Brev till Wilhelm Rappe
(12/4 1830)
Sid 39-44
Ett långt brev där vissa ord är svårtydda för att de har hamnat utanför kopian. Den handlar om hennes vänskap med Wilhelm men också en tillbakablick. Hon berättar om Therese Jordan, som delvis inneburit en del bekymmer och att Carl Rappe var den förste släkting de mötte på svensk mark. Detta hade gjort Emmy speciellt glad och de gifte sig ju senare. Detta brev är skrivet just när Emmy och Carl flyttar från Hörda till sitt nya hem Drettinge. Mormor förlorar då också närheten till Hedda, Carls mamma som bott på Hörda under tre år. Dottern Emilia flyttar dock till mormor på Herrestad. Dit kommer också Carolina Liborius.
Herrestad d. 12 aprill 1830.
Min bästa Wilhelm! En oemotståndelig lust att meddela mig åt dig - har sedan jag var på Tagel varit levande innom mig. - Jag har ej velat höra på - men längtan försvann ej, - till och med har den följd mig i drömmar. Det vore lättsinning om jag längre ville tillsluta mig eller vända mig ifrån dessa maningar. - Pröfvar jag dom - hvarifån de kan komma? så är förståndets svar "från den goda anden" - ja min Wilhelm så är det - han manar godt för oss - Han var orsaken till vår förening- Han vill öka och bevara henne, styrka och leda henne intill det eviga lifvet! Där är vår hamn - vår säkra hamn - så länge är vår segelfart på en orolig ?ocean? full med kobbar och sandbänkar - blottställd för skeppsbrott m. m. Frälsarens fria nåd är vår kompass - hopp tro och kärlek hålla styret - målet är evighet. - På denna oroliga ocean seglar alla christen - på olika håll men - i samma riktning! - Olik är deras förmåga - de möter sig - de hjelper hvarann de gläds åt lika fast - och alla finner de sig, och igenkänner sig inför den thron - hvar Johannes såg dem - uppenbarelse 7. v. 4 till 17. -
Jag kan ej beskrifva för dig min Wilhelm, huru innerligen väl ja mådde på Tagel - i din lilla nya, rena, - med det bästa som finns på himmelen och på jorden, och som dig innebar, invigda hemmet! Kropp, själ och ande, erfara, att där var lif! - min Wilhelm - samma atmosphär - kände jag många gånger på Strömsrum när jag gick upp till Wilhelminas kammar - när hon ej var där så kände jag bäst att hopp, tro och kärlek bodde där. - Tack min Wilhelm för sin osynbara vård, som vi kände öfverallt - måtte vi i sommar njuta den synbara - och se dig som värd, emottaga oss, dina troga vänner! måtte vi se dig - lycklig med din Mathilda som jag föreställer mig så gerna i dina armar - som lyfter och för henne till det sanna målet - men. - i drömmarna, som jag oppe nämnde - såg jag, en rik välsignelse för Mathilda på gården, nemligen, en oräknelig mängd af mina bevingade favoriter - kycklingar af alla sorter m. m.
Jag tyckte det var så roligt när jag vaknade, att tänka på! - Det påminte mig, om den välsignelse som har följd dig, sen du blef husbonde - och jag använde Herrens ord - att "gudsfruktan är nyttig till allt, och har löften för detta och det tillkommande lifvet" - en småska - en tanke - kan bli en kedja af lycka - så blef denna obetydliga dröm, första länk af mina föreställningar om din tillkommande huslighet - och ökade längtan att meddela dig, hvad kärlekens ande, verkade uti din trogna Emilias hjerta. - Jag tror på din vänskap - den är byggd på hälleberget - och därföre vet jag att du gerna hör på när jag så där förtroligt utgjuter för dig, hvad jag har för dig. - Lämpa på oss hvad vi ser, hör och erfar - är oss tillåtet och mycket nyttig - gerna jämför jag, hurur Gud för oss och våra vänner, hans olika tillskyndelser, hans underbar kraftiga förning som låter upprinna ur det det ringaste det största, och som obetydande försvinna hvad som oss tyckte vara af största vigt, är ??? roligt och högst uppbyggligt och lärorikt att betrakta. Derigenom ser vi ofta, huru vi har stött tillbaka nådens, till oss utsträckta hand och våra yngre bröder har gripit efter den! - Sådana betraktelser följer mig, när jag tänker på dig och Mathilda. - Petersen och jag vi visste ej hvarpå vi byggde vår lycka när vi gifte oss - ni vet det Gudi lof! - Långsamt, under mycke svåra strider och stunder erfor vi, att ej vår kärlek mot hvarann - ej jordisk lycka och trefnad, ej de bästa vänner, kunde tillfredställa andens omättliga begär och själens behof - thörstig utan att veta