Brev från Carolina Liborius till Mathilda Rappe
(Hösten 1851)
Carolina 48 år gammal
Mathilda 42 år gammal
Carolina är sjuk men ska ändå ta hand om ett barn utöver sin egen Emanuel. Engströms kommer att flytta från socknen till Smörhult i Våthult där Carl Johan fått en ny tjänst. Nyligen Har paret fött en dotter som heter Dorcas. Brevet kan inte med exakthet dateras men är skrivet efter den 6/11 1851 då Dorcas föddes. Troligtvis bara en kort tid efter det innan jul samma år.
Min bästa Mathilda
Fast tankarna och hjertat i denna vigtiga tiden som så ofta påminner mig om Din kärlek, hafva hvilat hos dig, har jag dock hittills hafvit svårt, att meddela mig. Nu tycks det som om Gud ännu, fast kanske på en kort tid vill kalla mig till detta lifvets verksamhet, så han har till och med anförtrodd mig ett barn till, som jag med Emanuel ska ha under min vård. Det gör att jag känner mig dragen, att liksom åter knyta de trådar hvarmed detta lifvet håller mig bunden, det enda, som hafva värde och räcka öfver detta ovaraktiga tiden in i evigheten. Jag menar föreningar med mina vänner i Christo. jag har liksom fått ett nytt interes för det, som hörer denna jorden till. Huru länge det behagar Herren, det står i hans hand. Mitt bröst är dock ?svårt? och påminner mig dagligen, att jag måste bereda mig på ändan och kanske på nog svåra lidanden men jag vet ock att Herren ej öfvergifver mig, att han är min kraft och min styrka, mitt fäste och min borg. Min kära Mathilda genom Eva fick jag höra att Du mår bra med hela Din lilla snälla skara och att Du är nöjd med din gouvernante. Nog känns väl tomheten efter Dina flickor, kan jag tro. Skrif mig en gång om Du har tid nu, eljest väntar jag och gläder mig, få svar under den lugnare Jueltiden. Att den stackars Liljencrona flytta från Tagel har jag äfven hört. Ack om han sökte sitt lugn i Christo Jesu vår frälsare. Och han behöfver icke söka. Nåden är oss gifvet är oss tillredt innan vi ännu kunde förstå att fatta den! Och vi behöfver icke göra annat än fylla de tomma kärlden med Guds rikes goda gåfvor. Mitt lilla hem är stilla och lugn, Emanuel gläder sig, leksystern Frida Engström är ovanligt frisk och växer i förstånd och gifve Gud till hans välbehag och vår glädje. Här om dagen när vi talte om fattigt folk som hade förlorat sin enda ko, svarade han: Gud kan väl ge dem en annan! Huru skall det då gå till frågade Nils honom. Jo sade han, Gud gör i oss att vi gifver dem! Och så har han fler yttrande som visar, att han åtminstone med förståndet uppfattar hvad som hörer Guds rike till. Det rätta lifvet i Christo det måste komma ofvanifrån. Bed för Honom. Min Nils är rask och frisk och sköter sitt kall inom och utomhus med tålamod och trohet och ett förnöjd och tacksamt sinne. Förändringen i våra kära Engströms belägenhet gläder oss och smärtar tillika ty det blir allt tomt efter dem båda. Sofi har en liten flicka, som jag första dagen hon föddes bar fram till dopet. Hon kallades Dorcas. Vår Elise har jag råkat ett par gånger. Hon ser mycket dåligt ut. Hvem vet om inte Herren utsett Hörda till hennes sista bostad här på jorden. Till utseendet är hon mycket förändrat. Men nu måste jag sluta. Gud vare med oss min kära kära Mathilda. Behåll mig i Din kärlek och inneslut mig i Din bön.
Evig din Carolina
Helsa alla alla madam Stina Gustafson, Din kära Wilhelm, vår älskade husbonde har vederqvickt och fröjdat oss nu som alltid. Jag hade gömt utaf mitt goda tyska the för att ?låta? och kärnat färskt smör efter min lilla snälla ?corinna?, men det bar icke till att låta honom känna det, en annan gång kanske lyckas det bättre.