gånger. så tycker båda Grefve Jakob och Grefve John på Engersholm, att han kunde var mycket nyttig för dess myckna folk, (gifve Gud att de tyckte för dem sjelfva) och de hafva bedt honom komma till dem efter jul en 3 á 4 månader.
3 dje) Jag hann ej mer igår min bästa Pauline, och ?slutar nu?efter jag är hemkommen ifrån kyrkan mitt samtal med dig. Min hörsel har blifvit så svag att jag ej hör predikan likväl går jag gärna dit, ty där är mer än predikan, vida mer - den treenige Gudens närvarelse, Gud d. helige andes synnerliga verksamhet, det heliga samfund, det stilla tillbedjande finner där så rätt ?egen?sin plats, och det allmänna lofvet innersluter mig äfven. - Ytterst gerna ser jag begrafva - ack Pauline. jag har der ett herrligt sädeskorn som stilla gror till domedagen! - allt det gör mig kyrkan kär, änskön mina öron, genom Guds vilja äro tillsluten. -
Jag ville igår nämna några ord till om Hans den blinde missionären är ett märkvärdigt exempel på ordets kraft. Han har ett ofantligt minne, och bibeln, catechesen och den gamla psalmboken (den gamla) har han inom sig. Att nu se huru Guds ord, mottaget i lefvande tro, utvecklar sina sanningar själfständigt och utan lärdom och utan yttre näring långa tider, det är hvad man får hos den här blinde bonden. Jag hör så gerna mina bröder ur folket tala, ty få får jag se, hur deras förening med Gud höjer dem öfver deras sfer, och hos de begåfvade sannas ordspråket: "Den som förstår Gud förstår allt". - Hos dem kan vår Herre Jesus Christus obehindrat verka, emedan Han hos den finner det välsignade armodet, som han åstundar, och tomheten, hvaruti hans fullhet kan sänka sig. Jag är långt ifrån att dermed, förkasta mensklig bildning, som utvecklar själsförmögenheterna till att tjäna christendomen, men dessa fattiga hafva det lättare, och jag lär så mycket af dem. Och nu min Pauline befaller jag dig och oss alla under öfverherdens trogna vård och längtar efter utförligt bref som omtalar äfven, din Stockholmsresa, och dess utbyte. -
I Herranom din syster E. Petersen
Avskrift: Delvis från "Ur den svarta lådan" del 3 Ellen Marie Tretow
Vissa avsnitt är från originalen på Uppsala universitets bibliotek.