hvad lifvets källa rann - längtande - otillfredställd sökte vi - och fann henne först när lifvets middagssol bådade den därpå följande afton! - 1811 uppgick det oförgängliga! - Nåd och förlossning och evigt härlighet efter kampens lyckliga segerkrönta utgång - uti vår Herre Jesu Christo! - Nu är jag 47 - Petersen 57 - vi ber och tror att tiden är oss unnat till att nå herrlighetens mål - ty det omåttliga begäret - som känner salighetens olika grader - vill ej nöja sig med mindre. - Mycke förr uppgick herrlighetens sken för dig min Wilhelm - mycke olik således skall din första huslighet blifva vår - och mitt hjerta gläder sig i mig såsom det bedröfvar sig när jag tänker på de många många år vi arma har förlorat - men som påminner om viktigheten att använda den återstående nådetiden som vi bör. - 1813 måste vi lämna fäderneslandet och vänner och gå till ett obekant land - vi kunde det, ty vi visste, som Abraham hvad tron var. Här min Wilhelm, i öknen - fann vi den som lifvet är och fyllnad har, att upphjelpa, och utfylla alla lifvets brister! - Skiljd från allt hvad hjertat höll af - från allt, hvad med tusend synbara och osynbara band hade fästad oss vid den kära tufvan kvar vi såg lifvet, här började sjelfrannsakning genom sjelfkännedom! - En hård skola - men - en nyttig skola! - Nu såg vi ej mer genom våra vänner, genom vår älskade Harms eller Geibel Herrens härlighet, deras värme upplifvade ej mer vår köld - och naken och blottad, och kall, och trög måste vi gå den tiggarevägen - för att som kung Odyssens - komma in till det rätta fädernesland. - I mindre måtta, mindre svår, men ändå svår, blef du min Wilhelm förd till fädernesgård, till Tagel - det du ej ville! - Hvad du har erfarit där, vet d, och att vi måste tillbaka ditu bäst - jag anar det genom din förändrade sinnesförfattning - din Christendom förvandlade sig der, till ett ägande, förr var det - ett lidande? - När vi flytte till Sverige var den förste svensk vi såg i Wismar - bror Carl! - barn Emmy var utom sig för glädje att hafva sett sin slägting! - Hitkommen förlorade vi de menniskor vi hade byggt på - Elise och Fredrik - en tysk flicka, Caroline Liborius moster, gjorde oss hemma mycke bekymmer - fullkomligt okunnigt om allt hvad svensk hushållning angår, blödande med alla organes rötter som var uppryckt från hemlandet - fädernesland i krig - mest alla vänner flyktiga, - rådda att besinna det min Wilhelm, och du fölåter att jag kallade Herrestad ett öken - då kunde vi flytta därifrån - men - tron som förde oss hit - qvqrhöll oss äfven med underbar fördold kraft. - När vi var som mattast - midt uti den strängaste vinter 1814 skickade Gud oss en vän från Petersburg - Wilhelm von Herder - som reste den långa vägen af längtan till oss - en annan ungdomsvän följde - vi blef outsägligt vederqvickad. Om våren reste vi i 6 veckor till Hamburg - men - emedan redan en aning om det sanna lycka som väntade oss i öknen hade uppstått ??? vår odödliga själ - kände och visste vi tydlig - att vänner och fädernesland kunde ej tillfredställa oss, och att vi måste tillbaka dit Gud vill hafva oss. - Therese följde - mycke för mitt hjerta - vet du ändå, huru mycke svårt jag hade att utstå med henne - strider - som förde till seger, Gudi vare lof. - Det blef bättre och bättre - jag hade mycket att lära för att kunde uppfylla mitt kall som ?svenska bonmor?, som mor för min Emmy, hvilken saknade här alla fordna lärare! att så var - öppnade mig himmelriket af Guds ord - under 1817 var jag hennes enda lärare uti vår heliga religion ??? på en annan - och hvade det har hjelpt mig kan jag ?inte? nog säga dig! Ja - det blef bättre och bättre! - 1817 - blef vår bön "att Geibel måste undervisa och confirmera Emmy" uppfyld - hon blef välsignad af denna upplyste sann evangeliska mannen! - ?Hanne? Gütschow resde då med oss hit - och under denna sommar kom du och Wilhelmina i vår enslighet! - Du var en förton - ett förebud af det nya himmelriket som Gud hade tillämnat oss! - Du firade din 20 de födelsedag här - och våra hjertan förenade sig med ditt! - - således - 14 år har vi tillsammans. ?Inte? länge derefter blef alla de dina vår - vår i högsta bemärkelse ??? och huru det har tilltagit - och - med Guds hjelp tilltager ??? du bäst min Kära kära Wilhelm. - Jag afbryter nu, för att ??? denna omnämnda lycka, så länge jag kann - jag går med Petersen ??? till Hörda - á dieu - i afton mer. -
