Brev till Wilhelm Rappe

(11/5 1842)
Sid 373-384
mormor 62 år gammal

Brevet behandlar den stora branden i Hamburg 1842 som varade mellan den 5 0ch 8 maj. Emilia har rest till Runges i Tyskland och med henne är Caroline Liborius. Caroline Rappe är också i Tyskland men bor någon mil ifrån dem. Hamburgs gamla stadsdel har brunnit ner. Emilia har stannat i Lübeck. Brevet innerhåller en avskrift av Daniel Runges brev till mormor på tyska samt ett skrivet samma dag av Carolina Liborius.

Herrestad d. 11 de may 1842

Min broder och vän! -
du är den förste som hjertat tilltaler skrifteligen, efter den för mig, så stora tillskyndelse, att hafva sett resa till fädernesland och vänner, det käraste som jag har på jorden såsom ansvar och bekymmersfull vård. - Jag har då, om söndag morgon kl. 8 med kännbar förtröstan undergått skiljsmessan, har erfarit ett bönearbete, som hittills betog mig all karaft till annat, och har idag undfått , en frid och fröjd af den heliga ande och öppna ögon för Guds kärlek, så att jag tycker den ser på mig, ur sjöns klara spegel, ur jordens grönskande förnyelse, ur den öppnade himmelens välsignelse droppar, ur den nya grodden, och ur väntesädens segrande gestalt, som har under Guds milda allsmäktiga hägn, genomgått alla lidanden, och efter köld och storm och den grymma nakne barfrosten, uppstått med den nya kroppen, lemnande den gamla - kvar? - huru? - vi vet det icke. - allt detta jag ser bjuder till att intala mig Guds tröst och lämpa på min älskling, Guds herrliga löfte, "se jag gör allting nytt" - och så måste det bli, och så verkar denna nådedag, där hon för första gången är tagen ur alla synbara kärleksarmar, kännande sig ensam med Gud den treenige och med den osynbare verlden, och med dom, som hon är på jorden förenad med, i sanning och ande, på den stora lugna hafsytan, som för henne, till okända Guds barn, som utsträcker armar åt henne! - ära vare Herren. -

Min älskade Wilhelm! - På förmiddagen ur hjertats fullhet, hade jag skrifvit ofvanstående rader, då jag nu på eftermiddag kl. 6 emottager ett bref från Runge och Caroline som jag afskrifver för er i största hast, och under det att hjertat bäfvar och handen darrar: -

(Mormor har skrivit av Runges brev på tyska. Här följer texten översatt till svenska.)

" att ha unga Emilia kvar i Sverige eller åtminstone i Lübeck vilket var meningen ??????????????
Ja du trofasta av alla, Guds hand vilar tungt på oss. Vår Hamburg är inte längra Hamburg. Vi böjer oss djupt inför dig Gud, du som är av stor nåd och trofasthet. Vi känner på oss att han är upptänd av vrede. Syndens mått är rågad. Ack hur går det för oss, när du bestämt dig att straffa oss. Natten från i förrgår till gårdagens Kristi himmelsfärd bröt en väldig brand ut i ett av packhusen.
(gatornas namn och hela distrikt som är lagd i aska omtalar jag icke, emedan du icke känner det, men nämner endast, att det är den folkrikaste delen, af den gamla stadens del, och att Banken som är en verldsbank, är lagd med i aska, äfven stadshus Bathhaus)
Med krut sprängdes många byggnader för att lägga en brandgata och på så sätt begränsa branden. Tyvärr utan större resultat. Att komma åt gas var otänkbart. Elden flyger över alla mellamrum. Den långvariga torkan gjorde att allt brann som fnöske. Till och med kvaderstenar i husets inre tog eld. Trängsel och överallt, vad som räddas kan vill man få ut ur staden. Alla flyr. Så också vi.Vårt hus på berget fick vi överge.När som helst kan det brinna här. Allt som vi kom åt tog vi med oss. Nu är vi hos svågern som tog vänligt emot oss. För en natt. Han är föreståndare på ett hem för dövstumma i St. Georgs förort.
Borta är glädje. Inte kan vi berömma våra räddningskårer. Om Gud vill går halva staden upp i rök. Kanske hela staden. - Rättvisa och straff samtidigt. Vi är inte säkra i förorten, inte ens i Altona. Idag berättar jag inget om mitt och Minans tillstånd. Om världhändelse och Hamburg undergång inte heller. Det kan hända att vi måste bege oss till Wandsbeck. Bästa Emilie, om Gud låter oss få leva, bryr vi oss endast om ny orientering, och den allmänna nöden. Över Emilies främmande mission bekymrar vi inte. - Ingen gör det. man ser ingen ände på eländet. Att det är så, kommer du inte inse. Medan jag skriver detta brev, är jag i familjen Hachtmanns hus. caroline som fick uppleva allt, i sin hemstad kommer kanske skriva några rader. Vi känner oss som syndare, att hans aldrig sinande nåd må komma oss till del väntar vi på. Den får rikligt vara med dig och oss alla.  Hälsningar till trogna Emmy, hennes trevliga döttrar som vi, när de var barn, gärna velat haft hos oss. Hälsa den härlige Wilhelm. Till sist du kära hjärta.
din J. D. Runge

ur Carolines hastiga darrande rader!

