Brev till Pauline Westdahl
(31/3 1840)
Den teologiska meningsskiljaktigheten mellan mormor och Pauline fortsätter. Mormor upprörs över Ternstöms angrepp på Scott men redogör också för sina stånpunkter där hon står på den Lutherska grunden. Även övriga av Herrestadsfolket upprörs och man ber för Ternström och att han ska få insikt i sina bedrövliga angrepp. Mormor ber också om en hälsning via Pauline till den "sårade" metodistpastorn, Scott. Dankwardt har även varit i Stockholm och gjort personlig bekantskap med Scott.
Herrestad den 31 mars
Min syster i Christo!
Intrycket af ditt för några timmar sedan mottagna bref kräfver ett omedelbart uttryck, och kan din inledning spara min, ty den skulle blifva till innehållet densamma, änskönt i ordasättet sämre. Herren ser till sanningen hos oss båda. Jag ser ej med bäfvan din Doctorshatt (Westdahls) och alla dina fördelar! Det gör mig ej rädd, att jag är en arm enkodufva, som ej mera, som fordom, kan ösa ur det rika, manliga förståndets förråd, hvilket i denna förening var mitt! - Räds ej för min tysk-svenska, ty dem räddom är, enligt Upp.-b. 21:8, en gruflig dom förkunnad, räds ej, om du också lossade ännu flera pilar ur vår andliga vapensal, Bibel, ty - Gudi vare prisad - de träffa mig ej till förbannelse utan till bekräftelse och till styrkande af min christendom. - - - Din sluthelsning, att "jag kanske ej mer vill helsa kätterskan med systernamnet", utmanar hjertats beknnelse, jag är en Bibelchristen, född i den Lutherska kyrkan, som har detta namn - hvarföre? Jo, för skröplighets skuld; såsom vi ej kunna urskiljas genom våra dopnamn utan måste bära våra männers namn, om man vill bland mängden känna oss. Omöjligt har jag således kunnat gifva anledning till att dina riktiga slutsatser angående en menniskas ofelbarhet äro afguderi, tillämpas på mig. - -
Angående Luthers ståndpunkt är jag alldeles ense med dig, men ej angående unionen. Må jag kunna utrycka mig klart. Det är smärtsamt att bli misskänd af de troende, och derföre vill jag också meddela ur ditt bref så mycket jag kan, till Scotts försvar. - - - - Min önskan, att ingen union må blifva af, grundar sig på sättet, som den saken bedrifves i Tyskland och på den fasta öfvertygelsen att Herren ensam kan ena sin kyrka, att han vill vara vår Herde och samla oss i ett fårahus.
Allså en union, som öfverherden har åstadkommit, eller åstadkommer efter löfte, till en sådan bekänner jag mig, om en sådan beder jag dagligen, då jag beder om kuyrkans enhet, men den väntar jag icke af en sammanblandning af confessioner, af Preussens konug eller andra öfverheter injagad i en kyrka, der trosbekännelse ej enas, utan skola stå bredvid hvarandra till en oerhör Babylonisk förbistring, hvaraf vi hafva, systematisk sammanblandning förutan, nog i vår arma kyrka. - - -
Har jag ganska lösligt vidrört missionsarbtete, så trodde jag mig dock vara så känd af dig, att du förstod, att jag menade det nu af menniskor bedrifna, och det vi af Herren vänta och utbedja. - - - Du vet ju, huru jag glädes åt missionsverket? Du vet ju, att hos mig på tredje året samlas månatligen nästan hvarje gång några hundra personer, omvända och oomvända af alla stånd och åldrar? Missionsverksamhet har en enande princip till grundlag. - Tror du på Jesum Christum? Sann Gud och menniska? - Detta är frågan - ej: Hvilken confession har du? Således, emedan alla confessioner arbetar till samma mål, på uppdrag av öfverherden, vill jag vara unerad i andanom och sanningen med alla, men ej i formen, som är förgänglig. - Häruti synes Herrens enande hand, liksom vid Bibelverket - båda sällskapen hafva som soliga fruktbara öar framstigit ur det religiösa, politiska och borgeliga chaos, och inom kort betäckt 5 världsdelar med sina gudomliga frukter, till tröst och räddning för den arma, tröst- och rådlösa menskligheten, ropande, att herren kommer, som amlar sina skingarde får under sin herdestaf, och förberedande hans ankomst.
Skiljaktigheter mellan Luther, Zwingli och Calvin äro noggrant kända. De äro ensamt rörande nattvarden så viktiga, att en reformerad ej gerna kan förena sig med lutherska confessionen, men aldrig tvertom. - En stor del af mina bröder och systrar i Christo är reformerade och i sanning och ande äro förnad med vår Lutherska eller bibelenliga tro om nattvarden - ingen skiljaktighet är således mellan dem och oss - de taga lika så gerna nattvarden hos oss - men - jag upprepar - tvärtom kan det ej existera. Må de komma till oss, men gästa hos dem vill jag ej, förrän de bekänna enhälligt: Ja, det är Herrens sanna lekamen och blod, som bevarar oss till evinneligt lif. Hela den engelska Episkopal-kyrkan, och med henne methodisterna, är reformerad. - Brister har visst vår confession, men - bibelenligare i Sacramenternas anammnande tror jag henne vara, och derföre håller jag mig tryggt till hennes hägn, tills äfven fölossningen derifrån sker af och genom vår enda öfversteprest och öfverherde.
