Brev till Wilhelm Rappe
(2/10 1841)
sid 353-356
Den Caroline som hastigt måste lämna Herrestad är med största säkerhet Emilias syster Caroline. Till stor sorg för hela hushållet men framförallt för Emilia. Mormor och Emilia gör en resa till Engströms i Skärstad och på vägen stannar man till hos vännerna i Jönköping.
Herrestad d. 2 october 1841
Min bästa Wilhelm!
Otillbörligt länge har jag måst tiga. Händelsernas, eller riktigare tillskyndelsernas rikedom hindrade detta kära göromål, och äfven idag, blir det under lördags brottskan ett hastverk. - Gerna hade jag velat besinna och öfverväga den för mig och mitt hus så viktiga mellantid, emallan mitt sista bref till Mathilda och den jag nu skrifver, ditt hjertas rena kärleksspegel, hade återgifvit mig Guds outsägliga Fadershuldhet i vår förening! - nu - vi få se om tiden blir välsignad! vi erfare ju, redan här i tiden, att ett ögonblick, en handtryck af en vän, en böneblick ubreder sig till och uti, där vi har evigheten - oförgäten - oförlorad! -
Jag vänder mig till stunden, då jag emottog ditt sista bref, med din glädjefulla reseberättelse. det var på en söndagsafton då vi äfven emottogo 2 bref af Emmy, som, genom snällposten skulle komma fortare hit åt, och kom åtta sednare. detta uppehåll vållade då stor brottskan och borttog många dagars hjerteve, ty Caroline måste nu slita sig lös från oss och sitt kära Herrestad, där hon hade slagit ner många fasta rätur som nu ett tu tre upprycktes. Kl 1 om mondag natt satt hon i resevagn och - mitt och Emilias och allas tjenares hjerta som har ett, blödde. - Hon begärde få utklippt ur ditt brev din afskedsvälsignelse, den skulle ledsaga henne till Tyskland. Emilia var mycke stark upprörd, och bekände, att hennes förhållande till sin kära älskade Caroline, hade stor del däruti. - Hon våtade bokstafligen sin örngottsdyna med heta tårar, två nätter igenom. Kroppen digandes nästan, Gud styrkte själen, välsignad sömn skänkte Herren, och ett nytt lefverne skänktes åt den goda viljan. Hon försmälte kärlek till mig och kände sig nu ansvarig för egna och Carolinens göromål. Carolinens rum tog hon då i kär besittning, och har prydd det med gemensamma saker, så godt hon kunnit. Marknadsdagen samlade kring henne några sökande af gårdens ungdom, som heldre ville till fröken än till marknad, då hade hon brott att gläda sig med dom genom läsning och sång, och tillaga lite marknadsgåfvor så, att från den dagen, skingrades sorgen! -
Vi färdades om fredag (oläsligt ord) vid det vackraste väder till våra kära Engströms, och kände jag mig för första gången hafva en vän idetta nådebarn (Emilia) som satt bredvid mig så öm, så huld så söt! - Om vår natt qvarter i Lockebo har Emilia berättad, om vårt vistande hos E. kan jag säga, att i synnerhets Sofis fasta ståndpunkt, har gladt mig, och att jag har medtagit den öfvertygelsen, att Engström måste omsättas af den stora trädgårdsmästaren, ty hans skolmästare kall är honom emot, och jag fruktar, att han icke sköter det andeligt, emedan han vämjes så för. - Emilias första rena kärlek till Wettern upplifvades med ungdomligt flamma - och så kom vi till Westdahls d. 24 de på morgonstunden. nu skördade jag var där utsåddes min kära Wilhelm. Pauline kom mig med heta tårar och öppna armar, ack så hjertinnerlig vacker till mötes! jag försmälte i tack och lof och de herrligaste stunder med Westdahl och henne öfverlevde jag som städse ännu vederqvicker mig. - Emilia afhörde med glädje samtalen och hviskade till mig att hon vill säga ja och amen till allt hvad Westdahl sade. genom Louise Leijonhufvud visste han om den allmänna afguderiet mot Sandén, och talade djupt men med en outsäglig vishet dessa afstigar. - allt hvad han uttalade om samfundet här, och samfundet i det goda land på den andra strand, var så lärorik, att jag har gömd det, besannad och bejakad af egen erfarenhet uti mitt hjertats innersta gömme. - Om afton var vi hos Hårds där vi låg och hade en rolig qväll med Fru Ryberg och äfven råkade vi Fru Sandin och mamsell Hagelberg och m. Nordin, under deras välsignelse resde vi. - alla voro så nöjda med Wesdahls två sista missionstal, hållen ur hjertat, likaså med skriftetalet! Om båda talade Pauline med heta tårar, tycktes vara så införlifvad med sin man, så nöjd, så värdig i sin hållning, så moderlig, så att jag aldrig har älskad henne så mycke som nu. - dig hade de alla så kär, och att min kärlekslåga, genom Jesu nåd, däraf fick ännu mer olja i lampan, är ej förunderligt. Hemresan gick lika lyckligt. Rysligt tom var det hemma efter Caroline och många suckar uppstego ur gamla hjertat, som skulle vara vand vis skillsmässor! -