Brev till Wilhelm Rappe
(9/1 1826)
Adresserat till Baron Wilhelm Rappe Lund Flyinge
mormor 46 år gammal
(sid 26-33)
Första delen av brevet handlar om Sofie von Holst bror Moritz. Mormor ursäktar sig till Wilhelm och förklarar varför hennes svar har dröjt. Bekymmer med Moritz är orsaken. I en stor del behandlar hon sitt eget andliga inre liv på ett personligt sätt. Avslutningsvis nämner hon Emmys kommande födselarbete. Det är Caroline som ska nedkomma och mormor hoppas att Hedda ska kunna vara den som bär fram barnet vid dopet. Caroline föddes 7/2 1826.
Herrestad d. 9 de januari 1826.
Min långa tystnad, bästa Wilhelm, bör hafva förekommit dej, underligt emedan du vet ur erfaring, att jag så gerna, för min del, gör det, för att blifva i synbar gemenskap med och för den skull, ej utan synnerligt hinder, låter ett brev så länge obesvarad, som ditt sista mig så kärkomna. - Hvad som har kunnat hålla mig ifrån dig, bör du veta, ty det har gjort, stort ?, i mitt inre, och hvad det har lämnat får tiden utvisa.- Ej länge du var resd, blef min rara? Moritz upptäckt uti vara på svåra afvägar, hans förhärdelse, hans känslolöshet gick öfver allt beskrifvning, - jag erfor då, att ej den ömmaste omsorg, att ej dagliga förböner, att ej den oupphörligaste sysselsättning, ej en åren igenom fortsatt religionsundervisning, gifver under beständig åkallan af Guds bistånd, ej, ett dagligt bibelläsande, ej allmän bön, ej goda exempel kan hindra utbrottet af det medfödda fördärfvet! Jag erfor att han var bättre när vi fick honom för 4 år, än var nu, - min smärta var obeskriflig! på mig hade legat allt ansvar för gossen - jag hade utvecklat begreppet som alldeles ?felade?, jag trodde, att kärlek förmår allt, att religionen skulle smälta det hårdaste hjerta i - och resultatet utaf allt, en andlig dödd, med fullkomligt erkänslan om de högsta sanningar, i hufvudet. Jag dignade under bördan av dess erfaringar! nervsystemet, sedan förut försvagad, blef alldeles förstörd så att svåra krampattaquer drabbade mig! men värre än det min inre frid var störd, sammanhang i mitt yttre och inre lif var förbi, ångest om gossens eviga välfärd intog mig dag och natt! jag led så, att jag skrek om hjälp till min förlossare! Så måste jag tillbringa 2 svåra månader i en lång pröfningstid! Du undrar inte min Wilhelm att jag teg under denna tiden, i en sådan nöd försvinner allt förtröstan på menniskor, jag kunde ej skrifva till någon af vännerna! Guds ord, åkallan, suck och bön för min arma gosse var mitt lif den ena dagen som den andra och upprätthöll mig till själ och kropp. - ack söta Wilhelm dig kan jag säga det att mitt hjerta fördömde mig icke, och medan det ej gjorde det, så har jag också nu undfått nåd! - Jag kunde äfven inte tro, att allt vad jag i bristfällig kärlek hade gjort för barnena skulle vara förlorad! tron styrkte! tron hjelpte! Moritz hväktes! dimman föll för första gången! Han såg vår kärlek! Han förvånade öfver Petersens tårar öfver honom! Han kände att vi älskade syndaren! min ångest, min sjukdom! allt bidrog till erkänslan af sitt eget fördärf! nu var den första erfaringen gjord! han hade i sig sjelf sitt hjerta erfarit syndafallet! allt förtröstan på sig sjelf måste försvinna! en synbar förändring fortgick i honom, hvarom äfven hans yttre vittnar! nu först ??? han i sammanhang med oss! ack bästa Wilhelm, hvad jag känner kan jag ej beskrifva! Gud har gifvit mig den starkaste moderskärlek för dessa barn, skulle jag inte äfven tacka honom för alla de smärtor jag erfar för dem! ja! tack dig min och deras frälsare, för hvarje tår! hvem skulle gråta och bedja för de arma öfvergifna far och moderslösa! hvem om inte du sjelf hade befalld, att vi skulle det! och emedan det är du, som vill att vår kärlek, som egna barn har ej kunnat emottaga, skulle kasta sig på dessa allt umbärande så kommer det dem ock till godo! så tröstar tron och hjertan stillas med himmelsk fröjd. -
Det är nu bestämt att Moritz ska bli sjöman, hans håg stod länge därefter, och allt tal talar för valet. Härifrån måste han, till inspector duger han inte, till handverkare är han för utvecklad! en hård lefnadessätt dämpar rätteligen lustar bäst, och större åsikter om lifvet utveckar honom och i nöd och faran finner han , hoppa vi, bäst sin hjelpeman, sin frälsare ifrån allt ondt. - Wi önskar helst att Captain ??? tar honom, men äfven har vi skrivit till Hamburg och han kan få plats på en ostindiefarare, efter en eller två resor, om Captainen gifver honom godt betyg ville vi låta lära honom styrmanskonst, och så är sjövägen honom öppen. Glad ser jag denna planen emot! Faran omväfver menniskobarn öfver allt! det baksluga lastfulla alllmogen är ej bättre än det råa sjöfolk! och bäst kan de lära lita på Gud, när allt menskligt hjälp är fåfängt. - ack min Wilhelm! hvad det gör godt att blifva ödmjukat! huru klart, huru rätt, att känna att allt allt inom och utom oss är avhängigt ifrån gud den allsmäktige och barmhärtige! men äfven förskräckligt att se och veta, att synden skiljer ifrån den den styrande handen! Förskräckligt att se det hos de wi älskar mest.
