Brev från Carolina Liborius till Mathilda Rappe
(3/10 1852)
Carolina är opererad och hemma igen. Hon har börjat hoppas på att bli helt frisk. Efter bröstoperationen har dock visat sig en knöl under armen. Stor som ett plommon innehöll den vitt var och när den brast försvann smärtan. Hon orkar dock inte skriva något långt brev. Hon nämner på slutet kungafamiljen där något sorgligt hänt. Prins Gustaf har nämligen avlidit i tyfoidfeber den 24 september 1852.
Min bästa Mathilda!
Du har ju visat mig så mycket deltagande, att det gör mig säker, du blir litet glad när Du åter ser några rader af mig. Det låter visst egenkär men kärleken tror allt. Jag tror icke endast jag vet, att du håller af mig och denna kärlek har Gud utgjutit i ditt hjertat. Herren vare tack och lof!
Idag väntar vi ned Ahnfeldt. Jag hade så gladt mig att höra honom men denna gången får jag det väl ej, om han ej blir längre tid.
Vet du Mathilda idag är hela mitt hjerta uppfylld af tack och lof! och min Nils har gråtit många glädjetårar ty nu tror jag verkligen att mitt onda är öfvervunnit. De fasliga smärtor jag hade i Lördags härrörde af den knölen som genast efter operationen visade sig under armen. Så mycket jag visst hade orsak glädja mig åt att bröstet blef bra kunde jag dock aldrig riktigt det, ty jag tänkte när det blir slut med bröstet tager det väl ??? ???. Men i ?går bittida? när vi skulle binda om hade den brustit och när Nils kramade ut en hel mängd hvit hvar, var knölen borta och ett stort hål som ett plommon under armen i stället. Att denna bristning ?Skälet? till en sådan revolution i kropp är intet underligt men du kan tro att jag är glad och nu först fattar jag den tanken att än en gång kunna återfå min helsa. Vid första besöket hos David visade jag honom äfven den och han svarade, den ska vi fördela och lade med detsamma på en grå salva som likande alldeles den, hvarmed Dr Sjöbeck förgäfves ?plåstrade? åter och jag tänkte i min otro vid ??? sjelf: Dermed får du den intet bort och nu, min Mathilda måste jag dock blygas och skämmas. Ty herren har så underligen hjelpit. jag är dock ännu mycket matt. Jag hade eljest mycket att skrifva. Ack den snälle Prins Gustaf. Det gör mig så ondt om dom alla och om stackars P. Eugenie hon har visst hållit af denna brodern mer än de andra. Bed alla lofva och tacka med mig och helsa alla från dinCarolina
Nils helsar