Brev från Carolina Liborius till Mathilda Rappe
(25/11 1842)
Carolina 39 år gammal
Mathilda 33 år gammal
Carolina är tidigt uppe en fredagsmorgon och det är lungt omkring henne. Ohsson, skolläraren på Tagel som mött mycket motstånd från myndigheter är allvarligt sjuk. Osäkerhet råder om han lever. Anders Ohlsson († 21/11 1842) var dock redan död när brevet skrevs. Lilla Anna sjunger så Carolina måste avbryta skrivandet och lyssna. Carolina har också besökt Ulla Moberg som tidigare med sin familj arrenderade Hörda. Hon blev änka 1839 och är nu väldigt ensam och utan hjälp med sina 5 barn. Ydström är sjuk och mitt uppe i sin flytt till Jälluntofta.
Fredag morgon klockan 5.
Allt är tyst och stilla omkring mig. Pigorna som eljest spinner i rummet intill äro uppe och hjelper bära in höet som de igår qväll sent kom ifrån häst??? och som de skall ha in, innan det blir allvare med arbetet, min lilla Stina sitter bredvid mig och läser så snällt i sitt nya Testamente och Mamma, min kära älskade Mamma ligger ännu och hvilar i sitt sömn. Korset det ljufva kärlekstecken har jag före mig och, så hoppas jag, Guds anda öfver mig. Ack min kära kära Mathilda. Vår lycka på denna jorden är stor och större blir den genom vår dyre Frälsares nåd när vi lemnar det förgängliga och fått ingå i de boningar som oss beredt äro i vårt rätta fadershus i himmelen. Vi vilja se på dem, äfven i sådana tider der oket af jordiska vedermödor tynger hård på oss och så får vi väl kraft, att stå fast i frestelsen. Våra tankar hafva varit hos eder och vår kära Ohlsson sedan vi fick underättelsen om hans sista strid och seger. Vi längtar mycket efter underättelsen ifrån Tagel. Låt oss snart veta, om Gud lemnat qvar honom ibland oss eller redan tagit ut honom ur lifvets och verldens tvång till den eviga friheten. Jag tycker mig se honom i salig glädje lyfta upp de så ofta bundna och fängslade händer till Herrens pris och lof och instämma i det eviga Halleluja! Hurur lycklig vore han! Han kan ännu emottaga ljudet af våra jordiska röster så tacka honom för förböner han fälld för oss och det kära Herrestad. Herren hörer dem allt det vet jag. En af våra pigor, som för flera år sedan genom Ohlssons tal här blef till en del åtminstone väckt ur sin djupa dvala afhörde med mycket deltagande underättelsen om hans sjukdom och nära död - Nu sjunger lilla Anna som sitter ute och syr, med klar röst "Så skön går morgonstjernan fram" och det gör så godt så godt och passar så väl till allt jag nu känner och tänker, att jag måste riktigt låta bli att skrifva och höra på henne litet. Ack! den lyckliga Ohlsson skådar nu kanske den eviga solen som aldrig går ner och vilkens svaga återsken den morgonstjernan är, hvilken dock redan så tröstande och klart lyser ner i våra mörka hjertan.
Men huru är det då med vår snälla Bolla. Har hon sin kära Ohlsson hos sig ännu eller söker hon honom med längtande hjerta der uppe i de himmelska boningar!! Ack jag ville fråga så mycket mycket och de fem mil ligger idag som en hög oöfvervinnelig bergekedja emellan Herrestad och Tagel!! Ja det blir säkerligen också en bland de stora förmåner vi njuta deruppe, att vi slipper så vara bunden af tiden och rummet att vi får fritt och obehindrat umgås med hvarandra i anda och sanning i ljus och klarhet, ja! i en evig och ostörd kärlek!
Roligt var det höra att resan gick bra. Mamma och jag sedan varit sedan för det mesta ensamma hemma. En gång var jag hos vår stackars Ulla Moberg, som har rätt många jordiska bekymmer och står dock så ensam, så utan stöd och hjelp i jemförelse med Mamma och Emmy, ty Ydström är dels för sjuklig och är dels för sysselsatt med sin egen flyttning och ställning så att han ej kan hjelpa henne som han ville, barnens förmyndare visar sig liknöjda och otrogna, och så står den stackars Ulla der med sina fem barn ty den äldsta gossen är äfven hemma sedan flera månader och utan plats. Ack Mathilda! jag har icke förtjent den lyckan att vara så utan alla jordiska omsorger och bekymmer. Måtte jag icke vara egoist, utan med fullt hjertat i en oskrymtat kärlek kunna deltaga i andras sorg och glädje såsom den vore min egen. Bed Gud derom! min bästa Mathilda ty det behöfves så väl. Så väl! Det egna jag, står ju alltid i främsta rummet och borde dock knappt synas eller te sig fram i ljuset. Men nu måste jag sluta. Mamma hade ämnadt skrifva dig till men hon hade flera nödvändiga affairsbref och sedan tålde det gamla hufvud icke mer. Hvad hon känner tänker och beder i afseende på Ohlsson behöfver jag icke nämna ty det blef ändå sämre och ???, än det i sanningen är. Nu farväl Gud med oss alla. Vännerna här beder helsa Ohlsson. De förenar sig med oss i förböner. Guds nåd och frid med oss.
Din Carolina
Helsa Din Wilhelm Eva och barnen.
?Arvid? och Wilhelms bok blef qvar här jag skickar båda vid nästa tillfälle.