d.12de) I afton vill jag gerna sluta mitt brev till dig bästa Wilhelm. Jag känner nu återigen en kärt behof att umgås med mina frånvarande vänner! 3 brev jag tog emot igår ifrån Tyskland, vederqvickande min utmattade själ oändligt! Wi skall vara eller blifva ett i frälsaren såsom han sjelf ber i Johannis 17 - därtill hör att wi wet om hvaran, att wi ser hur han för oss alla, men på olikt sätt, att wi äfven genom meddelande styrker vår svaga kärlek och på detta vis öfvar oss i den anbefallde gemenska genom den helige Ande. - Jag hoppas att äfven du inser det, annars hade du väl ej skrifvit mig till! Jag hoppas att behofvet tvingar till mig, ty om skyldighet, och höflighet kan ej vara frågan mellan oss. - Söta Wilhelm tycker du inte att wi måste unna och behandla oss sjelfa som barnena i skolan? En beständig öfning är oss pålagd för vår egen utveckling! Äfven tycks det som wi skall som barn uppsäga vår lexion, det tycks, att ingenting ? kan vinna gestalt och väsende innom oss, utan ord, - Gud vet förutan vår bön, hvad wi vill bedja, ändå är bönen oss anbefalld, och det för vår egen utveckling, det räckerej till, att wi vet en för alla gånger, att frälsaren är vägen och lifvert, att han uppfylla och är allt i allt, att hans läraa är i vår erkänslan - nej, wi måste barnsligt lära oss, att oupphörligen säga, abba kära fader, att beständigt ? tillfällen uttala invärtes det dyra Jesusnamnet, lära oss, att beständigt se och uppsöka hans lif och ljus i himmelen som på jorden, hos våra medmenniskor och hos oss sjelfva, och allt vad wi ser och erkänner, det måste wi tala om med det ? aflägga ett betyg till hans ära i ord och wandel o.s.v. Därtill tror jag är huvudsakligen, vänskapen oss gifven, att i dess rena spegel, skåda treenigheten, och vår eget bild öfver det mänskliga ordet, i tro hopp och kärlek sagd, måste äga lifskraft! det är, så som en vederqvickande ? , som en stödj på en svår väg, förenade krafter äro starka! och elden slocknar snart och brinner matt, när en eldstok brinner ensam, men ju mera tillsammans, men ju mera tillsammans, ju starkare blir lågan himmelat! - Min bästa Wilhelm hör nu det att jag behöfvde uppenbara för dig, hela min innre och yttre tillstånd! att jag är på vägen, att återigen få sammanhang, det vill säga, att återigen börja med förnyad mod min lefnadslopp, att återigen känna det fasta helt? innom mig, medelpunktet hvarifrån lifvert flyter, och hvarthän lifvert med sin glädje och sina tårar, måstte återvändas! men också, med detsamma vet jag nu mer om min svaghet - min djup skådande vän, Hanna Gütschow, sade i sitt sista bref om mig, att jag alltid vill mer än jag skall för ögonblicket, och att jag måste be om lugn och vishet! jag bor?, jag sträfvar! sträfvar är lefva, - att älska är det djupaste lif - är försäkran att wi äro evigt! - att kärleken här näre gråtes är naturligt, omgifven är hon med faror! att hon är oroligt? äfven naturligt! hon vill som strömmen till ?, i faderns hand! men - tro och hoppet bör göra glad, och det begär jag utav mig. - Söta Wilhelm, jag blygs inte att så mycke tala om mig, jag kan ej gifva dig något dyrbarare än mig sjelf, utan förbehåll, ack huru ljuf, att kunna emottaga dig på samma vis! - men nu vill jag också tiga om mig, och tala om allt hvad jag bör tala om, Vid vår sista tillsammansvarande har wi ej tillräckligt tald med hvaran, i Strömsrum utgjöt hela min själ sig i dig med kärlekens varma gudeliga vägar! jag var oroligt, det såg du, jag är det ej mer i det då, nämnda afseende! jag måste arbeta med