Brev till Pauline Westdahl
(15/11 1839)
mormor 59 år gammal
Mormor berättar om sina hörselproblem och läkarbesök i Berlin men även om en hörsemaskin hon fått av tyska vänner, som hon upplevde som en stor välsignelse. Hon kan trots allt se något positivt i dövheten. Det gör att hon bättre kan lyssna inåt på vad Herren säger. Annars kanske hennes svaghet för att höra intressanta människor tagit alldeles för mycket uppmärksamhet. Hon berätta om det unga mjölnarparet som så tragisk förlorar sitt nyfödda barn och om läsarprästen Sandén som drog överfulla hus i Torskinge kyrka och även talade på missionbönerna i Herrestad. Hon tackar Pauline för att Ydström och Emilia fått besöka henne och vad hon gjort för dem och är intresserad av Paulines resa till Stockholm där hon besökt Engelska kapellet och lyssnat till George Scott.
Herrestad den 15:de November 1839.
Min kära syster Pauline!
Din och broder Rahmns sista kärleksbevis bryter tvärt den långa tystnaden å min sida. Tack, kära vänner! Första intrycket väckte det ljufligaste hopp, naturen ville genast ropa efter O. B.. men när den högre besinningen fick rum, då tystnade ropet. Jag genomgick alla fåfängliga försök sedan nära 40 år för att bota detta svåra, jag kommer ihåg mina böner 1828, då den skicligaste läkaren i Berlin hade mig under kur, hvarunder jag oaflåtligen bad Herren, att han måtte uttala sitt Hepheta öfver mig. Förgäfves! Det blef värre än förut! Svåra förebråelser öfver att vilja hafva blifvit botad hörde jag inom mig. Min småningom tilltagande döfhet har obestridligt stått i samband med min högre uppfostran och gör det ännu dagligen. Det lemnar mig alltid tillfälle att höra, hvad Herren talar inom mig den ödmjukar mig inför menniskor, ja, sätter mig under alla och gifver mig rikliga tillfällen att uppenbara för mig förderfvets djupa afgrund; under det alla förströelser, som uppkomma genom samtalen i hvardagslifvet gå förlorade för mig, kan jag så väl lyssna till striden inom mitt arma och ändå så rika inre. Ja, som sagt, jag hör Herrens röst och tillika afgrundsrösterna, som resa sig upp deremot, jag märker segern, och då tycker jag att öknen, som jag i mitt bundna tillstånd lever uti, är något som Herren uppenbarar sig uti. Han har lockat mig dit för att tala vänligt med mig. Ack, Pauline, hvem vet om Herren någonsin fått mig, om han ej hade tillslutet mig på detta sätt. En brinnande åtrå att höra intressanta menniskor tala har jag alltid haft, äfven efter väckelsen har intressanta christna hänfört mig. I Tyskland lefde jag bland de i allafseende mest begåfvade christne, på deras örnvingar svängde jag mig så gladt mot ursolen. Höga idéer väcktes, och jag vistte nog om förderfvet, men kände det ej inom mig. Ja, det är Herrens hand, som beskyddar sit svaga barn, det är han ensam, som förlossar sin fånge. -
Genom mina tyska vänner har han äfven för nåfra månader sedan sändt mig en stor vederqvickelse genom en hörselmaskin. Det är en slang af gummi elsticum, 3 aln. lång - - - ja nu kan jag höra broder Rahmns röst, när Herren för oss tillsammans! - - -
D. 16:de. Igår afton vid sista ordet blef jag kallad till ett ungt par, som bor här på gården, min snälle mjölnare och hans unga 17-åriga hustru, som för 14 dagar sedan blef moder till en frisk och stark gosse, som nu har afsomnat i Carolines knä! Barnet döptes sista missionsdagen. Emilia var hans gudmor. Fadern (en glad, kunskapsrik yngling, som har tjänt här i 8 år med utmärkt geni men utan lefvande christendom) yttrade, att han önskade, att hans gosse måtte bli missionär bland sina bröder.