(Mormor har skrivit av Carolinas brev på tyska. Här följer texten översatt till svenska.)

Älskade mor, återigen skriver jag i djup nöd till dig. Det är sant: en hemsk dom kom över vår stad. Endast Gud kan göra slut på det. GUd vare tack våra goda vänner är samtliga välbehållna. Om vi tvingas lämna vår lägenhet, må Gud förhindra det, så får vi köra våra sjuka till Hamm, där Wichern förestår Räddningsanstalten. Solen har idag gömt sig i rök och ånga. Gud förbarme sig över oss! Låt frestelsen ta slut, så att vi kan härda ut. Ack, jag bär tungt på detta och har ett dystert sinnelag. Mor, i denna högfärdiga, ytliga Hamburg upplever vi en förskräcklig väntan på domen över oss. Kära Sverigevänner, be för oss. Att få iväg brevet möter svårigheter. Jag kan inte så snabbt skriva igen, tänk på detta. Att Emilia vid det här läget inte kommer till Runges är underförstått. Om nu Hachtmanns hus får stå kvar och Gustavs hälsa blir bättre, kommer jag med båda flickor tillbaka. Som sagt: så Gud vill. Min avresa har jag bestämd till antingen den 18 eller 19. Endast om Gud har andra planer, kommer jag inte. Gud är den rätte hjälparen i nöden, han överger inte oss. Ack jag skulle vilja gråta vid dina axlar. Det vore så gott.
Din Carolina

3) Båda brefven är skrifvena d. 6 de may. Elden utbröt om natten emallan d. 4 de och 5 de - således, fick Emmy veta om allt igår i Malmö, dit naturligt underrättelsen kom, förr än hit till oss i skogarna! - - Min Wilhelm! - Kära Mathilda! första rörelsen var,- "jag vill till Tagel!" - men den andra! - bida här Herrens tröst och hjelp under bön och åkallan. - jag väntar nu förbudet som var en torpare här ifrån som körde wäfstolen intill Malmö, om 4 dagar tillbaka, kanske före söndag! - då skrifver jag. Hvad Emmy beslöt, om kanske hon hämtar sjelf i sin nöd, Caroline Rappe, som d. 30 aprill resde till Trummers? (deras qvarters var d. 6 de inte indraget i eldsvådan, men ingen, hvarken Caroline eller Runge, nämner Caroline Rappe) och de äro ute på landet i alla fall - men - communikationen emellan båda Carolinerna är upphäfven, ty hela den brinnande staden ligger dom emellan de bor i alldeles motsatta riktningar, visst en mil ifrån hvaran. - Gud ingifver vår kära Emmy hvad hon bör göra, emedlertid så ser vi, huru beroende vi äro af Guds allsmakt, och att han gör våra bästa anslag om inte. - I Lübeck vet jag ingen plats som passar för vår Emilia och tackar Gud att jag ej heller kan besluta något! - må jag kunna, som vår kära Daniel Runge, känna min stads synder såsom min egna - och i bön och stillhet vara tacksam för vår ställning, och att Emilia ändå, har haft en slags hjelp, genom förberedelser, och sjelfa resan, och - hvem vet! - Herren vet hvarigenom han hjelper oss! - ditt kära bref kom också i dag, jag bidar med svaret! är emedlertid glad, att vi nu i den ömtåliga saken hafva gjort, förenad, hvad vi kunde! - är glad att du slutar så kärleksfull, bed dig att om S. skulle komma, äfven försäkra honom, att den broderliga kärleken i mig är icke och har aldrig varit förkolnad m.m. -
Gud vare med oss! - Hälsa min kära Mathilda, Axel! - och! han suckar väl med oss! - När min älskade Nora kommer, så hälsa henne! - Ydström var här i dag middag, skulle till kära Ulla, som var med gossar här för några dagar, och var högst belåten med Norléns kraftiga och uppmärksamma vård! - Säg till Nora, att jag taackar Gud för hennes resa!

Caroline skulle idag vara i Lübeck och mottaga Emilia i morgon! - O! Herren styr och menniskan tänker! - Jag hinner ej mer! -
evigt eder E.P.
d. 11 de may 1843
kl. 8 aftonen

Tack hvarje kärleksord i ditt kära kära bref! -