Brev till Pauline Westdahl
(26/5 1841)
Efter den delvis lite infekterade meningsskiljaktigheterna under 1840 börjar relationen återgå till det normala. Mormor skriver en del på sitt modersmål tyska för att bättre kunna uttrycka vad hon känner. Hon är också självkritisk men anser att fejden också varit till nytta. Pauline väntar barn och hennes make är för tillfället sjuk.
Herrestad den 26 maj 1841.
Min syster i Christo
Att i går se ditt bref var något förunderligt för känslan! - Jag har gått hela förra veckan med en stark drift att tillskrifva dig, med starkt bönerop för dig och vår förening och samfundet kring dig, men jag vågade ej komma synbart, ty jag visste ej, om du ville ha mig! När nu i går ditt bref låg i mina händer, tryckte jag det ovillkorligen till mitt hjerta och fick så starkt vittnesbörd, att du bodde där! Och när jag så öppnade det, så klappade hjertat, men vittnesbördet, att dy bode derinne, tystnade ej, och i morse vore helsningarna under bönen ännu varamare än förut. Brefvet gjorde mig så innerligen godt och uppfyllde mig med stilla vemod, men också med tack och lof! Jag tyckte så om dig och den hviloplatsen, ditt arma, jagande hjerta har funnit, och förstod nu så väl mitt varma umgänge med dig dagarna förut! - -(Här har mormor övergått till att skriva på modersmålet tyska, där hon lättare kan uttrycka sig. Nedan översatt till svenska.)
Ja, så må väl du kära syster! Inför Herren ska vi vara tysta och anförtro vårt kärleksförhållande hans dyra hjärta! Där skall det bli och kommer bära frukt i kärlek och helig gemenskap. Det som var mitt, som jag har sagt till dig, får Gud sudda ut ur ditt minne. Må han förlåta mig som också du förlåter mig. Det som är hans skall han bevara i ditt hjärta till ett evigt liv. Den helige ande skall uppenbara för dig, att jag i kärlekens djupa lidande skrivit. Min tro kunde inte tiga, fick inte, jag var tvungen att tala.
Denna lidande kärlek är oljegrenen, liljan, som klängde som en gissel kring mina ord. Det smärta mig att jag inte kan uttrycka mig så som på mitt modersmål. Sanningen blir så rå. Nu skriver jag på mitt kära språk i hopp om att finna ditt hjärta. Kära syster. Det är bra att vara tyst ett ögonblick. Som ett barn överlämnar jag åt medlaren, den helige ande, att tala i kärlek som inte kan stoppas. Den skall tala i den nästes tjänst, tala för att berätta om de stora undren i Guds kärlek, tala till dig om det sätt Guds kärlek tvingar och tränger sig på. Jag motstår inte. Jag kan endast bedöma ögonblicket och vet, att tystnaden är nödvändig. Snälla du! Säg du så också!(Nu går hon tillbaka till att skriva på svenska.)
Jag visste ej, att Herrens nåd hade begåfvat dig med modershopp! Min kära syster, jag beder nu äfven för ditt barn och att Herrens hjelp må vara dig nära i din allvarsamma stund. Må få del af din glädje, när en förlossad själ är genom dig född till verlden. -
Att Westdahl är sjuk, är en stor pröfning. Helsa honom, bed honom, att han förlåter mig, om jag har sårat Dig, hans käar hälft! Ja, Gud d. h. Ande vare min förespråkare både i Ditt och hans hjerta!
Jag böjer mig under sanningen, då jag uppriktigt bekänner, att vår välmenade fejd, angående coffessionerna, har burit goda frukter. Jag har blifvit upplysd om min fördolda fara, under det att jag genom dig blef uppfodrad att uttala och uppleta min öfvertygelse ur hjertats gömmor och frambära den i dagsljuset.
Luthers frimodiga äkta tyska individuslitet hade mer än tillbörligt fängslat mig - ack, vi arma slavar under menniskosläktet! - - -
Tacka assessor för Promemorian! Ja, så är det! Confessionerna följa med himmelen, och det nya Jerusalem har inga provinser. Men här nere behöfs det en form för den lägre deln av duplicitet i oss! - Min kära Pauline, hur blir det, då vi fria från synd igenkänna hvarandra som systrar och bröder i Christo, samlade ur hela verlden! - - -
Helsa assessor Rahmn, bed honom helsa broder, bed dem sköta kärleken förSyster Emilia Petersen
som för dem, och hela samfundet vill i Jesu kraft göra detsamma.-