Om Emilia

1837 1839 1840 1841 1843 1846 1847 1848 1849 1853 1855 1857

1836

I mitt förhållande till Emilia (Emmy och Carl Rappes dotter) förmår jag intet.O, gör det gamla hjärtat mjukt och gör ordet levande i hennes unga liv. Mina näringsbekymmer ha (även här) överväldigat mig, ochmsärtan över att jag har gjort något ovist, när inte Du fått leda allt inom mig, är stor därför att jag ju bett om Din ledning i allt. O, hjälp mig att förlåta, när återskenet av Din frid visar mig Din vilja att förlåta. Måtte Du stilla varje tvivel hos henne. (Emilia) Försegla i djup ro själens liv. Din vilja vare så min väktare. (Biktboken 1836)

Och nu anbefaller jag åt Din utgjutna, tuktande och tröstande nåd mig och de mina, främst Ditt stackars svaga barn Emilia! Låt det ej enbart bli genom det vanärande mänskliga straffet. Utan tukta Du henne själv genom Din heliga Ande. Amen. (Biktboken 17/10 1836)

1837

Ett mycket allvarligt uppträde med Emilia. Må det leda till självkännedom! Jag var mycket sjuk och upprörd och måste medge, att min förbön för barnet ej är tillräckligt ihållande och allvarlig. (Dagboken 4/3 1837)

Jag bekänner att saktmod, vishet, tålamod, kärlek, dessa de levande vattnets strömmar, inte ännu flutit in i mitt liv såsom jag önskat. Jag beder om allt med den levande strömmen och väntar på den, för Ditt namns skull, o Jesus! Såväl som mitt förhållande till som mitt inflytande över Emilia äro mycket bristfälliga. O, jag beder, bevara och skydda det stackars barnet på denna världens villosamma väg. Må Dina änglar skydda och omgiva henne. Tack, min Jesus, för det omedelbara skydd Du bevisat mig. Du har skyddat mitt hus och hem och alla som äro där för lågorna. Låt nu mitt hjärta genomströmmas av ett saligt förtroende och förlitande på Dig, och låt det bli så allt framgent(Biktboken 18/3 1837)

På ett stilla och ödmjukt sätt resonerades mellan Carl, Emmy och Caroline om Emilia. De båda föräldrarna visade mig gränslöst förtroende, då de så öppet förstodo min mening, ehuru det gällde deras eget barn. (Dagboken 22/8 1837)

Resa. Den gamle Buchman lästes på vägen av oss med stor glädje. Gud vare lov för den underbara frid som jag känner idag! Jag har också idag fått en särskild påminnelse om att vara rädd om Emilia. Kanske kan hon taga skada över den myckna andliga födan. Gud hjälpe mig! (Dagboken 29/8 1837)

Min lördagsafton med Emilia slöt med välsignelser... Må vår glädje bli fullkomlig. Det give oss kärlekens och fridens Gud! Amen. (Dagboken 31/8 1837)

Kommo de små Mobergs. Gud, giv dem Din välsignelse. Emilia sov först på det genom Petersens död helgade stället. Må det bli henne till välsignelse och mig till påminnelse om ännu mer ihärdig bön för henne. Att Caroline och jag därigenom hållas närmare varandra komer också från Dig, min Fader. (Dagboken 1/11 1837)

Obegripligt hur jag ändå kunde låta mig överväldigas av min onda natur. Så blir ofta syndafördärvet upptäckt i mina heligaste stunder. Dock gav mig Gud nådeligen efter allt en ljuv sömn. Emilia visade sig älskvärd - Gud, jag tackar Dig! (Dagboken 9/11 1837)

Reste fröken M., sedan hon varit här i 14 dagar. Det blev som jag trodde: Emilia glömde sig totalt och föll i vredesutbrott. Om jag nu behandlat henne rätt, vet Gud allena. Jag kände, som om det vore omöjligt att göra det. (Dagboken 12/11 1837)

1839

Ja, min Jesus, tack vare Din trofasta nåd gick det bättre under föregående vecka än jag vågat hoppats, trots allt störande och oroligt. Men alltjämt är det i allt mitt arbete så mycket, som är dåligt, och så mycket som är styrt av det egna jaget. Jag märker detta särskilt i mitt förhållande till Emilia. Jag är så ängslig för att ingripa störande och stötande i barnets liv. Ack, förlåt mig det och rätta till, vad jag felat!
Jeremia 31:25, 26. (Dagboken 23/2 1839)

Och på måndagen hade jag en kostelig stund med Nora. På tisdagen var hon här, den älskade själen. Hon välsignade Emilia. "Bevara din sköna dopklänning du nu har." Ack, ja, må vi all ha det så skönt. Må vårt dopförbund förnyas, så att det kan sägas, att vår själ är förlossad. Guds bistånd kommer ej att lämna Dig, du trogna Herrens tjänarinna. (Dagboken 10/3 1839)