- Jag bad- vi alla bådo mycket på hans högtidliga dopdag och se, så undebart på Gudavis blir bönen uppfylld. Barnet kan bli missionär för sina föräldrar. Hustrun är syster till en rik läsare, rik i andlig och lekamliga gåvor. Hans kära namn är Erik i Maramö, ende sonen af en rik bonde blev han vid 15 års ålder väckt genom ordets bruk, som fadern önskade af sina barn. På vägen till Wernamo kyrka hörde han oupphörligen inom sig frågan: "Vill du nu bli Guds eller satans? Afgör detta". - Tellander, ett afskrap av menniska, han som nyss har hängt sig, predikade, ynglingen kunde ej sätta sig i stolen, så grep denne store syndares predikan honom, det blef under predikan afgjordt. Sen dess har han varit troget, och jag har nu i 13 år följt hans nådegång som från den största bundenhet kommit till en Luthersk frimodighet. O, han kan styrka mig, då han kommer. Nu sade mig denne Erik att hans lilla syster Johanna, vår mjölnerska, var från spaäda barndomen till 14 års ålder det ljufligaste Guds barn, så indraget i Guds ord, så öfverfylld avf nådens kännbarhet, att hvar och en kunde se det i det saliga barnaögat. Men då svärmade friare omkring henne för hennes rikedoms skull, det kunde det unga sinnet ej bära, det köttsliga sinnet vaknade, högmod och sinnlighet väcktes ur sin farliga slummer och af alla, som kringvärfde henne gav hon mjölnaren Johan ja, emedan han var den gladaste och roade henne mest. - Brodern tackade Gud, att hon kom hit till det allvarsamma Herrestad där han tycker, (Gudi äran!) christendomen lefver så lockande. - Det unga paret bor midt öfver min sängkammare i en liten byggning, jag lät leda en ringklocka från mitt rum till deras och sade till dem, att när bönen morgon och afton börjar, skulle jag ringa, vill de så kunde de komma. Johanna kom hvarje gång och hon kände, hvad hon hade förlorat, men ställa sig så, att hon kunde få det igen, det förmådde hon ej, ingen syndasorg var möjlig hos någon af dem. De timmerliga rikedomarna hade väck deras inneboende tantaliska hunger, dödt var och blef det, som så vackert hade lefvat. Barnsnöden var förfärlig för henne i två dagar och den sista natten, då barnet äntligen föddes på morgonstunden, se, då vaknade den sofvande böneanden och långa timmar hördes brinnande bot- och bättringsböner ur hjertedjupet. En engels tålamod hade hon, då barnet föddes med smärtor, och då det slets från det näringsfulla modersbröstet, där det kort före dödens åskslag mådde så väl. - Se, min Pauline, hjertat känner intet band, då det talar med dig om Guds vägar med oss, jag är uppfylld af denna händelse, hoppas och beder för det unga, pröfvade paret, och jag lättar mitt hjerta i otvunget samtal med dig. Tack, tack att du så vänligt hörde på! Jag ser ditt öga blicka uppåt, bedjande för dina likar, och så hafva vi ju båda uppfyllt Guds vilja. -
Genom ditt kära bref af den 7 okt. är jag underättad om missionsbönens andra sammankomst i den stilla syskonringen. Jag har tackat och lofvat för detta stilla Guds verk börjadt hos rädda enkor såsom här. Vi får nu ej förtröttas i bönen och glädja oss, att det har alla tecken af ett Guds verk, som alltid börjas litet och ringa. -
Vår sista missionsbön blef understödd af en, ung, d.v.s. nyvigd prest, som heter Sandén och är adjunkt hos prosten Cederschiöld. Han var omtalad för oss af läsareallmogen, som tyckte mycket, mycket om honom, och alla vi som hörde talet om korsets seger utfördt eller genomfördt af nådens ordning lefvo så glada till mods som hörde vår Nohrborg. Han talar alldeles fritt och tal och uttryck, och allt vittnar om erfarenhet. Han var skomakarebonde, väckt kom han först vid 20 års ålder till skolan, så du kan veta, att han ej är ung. Skomakareväxt o. ett stilla, gammalt, utarbetadt, ansigte gör hans personlighet, som sådan till intet, och lättare är hos sådana att skilja om intrycket de gör utgår rent från nåden, eller om naturen inblandar sig deruti. Ja, den goda, rena, heliga ande herbergerade vi, då vi hade honom i vår bönesal och hvarje gång jag sedan gårderigenom, så fläkta ljufligen intrycken deraf äfven utom mig, då de inom mig ständigt säga: Se der hade du en stilla förborgad ande, som var kostelig för Gud.