Högst smärtsam är underättelserna om Ternström förhållande mot Scott! - Vi vilja bedja för honom! - Men han är ju bekant som en renlärig prest, hvarföre då ej ens läsa ett blad, som äfven historiskt visar utvecklingen af christendomen i vårt land? - Hvars redaktör han är? Således har han medarbetare? - Kunna vi då ej pröfva efter Guds ords kunskap, som inom oss är?Kunna vi bedöma ett blad, när vi inte ens vilja se det? Detta är öfver mitt begrepp och synes mig vara partisk. - Dr Luther sade: Om en åsna talade guds ord, så ville jag lyssna på. - Nyman väckte många, när han sjelf var på lasternas bana. - Gåfvan är Guds, och den måste jag ära. - - - Att döma och fördöma hör endast Herren till. Att skilja synden från syndaren anstår oss, men stämpla en menniska till en djevul hör ej oss till, föör än hans slut är såsom Judas.
Den 1 april. God morgon, min kära Paulin! Jag genomläste, hvad jag igår skref och vill gerna rifva sönder det, men vågar ej. - - - - - - Jag har gifvit den sanning, som är i mig, och jag hoppas, att herren dermed i nåd tager bort frestelsen eller förjagar Satan. Länge har han hållit Dig bunden i misstanke mot mig, din arma syster - men - när du nu så trogot gaf sanningen, så måste han vika. - Guds englar trädde fram under din varma böneinledning. Prisad vare Jesus Christus, vår medlare! - Skulle jag nu ej hafva tro? - Jo, visserligen, och lätt är det att skrifva, då jag förutsätter, att den helige ande är tolk och förespråkare för mina fattiga ord i ditt hjerta. Omöjligt att dessförutan förstå hvarandra! Jag gissar, att då du läste miona sista bref, var din själ i uppror öfver Ternströms nedrighet, och kärleken för den blottställde Scott, som så svårt blef sårad, uppeldade dig och kastade mig ned i partiandans haf. Orättvisan band dig, och att du lät fängsla dig i fulla 14 veckor, var högst skadligt för dne christliga kärleken. - Djupt bedröfvad är jag idag öfver vårt inneboene förderf. - Jag har kunna bedja enträget för Ternström, och jag ska uppmana bröderna här att göra så med. - - - Just när jag skref igår, fick jag innelyckta bref af en ung man, en dräng som följde Dankwardt till Stockholm, der han fick göra Scotts personliga bekantskap. Han är en pelare i vårt samfund, och du ser af hans bref, huru glädjande och nyttig kyrkotidningen hittills är för både höga och låga. Hon gifver näring åt hopp, tro, kärlek, förjagar fåfängligt samtal m.m. och öfvar här en enane verkan. - Ej en enda bland vännerna ur folket hafva tyckt om Ternströms utfall på den käre Scott, jag lemnade endast tidningen åt dem, som hade urskiljning, och sådan hafva vi hos oss 7 män. Vi behöfva en sporre, ett intresse! Tiden kräfver medvetande om Herrens tillskyndelse i hans nådesrike. Missionsbönedagen upplyser och väcker foket till begär att veta om och deltaga uti dessa. - Så t.ex. beganade Ydström så vackert de finska förföljelserna till uppmaning till tack och lof, att vi i frid kunna tjena Gud m.m. Folket blef så varmtför denna välgerning, och många tackade Gud och älskade sin konung mer än förut. - Och nu, sedan jag så gladeligen höjde hufvudet, sänker jag det suckande på nytt, emedan fördärfvet svider! - Visst var T-ms mening från början god. Han ville väcka christenheten, men - synden förderfvade nådens rörelse - så trodde han kanske, att han måset försvara vår genom Luther så dyrt förvärfvade klenod, kyrkans renhet - förderfvet blandade sig deruti, hans rasande häftighet gaf satan rum att verka det rysliga anfallet. Vrede är ett satans foster, ej förgäfvers varnar Guds ord och vår käre Arndt deremot! Den sätter plötsligt själen ur förening med Christo, det erfar jag! Måtte Ternström komma till insikt om syndens väsende i oss, men må äfven vi inse vårt eget förderf, äfven om det ej ställer oss på skampålen, som det sker hos honom. - Jag korsfäster, jag förråder min frälsare dagligen - o, Herre förbarma dig! - När jag blifver vred, så kan jag liksom Ternström stinga i honom, då jag förolämpar Guds barn. - - -
Den 2 apr. Så kommer jag åter till dig, min kära syster, och hjertat vinner mer och mer glädje och förtröstan under skötandet af ett så dyrköpt, genom vår fridsförste åter förvärfvadt förhållande. - -
Att din käre man redan avlagt vittnesbörd inför de öfversteprester och skriftlärda var mig oväntadt - då är han väl allaredan hemma? Jag hade hoppats, Ni slulle mötas här. Ack, om Gud vill välsigna oss med ett återseende i vårt stilla hem i år! - Tänk på min Pauline!
Jag gläder mig åt, att du blef dragen till att skrifva till Louise Leijonhufvud. På 17 år har hon ej skrifvit som nu. -
Tack för underättelsen om broder Carlborg! - Ja, det är en djup christen, en bepröfvade stridsman, men sjukt har sinnet varit, så länge jag har känt honom. Gud förlosse sin fånge! -
Ditt råd, att ej skingra bibliotheket, tilltalade min obeslutsamhet. Jag ville förvandlat dessa verk i andligt. Jag läser ej engelska - så dödt se de på mig. Det är praktavgifter alltsammans.
Hälsa käre broder Scott, som blir så djupt sårad! Återigen ett svar af T-m. Så nedrigt, att hjertat svider! Det svenska hatet mot fremlingar lyser så fram. Må vi hålla på att bedja för den arme T-m. Allt annat är utsökt i Tidningens 12 häfte. - - -
Guds nåd i Christo ene våra hjertan.
E. P-n.