I dag lägger jag mitt barn Emilia i Dina frälsande armar, som i morgon kommer alldeles ensam, utan mig, till Dig. O, min Jesus, nu kan hon bliva frisk. Varje Israelit fann räddning när han inför förföljelse eller inför rättmätigt straff för sina överträdelser omfattade altarets horn; också vi finna skydd mot satans alla anfäktelser och det egna syndfördärvet. Halleluja! O, min Jesus, jag beder Dig rätta till det jag trasslat till för detta barn genom mitt eget fel. Ge henne Du allt det goda som jag försummade eller ej förmådde bevisa henne. Rena hennes fördärvade hjärta med Ditt blod, sedan Du dessförinnan givit henne självkännedom genom den heliga Ande. (Biktboken mars 1839)

Den 15 mars hade vi begravt Mobergs stoft och den 23 konfirmerades Emilia. Den 24 gingo vi till nattvarden och jag blev så underbart stärkt... Jag skulle inte enbart dricka bedrövelsens kalk, Gud skulle också låta mig få vedrkvickas. (Dagboken 14/4 1839)

Med dem jag har omkring mig kan jag icke upprätthålla kärlekens och sämjans band. Sänd mig Din helige Ande, som lär mig bedja därom. När vi nu genom Emilia bliva tre, så låt oss alltid vara församlade i Ditt namn. Dig förutan kunna vi intet göra. Giv mig det öga, som ser Din ledning sedan förra nattvardsgången! (Biktboken augusti 1839)

Söndagsmorgon. O, min Jesus, låt oss ej se bara på det som är vårt utan också på det som är andras. Den himmelska kärleken strålar emot mig i Din lidandes-gestalt. Du har förnedrat Dig, Du antog en tjänares skepnad och blev funnen som en människa. Du delade med oss vårt djupaste elände, ja, tog det på Dig. Vilken helt annan undebar glädje hade Du icke hos Din himmelske Fader! Låt oss - tänka på det, när jag nu åter ska bliva (oläsligt) med min Emilia... O, jag måste åter och åter bedja: Låt mig vara som en ängel i umgänget med de mina. (Biktboken augusti 1839)

Jag led då mycket av huvudvärk, särskilt om nätterna, var ej belåten med mig själv, knotade och klagade och var icke så tålig, som jag borde ha varit. Och ändå hade Du tålamod med Ditt svaga barn. O - förlåt mig. Emilia var mycket friskare invärtes (andligen) än jag. Trots detta strömmade Dina välsignelse över mig.
(Dagboken 2/10 1839)

Hjärtat beder också för Carl och Hildur. Herre, undervisa det att lära sig bedja innerligare, mera enträget för Emilia och Axel - ack, den senare ligger mig så fjärran!
(Biktboken oktober 1839)

Den 15 reste Emilia med Ydström (till Jönköping). Må Gud välsigna hennes resa! (Dagboken 20/10 1839)

I dag återkommo Emilia och Ydström från Skärstad och Jönköping, och jag har lagt märke till att mitt kära barn har blivit vederkvickt i sanningen och sporrad till mycket gott. (Dagboken 21/10 1839)

Så blev veckan stilla och andligen rik... Emilia inger mig nu de allra lugnaste förhoppningar. Genom mycket arbete har Guds nåd hjälpt den senaste tiden. Han lägger icke på mer än jag förmår att bära. Och han gör allting väl. (Dagboken 17/11 1839)

Julen har hittills förflutit lugnt och stilla. Gud vare tack för det. Jag har med glädje märkt det andliga livets tillväxt hos Emilia. (Dagboken 28/12 1839)

I en önskan att så "vara Din" uppgå alla andra begär. Där jag ej kan vara Din, låt mig icke komma dit.! Skulle den tilltänkta tysklandsresan för Emilia vara skadlig för henne, så låt den icke komma till stånd. O, Jesus, Jesus, jag lägger detta barn i Dina armar, på Dina axlar, Du trogne herde. Låt ej världen eller satan eller köttet föra henne bort från Dig! Du har ju själv sagt, att ingen ska kunna rycka de Dina ur Din hand, den är som en trofast fadershand. O, min Frälsare, låt henne bli ett redskap till Ditt rikes utbredande. Låt ej den himmelska kärlekens gnista slockna genom jordisk kärlek! Bevara det som är Ditt ord inom oss alla. (Nyårsafton 1839 kl. 10 på kvällen)

1840

Idag har Emmy rest. Jag är något besviken. Jag hade nämligen väntat mer glädje från hennes sida beträffande Emilia, men ack: alla mänskliga förhållanden äro så svaga och små. Hur bindas vi ej av obetydliga ting. Skönt att det en gång ska bli bättre där i frihetens och fridens gyllene land! (Dagboken 17/1 1840)

En annan väldig våg: Johans väckelse tilltar. Likaså Emilias. Idag nattvardsgång. Välsigna oss! (Dagboken 2/2 1840)

