Brev från Nanny Fjellstedt
(jan-feb 1845)
Ett brev där Nanny berättar om sin son Joels död. Denne Joel hade mormor själv burit fram till dopet. Han dog i scharlakansfeber den 21 januari 1845.
Dyra älskade väninnan i Herranom!
Söndagen d. 22 Januari var jag i kyrkan, der det talades öfver detta: "Dem, som hafva Gud kär, tjenar allting till det bästa." jag blef mycket vederqvickt och lofvade mig sjelf, att vid allt som ännu ska träffa mig på min lefnadsväg, alltid hållla fast om det ordet: allting.
Jag hade om afton besök af dottren till våra kära syskon N. N. i Stuttgart, och Joel slöt sig på sitt vanliga förtroeliga sätt till henne. Hon frågade honom då bland annat: Hvad vill du blifva en gång, min lille Joel? Han såg på henne och svarade ej. Annars brukade han alltid på en sådan fråga svara: prest. Strax derpå kom han till mig, lade sitt hurvud på min axel och sade: "mamma, jag har ondt i halsen!" Det gick ett styng genom hjertat, ty jag tänkte på skarlakansfebern, som för närvarande går så stark här. - Jag önskade, han skulle stanna uppe till aftonvarden, men han begärde att få gå till sängs. Jag anade då ej, att jag lade honom ned i en bädd, hvarifrån han ej skulle uppstå. När jag blef ensam, bad jag: är det möjligt, gånge denna kalk ifrån mig! Men följande morgon, då det kära barnet redan hade stark feber, sade dock äfven en röst i mitt inre: dock, Herre, ske icke min vilja utan din! I denna sinnestämning kunde jag genom Guds nåd förblifva under de 5 dagar, som skänktesmig vid mitt älskade barn sjukläger. Ofta låg jag vid hans säng på mina knän. Måndags förmiddag, då jag bedit med honom, frågade jag honom, om han, i fall han nu hade skarlakansfebern och det skulle vara Frälsarens vilja att genom denna sjukdom hemta honom hem, då gerna ville dö. Härpå svarade han: ja, med dig, mamma. I sina feberfantasier, hvilka inställde sig häftiga redan på andra daegen, hvar hans hjerta vändt till sin Frälsare. Tisdags förmiddag bad han under yrseln, fast i början mycket otydligt. De sista orden kunde jag dock förstå, och det förekom mig som invigde han sig sjelf till en salig hemfärd, ty hans ord voro: Herren upplyste sitt ansigte öfver oss och vare oss nådig och gifver oss sin frid! Amen! Onsdags afton blef det mig outsägligen tungt, då jag betänkte allt det jag försummat: att jag försummat det mig anförtrodda dyrbara pundet och af svaghet likasom nedgräft det. Det var min svåraste stund vid mitt barns dödsbädd. Men Herren förbarmade sig öfver mig och gaf mig nåd att tro, att han begrafvit äfven denna synd i hafvets djup, då Han dog för oss på Golgatha. Torsdags afton var Joel mycket hårdt plågad och mycket orolig, men då hade jag dock en synnerlig välsignelse af bönen och kunde med outsäglig rörelse fröjda mig åt hans dopsförbund, i kraft hvaraf mitt älskade, döende barn icke tillhörde mig utan den treenige Guden - och att det kunde blott gå honom väl och saligt såsom Guds eviga egendom, om Gud nu kallade honom hädan. Det blef mig visst, att Joels själ skulle intet godt sakna i all evighet. Så smärtsamt det än var för oss, att vi i sjukdomsdagarne blefvo af alla våra vänner lemnade åt oss sjelfva (i följd af skarlakansfeberns smittosamhet), så godt gjorde det mig dock, att jag ej ett ögonblick blef störd i barnets vård. Hans sista stund kom helt oväntadt och var stilla lika som hans hela lif.
Jag hade för smittans skull hållit de andra barnen på avstånd, men då det nu nalkades slutet, så lät jag kalla dem, på det att de måtte få ett hälsosmat intryck på sina hjertan. Men då skillsmessan från deras så ömt älskade broder så plötsligt öfverföll dem, så blef också deras smärta så stor och deras klagan så stark, att jag måste aflägsna dem. Dock fingo de, när hans saliga slut nalkades, trycka hans hand.
Han afsomnade under den käre föreståndaren Daurs bön, hvilken under hela dödskampen troget hållit ut hos mig och med dyrbara ord af välsignelse invigt den döende till det heliga uppvaknandet der ofvan. Hans skillsmessa var så stilla och omärklig, att icke en nerv rörde sig. Jag höll hans hand i min, och den låg så stilla och lungt i min hand, och när vi uppstått från döden, var blott hyddan qvar, deri hans vänlige ande bodt och lefvat här på jorden.
Vår älskade Joel var ett älskligt, ännu i döpelsenåden qvarstående barn. Han var en lydig son, äfven lydig då, när hans egen vilja skulle hafva varit honom kärare, lydig utan att låta märka, att det kostade på att uppgifva egen önskan eller vilja, annorlunda än högst genom ett fuktigt öga. I hans själ voro genom den fromme skollärarens undervisning många lifvets sädeskorn nedlagda, hvilka hastigt skola mogna deruppe i evighetens varma solljus. Några timmar före insomnandet vinkade han oupphörligen med båda händerna och såg uppåt och bredde ut sina armar. Jag tänkte på våra saliga bröder. O, huru vänligt skola icke de hafva gått vårt barn till mötes! - Emottag, dyra väninna, min innerligaste tack för all kärlek, bevisad den saligen afsomnade. I trogen syskonkärlek din
Christiana FjellstedtAvskrift ur: "Peter Fjellstedt. Hans verksamhet i fosterlandet mellan åren 1843-1881"
av Emilia Ahnfelt-Laurin (1881)