Brev till Wilhelm Rappe
(20/4 1822)
mormor 42 år gammal
Wilhelm 25 år
(Sid 20-25)
Mormor längtar efter brev från Wilhelm och gläds åt att de är förenade i det inre och en gemensam tro. Tydligen har mormor själv varit ett redskap till det. Hon framlägger sin egen trosbekännelse. Efter ett benbrott har hon upplevt sin svaghet men samtidigt Herrens styrka och känt sig friare än någonsin. Redan efter knappt tio år i sitt nya land känner hon att hon slagit rötter i Sverige och även upplever hon Guds hand och kallelse i detta.
Herrestad d. 20 de aprill 1824
Min bästa Wilhelm!
Glädjen öfver innehållet i ditt bref, är så ren, så stor, att jag måste, utan att hafva ro och mycken tid dertill, visa denn för dig! ack Wilhelm! dig som jag älskade innan du så segerrik svängde lammets fana! innan du, i tro, undergifvenhet och sjelfförsakelse omfamnade korset eller lifvets träd! hvad kännner jag mer för dig! Vänner var wi först - men nu har wi först fått borgen för vår känslan! nu först är hon evigt ty hon är förplantad på sjelfva lifvets grund och växer där, till paradisets frukt. - Min bror tack att du talade till din syster! - bättre, fröjdrikare hade du inte kunnit förkunna henne om dig, än du gjorde! länge länge längtade jag efter underättelsen om ditt innre! du var förenand med mig, mer än nånsin, det kände jag tydlligt, men längtans mått var full! dagen förut sade jag till Carl! "hälsa Wilhelm och säg honom, att han är införlifvad med det bästa innom mig! jag skrifver inte, emedan jag får inget svar. -"
och - andra dagen komm ditt bref! Känslan som han gaf var de ljufligaste glädjetårar som ett hjerta kann gråta, hade du sett dem, de hade bättre än alla mina ord, förklarade dig hvad jag känner. Min bästa Wilhelm! att jag arma, var denn, som kunde väcka innom dig begäret efter den saliggörande kunskap? dold var det för mina ögon! jag var rädd att tala med dig om den heliga saken! rädd emedan jag fruktade (hvad som tyvärr har händt mig för ofta) att du kunde tro, jag ägde, hvarom jag kunde tala rädd äfven, att kunde förvirra dig, och störa Guds verk innom dig. - Jag vet länge att religionen vill erfaras för att kännas, jag vet att kunskap och erfaring om henne äro olika saker, och jag har ofta satt mig före (utan ändå hafva följd det alltid) - att jag ej gerna ville tala om annat än hvad jag sjelf erfarit. - men som sagd, jag har inte kunnat hålla det! denn stora angelägeneheten tar alla vår själs krafter i anspråk, innan hon gör riktig boning i vår ande! hennes skönhete tänder phantasin, hennes vishet utvecklar förnuft och förståndet, vår kunskaps begär finner genom henne rik näring, nyckeln är hon till naturens språk, den lifgifvande kraften i allt! och hvem kann nämna oändligheten utaf hennes verksamhet! allt det kann jag känna, veta och bedrar mig ändå, om jag tror, nu hafva denn lefvande religionen. Han som verkar alla de stora underverk rund ikring mig, som förvandlar denn döda naturen i vårens prakt, har han äfven kung gjort sig i min kalla vinter? Värkan han der den eviga våren? det eviga ungdom? Han sjelf? är han allt i allt i mig? söta min Wilhelm, see häruti min trosbekännelse, och gläda dig, att din syster åtminstone så långt kommen, att hon vet skillnaden, om också andra bedrar sig uti henne, och tror henne längre kommen än hon är. - Unde benbrotte erfor jag sannerligen min svaghet, och hans styrka, friare, lyckligare har ju min ande alldrig varit än under denna tiden! det gick förbi - affecter, passioner förmörkade klara spegeln - hans bild, gestalt, lefvande närvarande kunde inte synas och kännas mer, och saknad efter det förlorade lycka väkde melancolie, som blef förökad genom en underlig nervens tillstånd, uti jag befann mig väl en åtta veckor. Men - detta svåra styrkte återigen tron, och visade mig, att anden var värksam innom mig. Nu är jag frisk igen och åter i förbindelse med den yttre verlden, som helt och hållit ville sänka sig för mig. - Jag ger mig ut bland det käraste Gud har beskänkt mig! är så fröjdefull som jorden under vårens födelse! ack min bror! denna resan tjenar visserligen till min helgelse! jag hungrar och törstar efter gemenskap, finner dem bland mina vänner som stårhögt öfver mig i allt afseende! be, att jag tar emot hvad Gud gifver mig i dom, och att inte verlden i enda bemärkelsen af ordet besmittar guds tempel. - min bästa Wilhelm, jag känner äfven med tacksamhet att jag har slagit rötter i mitt andra fädernesland, vemod blandar sig i glädjen, Sverige är för mig ett land, som såsom Gud anvisade Abraham, när han befallde honom, att gå ut från fädernesland och vänner, i ett land som han honom visa ville, ett högre måste var tydligt värksam vid vår beslut och flyttning! mer än tusend yttre saker vittnar derom min och Petersens andliga utbildning, som är målet för tid och evighet. Min förströdda sinn, mitt interet för allt , mitt lifliga retliga känslonsförmågan och en phantasie som så gerna skenar för att drag mig i afgrunden, hade ej kunnit i mitt, för naturen så behagliga lefnad, bringa mig till sjelförkänslan, hade ej kunnit lära att älska mig. denn smala vägen, på hvilken vandring, jag och alla ensam finner ro!
om jag nu därjemte betraktar förökning på min rikdam i vänners vågen! Känner min son, min Carl så lefvande i mitt hjerta! seer dagligen huru han utvecklar allt mer och mer, det Himliska innom sig och Emmy! seer efter dom ett sannt christligt slägte! och min Wilhelm då lofsjunger jag innom mig, och tycker, detta lycka var ej för dyrköpt -
d. 12 de may) nu min bästa Wilhelm är all min tid så upptagen, att jag kann ej mer än säga dig många ord. - Hälsa din vän Krona, det var så söt för mig, att välja ut besökerna för honom, det var så som jag hade gjordt det för dig! min önskan är att i höst eller nästa vinter see er byga hos oss! du vet huru alltid jag önskade dig en vän, nu har du denn Gud ske lof! Carl tycker äfven mycke om honom. á deiu min Wilhelm, skrif någon gång! vår adresse i Tyskland är, Wilhelm Pelges. -
Evigt din trogna Emilia