mig för att öfvertyga mig, att den enda hufvudsaken är och blir, att frälsaren vinner gestalt i oss den fromma vägen, eller sättet huru wi i det yttre bär oss åt, är som hans klädning, och hör ej så mycke till saken, den ena väljer gladare den andra mörkare färger bara wi hvinner målet, och att språket inträffar, xxxxxxxxxxxxx mening på tyskaxxxxxxxxxxxxx alltså är jag ej mer orolig och akta mig mer och mer att döma efter det yttre, vetande att Guds rike är invärtes. - Jag gläder mig åt dig min allra bästa Wilhelm med gudeligt glädje! jag jubilerar när jag tänker på alla christnesjälar som är min i Jesu! ja ! - utaf fullt hjerta gläder jag mig äfven åt Wilhelmina änskön jag tänker i bisaker annorlunda än hon eller rättare sagd, har en annan färg på min klädning. - Söta Wilhelm! du ser hjertan är uppfylld med sin dyrbaraste skatt, det hvarmed det är uppfylld flytas äfven jag ville säga så mycke annat till dig och kommer alltid på detsamma. - Jag talde missnöjd öfver ? med dig, när du hvar här, jag hade orsak, men är nu honom skyldig att säga dig att nu vid hans hemkomst jag hade orsak att vara mera nöjd, och att fatta bättre hopp om honom. I Götheborg ville han hämna sig på könet och bedrog Emmy ? men så mycke, att hon måste tro han ville gifta sig med henne, hon fick ett armband och just du var här frågade ? oss, om P. ville uppfylla de avsigter han hade yttrat åt Emmy, min förskräckelse kan du begripa, när han kom, frågade jag honom rent ut, han kunde ej neka att det hade varit honom djefvulsk fröjd att bedra Emmy, och hämna sig på det sättet! men han insåg djupet av sitt fördärf i detta företag, ångrade och kände kanske för första gånget, längtan efter förlossningen ifrån sig sjelf. Han resde ifrån oss, med lättare hjerta med goda föresatser, han hade i Lübeck hörd Giebel med glädje, han hade varit hos honom, och skref, det vare en menniska, han ville lära ifrån, emedan klarheten i förståndet upplyste allt dunkla! han känner Giebel inte lifvert förklarer Giebel aldrig, men han förklarar bibeln så mycke hans ljusa förstånd, under d.h. Andes bistånd, tillåter det. Pelger sade till slut af brefvet, att en lägtan efter christlig erkänslan har blifvit frukten af hans resa! Gus ske lof! Måtte hungern och lägtan tilltaga, det hoppas och önskar jag. - Om Hörda bör jag också prata lite, där står rätt väl till, Ingeborg och Axel utvecklar sig till deras fördel, lilla Emmy är som ett litet ? , glad och treflig. Eva förändrar sig med hvar dag till sin ?förmåga? med ?Aurore? går det långsammare, hon har svåra anlag och tröghet, en lättsinnighet hindrar, att börja, upphäfva armen, för att sätta yxen vid roten! - Det är avgjort att de ska läsa Påsk Moritz, Eva och Aurore, jag längtar att se de arma, inträde i kyrkans förbund, och att de kan tillträda till lifvets bord och där hämta kraft och förlåtelse! Söta Wilhelm är du af min mening, att det är utaf stor vikt att ungdomen går tidigt ifrån jordisk kärleks allt omfattande och allt intagande intryck till första nattvarden? Herren begär ett tomt käril? det är nu begge flickor, vintern har varit mycke mycke allvarsam i mera avseende, än min tid tillåter att kunde säga dig. - Emmys tid nalkas! slädföre lagar sig till, att kunde möjligtvis, bära min älskade Hedda hit! ännu har hon inte burit en af Carls barn till det heliga dopet! - - om Elise min arma syster vet jag ingenting! och nu bäste Wilhelm, Gud med oss i året 1826! Vi i honom, han i oss, genom han son Jesu Christi! låt höra af dig. - med själ och hjerta din trogna Emilia