Mycket folk var här änskönt den mörka natten inbröt så hastigt. Visst hvore att önska, att hvarje församling hade sin bönesammankomst, men då det ej sker, så kan man obeskrifligt glädaj sig att ej hafva väntat derpå. - - -
Jag vänder mig nu till din så lyckligt utförda sommarresa, tackande och lofvande att du blef frälst ur den fara som en brunnskur alltid medför, då den så till säagndes autoriserar att tänka på syndens kropp. Gudi lof du hörde rösten: "Si, jag är när dig i Stockholm som i Jönköping" - och så kom du väl igenom och fick den näring äfven utifrån, som du behöfde. - Tack för din beskrifning, på den sköna metodistiska gudstjensten! Du tyckte om "capelet utan altare med catholskt uppträde" - alla reformerade kyrkor som jag har sett i Tyskland äro så som du beskrifver Scotts capell. Jag tycker ej om dem, lika litet som jag tycker om att de duka nattvardsbordet, som ett annat bord. Det är en åminnelsemåltid och på våra upphöjda altaren är den dolde frälsaren närvarande, under bröd och vin, den frälsta syndaren faller ned i stoftet framför altarets rund, och äter hans kött och dricker hans blod! Hallelujah! - Så bör det vara så länge vi vandra här nere, der vi ej kunna se honom. Då blir det annorlunda, då skåde vi hvad vi nu i tron åtnjuta, hans blod, som gifver evigt lif, ja, som är det sjelf. - -
Ydströms och Emilias resa har varit lifgifvande för dem båda. Tack alla kära vänner som sågo till dem med andens genomträngande kraft! - Ydström säger ofta: "Denna resa har haft med sig ett saligt pockande på mitt hjerta". - Emilia har fått en kärleksglöd i hjertat, som yttrar sig på många sätt. Söndagsaftonen hos Er, kärleken Er emellan, kärlöeken Ni bevisade henne, ditt samtal, Hilda Hård och deras fridsboning - allt var medel i Guds hand att klappa på det unga hjertat. - Jag går sedan deras hemkomst så fröjdefull. Jag ser på min Benjamin såsom man under vårsolen vänta efter löfvets och blomstrets utsprickande. Jag vill ej bedraga mig med för mycket hopp, men jag ser ju frukter hos barnet. Det har fått kraft till det goda, det har så mycken glädje i Guds ord, ja prisad vare Gud för denna välsignade resa och för samfundets under! -- - - - - - - - -
Må du vara mitt organ, min kära syster Pauline, då det gäller att gifva de spridda lemmarna del ag Guds nåds tillskyndelser här. Och, Guds rika nåd strömmar så ymnigt på samfundets plantering att det är en stor möda att derom underätta alla. - - -
Jag vänta vår broder, vår käre Vilhelm Rappe. Han är som du vet Herrestads administrator, min christlige husbonde. Fyra har Herrestad haft - Petersen - Carl Rappe - Moberg - Vilhelm Rappe; och Emilia Petersen ropar dag och natt till Herren att han må göra henne till en christlig husbondemor och Herrestad till Herrens stad - amen. - - -
Och nu Pauline, förtröttoms icke, vi må väl med Guds hjelp kunna hålla oss alla i sann gemenska med hvarandra. Se på mina 60 år, skröpligt huvud - kännande förvandlingens tysta välsignande arbete i den gamla hyddan! Men när jag kraftigt beder så kan jag uträtta Guds kärleks bud till östan, vestan, nordan! - Caroline helsar dig så mycket likaså Emilia, som har betrott åt Caroline, att det gjorde henne så godt, att du talade till henne. Tack, att du skickade efter Axel!
Trofast i Jesu
din E. P.Nora Ydström är och blir min glädje, ty hon framställer alltid - glädjen i Jesus! - -
Söndag afton kl.½ 10.
I går hade jag ingen tid att genomläsa min långa epistel. - Jag finner ett tillägg nödvändigt, emedan vår corespondans afser: 1) att meddela Guds tillskyndelse i våra kretsar eller syskonringar; 2) vårt enskilda förande ej blott utom, utan inom. - Jag visste redan igår, hur Gud måste göra med mig idag. Samfundets underbara kraft höjde mig igår, men ännu är jag så svag, att en sänkning behöfs, och Guds goda helga Ande uteblifver aldrig med sin tuktande hand, och jag är nu böjd och nöjd derunder, tackande under suckan, att jag ej är lemnad åt mig sjelf. - Jag är mycket rädd att bli missförstådd af syskonen, ty då kunde jag ej förvänta tröst och råd och hugsvagelse genom svar och ej de förböner jag behöfver. Ni skola ej tro om mig, som veldsmenniskorna tro, att jag är stark, utan i min svaghet sskolen I se mig och bedja, att jag slutligen får i den fördolda menniskan den stilla, saktmodiga anden utan vank, som är så kostelig inför Gud! - - - -