d. 14 de -Först nu min käre Wilhelm blir det mer! - Tråden är ej af brutit ty den slingrar sig genom alla tankar och känslor. - Den förestående skiljsmässan från mamma och Elise verkar att hela mitt jag gör halt! - Smärtan däröfver, hatar mörkret och vill förljufvas genom fullt medvetande af Guds ledning. Jag finner i dig min vän det barnsliga öfverlåtandet som jag eftersträfvar! - utan ord - till och med på afstånd - har du i de sista årena mycke lärd mig - och den trängtan jag nu under ??? känner efter dig, är mig ett nytt bevis, att jag behöfver dina förböner. - Tag då emot mig såsom jag är - fattig i mig sjelf - rik genom löftens ord - rik genom mångfaldiga uppfyllda erfarenheter derom! - Bland dessa äro de lefvande erfarenheter om "de heligas samfund" - dom skall och måste äfven nu trösta mig, när min underbara Hedda reser nästa vecka ifrån mig - vårt snart treåriga sammanvarande har värkat hvad det skulle - förening för evigheten - vi hafva blifvit säeker om hvarann! - Mamma är ett qvinnligt och christligt ideal - Maria och Marta äro förenade uti henne - de heter tro och kärlek! - Hennes fotspår dryper af välsignelse - jag tackar Gud och lofvar och prisar hans uppenbarelse i och genom denna dyrbara syster! - Wilhelm be - att allt det goda jag har sett öfva henne må ??? mig till gagn - och att jag alltid alltid tackar Gud för hennes vänskap - och att jag måtte hinna och stå bredvid henne - inför Guds thron. Till dess saknar jag henne - men - jag sträfvar att denna saknad blir ljus och ljuf - riktad på evighetens oafbrutna lycksalighet! - Vi vet ju att hon är utkorad af Fadern - Sonen och Anden - Till att vara deras missionair - en sådant måste resa - måste värfva för Guds rike! Hvem kunde det bättre än mamma? - -
Må Guds frid och lycka lysa då för andra, såsom de har lyst för oss - hennes klara och blå ögon äro och blifva mina stjernor som står och ser i mitt djupaste "???"! -
Vet nu redan min Wilhelm hvad detta långa brefvet betyder, och att det ej är annat än ett hjelperop i nöden - ett stödjande under smärtans ve - en bön - att du gråter med mig - och vänder mig till vår Förlossare och saliggörare som alltid är villig att aftorka de tårar han ser sina barn gråta. - Thorsdag d. 22 dre aprill är mamma och de tre flickorna sist här - tänk på oss såsom jag bad dig. - Hörda är då för försat gången öfvergifvet - visst kommer Emmy snart - men - det är ej mer hennes och Carls hem! - Ändå vågar jag tro, att detta kära ställe yppbyggt under böner för arnens välfärd och trefnad där, - böner hvaruti hela vår helgade krets i Sverige och i Tyskland förenar sig - ej äro förgäfves! Gud vet bäst att - där är heligt rum - därföre vill och måste jag tro att tiden kommer, då om igen hans barn vill vara lycklig där - de må nu heta Emmy eller Carl eller hur de vill - Guds vilja sker - och hans vägar äro ej alltid tydligt för ??? kortsynta blickar. - Det hafver de ändå varit för det måste ??? oss min Wilhelm! Guds verk och Guds vägar med oss och våra närmaste vänner, blifver med hvar dag tydligare för mig! Detta skådande att vi äro uti hans hand - är en källa af outösligt lycksalighet redan här i detta lifvet. När Emmy gifte sig med Carl lade Gud Sofie i vår armar. När han tog Therese till ??? -gaf han oss Moritz. När han nu tager nästan hela vår familj ifrån oss - gifver han oss Caroline Liborius och lilla Emilia. Nya förhållanden ??? slumrande och lefvande krafter - vårt varelse blir för??? - Gud kan ej annat under hans uppfostring än skilja och förena - lösrycka oss - när vi vill vara fast - och föra oss ditt ??? ville. -
Under jag nu omläser det jag har skrifvit, så märker jag allt, att jag gerna vill komma i förhållande med din Mathilda! - Hvad som ??? gifver oss värde vanligen Guds vägar - verk och sättet huru Hans ord har blifvit lif och kraft i oss - det har jag - ovillkorligen - framvisat. Detta kan hon älska - (ej den gamla gumman Emilia hvilkens ungdom och ??? förvillande egenskaper äro Gudi lof för henne osmakligt) och hon vill det ??? annars vore hon ej din Mathilda. -
Jag skiljes - och det återstår så mycke att säga! - á dieu min bästa Wilhelm! - nu och alltid din
tillgifna Emilia