Emilias födelsedag. Jag förstår, att välsignelsens sol lyser klart över mitt Herrestad: barnet har andligen vaknat. Jag har givit henne Bengels bönebok. Dessa 60 böner får hon nu ta del av. Hon får också veta att jag ur min kammares dolda gömma sänt upp dem, och att hon själv varit i dem. Om hon inte nu kan se deras uppenbara innehåll, så kommer nog den dag, då hon helt fattar det, så framt hon förblir kvar i den treenige Guden gemenskap. (Dagboken 8/3 1840)

Tack, Gud, för de saliga erfarenheterna! Den största möjliga saligheten och trösten har Du givit mig denna oförglömmeliga sköna vinter genom vad Du låtit mitt gamla hjärta uppleva i Emilias, Johans och Johannas sanna omvändelse. (Dagboken 22/3 1840)

Reste Ohlssons efter en välsignad stund i Emilias rum. Jag var mycket rörd och gripen. Jag tror, att Ohlsson snart dör. (Dagboken 28/3 1840)

På lördagen upplevde jag ett Guds under. Mitt barn Emilia var i dödsfara men räddades som genom ett under. Evinnerligen villl jag tacka Herren därför. Milde Gud och förbarmare, övergiv då icke den stackars änkan och hennes faderlösa barn. Tack, att du sände änglavakt! Låt icke fiende så ogräs i vetet. Bevara det nya liv, som Du själv skapat i oss. Stå oss särkilt bi i morgon - böndagen! Amen. (Dagboken 4/4 1840)

Kommer Emilia att missbruka den frihet i anden, som hon äger? Avvärj det, Du helige Ande, Du som fostrar och leder i all sanning..... Dock är Emilia anförtrodd åt mig, och hör det till moderstroheten att se till henne vid svåra växlingar. (Dagboken 4/10 1840)

Den 6 ledsagade Du med Din änglaskara Emilia och mamsell till Skärstad. Anne Marie var här och stannade till onsdagen... Under hela tiden har jag fått många härliga brev.(Dagboken 25/10 1840)

I dag, söndagen, är jag i spänning för att se vad Gud vill göra med Sofie. Jag fick genom goda predikningar över evangeli- och episteltexterna många varma och trängande påminnelser om att taga det nogrannare med tron och den genom tron springande helgelsen. Ja, hjälp mig därtill, Du treenige, trofaste Gud! Hjälp mig att vaka, bedja, arbeta, tacka, lova - saligen leva och saligen dö! Detta får jag taga i mina bekymmer för Emilia. (Dagboken 25/10 1840)

Ack, så länge sedan jag sist skrev något i boken. Hjälp mig nu, Du helige Guds ande, som har ämbetet att påminna om Guds välgärningar, att få med det förnämsta här! När jag den 25 oktober reste till min älskade Sofie, hade hon sedan fyra dagar ett friskt nyfött barn i sina armar. Det var roligt att få se Emilia vara sysselsatt med de kära, som nu behövde hjälp. Den 12 kom Emilia åter hit. Sitt hjärta hade hon öppnat för mig redan den 5 november, så att alla händelse lågo nu i morgonens ljus. Mycket var det nu att dryfta i breven till och från Emmy. (Dagboken 29/11 1840)

Ja, min Jesus, Du har åter renat mig i ditt blod. Du har förlåtit mina synder, och denn förvissning genomströmmar mig nu som en salig erfarenhet och ger mig nytt liv. I dag ett trefaldigt firande: 1) Engströms bröllopsdag, 2) Ullas hemförlovning och 3) Emilias tillfrisknande, vilket hon mitt i natten lät mig veta med ett "halleluja!" Hannas förböner förmärktes. Gud gav oss glädje i hjärtat. (Dagboken 1/12 1840)

Har innerligt fått tacka Gud för att Sofie blivit bättre och att Emilia stannar i hemmet. Ja, Herre, tack, tack! (Dagboken 8/ 12 1840)

I dag mår jag icke väl. Jag har nämligen åter försyndat mig, Gud. O, förbarma Dig över mig och två mig på nytt ren i Ditt blod! Emilia straffade mig, kanske omedvetet, med att citera ordet: "Man hör inte honom ropa på gatan. Han är ej hård och pockande. Han är mild, saktmodig och ödmjuk." (Dagboken 9/12 1840)

1841

I dag, på söndagen, ha vi fått Guds underbara ord, både morgonen och på kvällen. Emilia kom med så mycket glädje från Herrens hus i Bredaryd. Gud välsigna henne för det! (Dagboken 9/1 1841)

Giv vår Emilia vad hon behöver till liv! O min Jesus, Jesus, Jesus! Jag hade även denna vecka brev fån Sofie och skrev själv till Elise, Emmy, Vilhelm, min syster Lejonhufvud.(Dagboken 12/2 1841)

Den 8 var en Emilias födelsedag. Gud välsignade påtagligt det kära barnet. Den 9 var min Petersens dödsdag. Gud prövade mig. Han nekade mig den stillheten i smärteförnimmelsen, på vilken jag hoppats. Likväl skedde hans vilja.
(Dagboken 14/2 1841)

Den gångna veckan har varit stormig, dock icke mer än vågorna, som voro rätt vredgade, lade sig; ty Herren var med i båten. Det var nämligen så, att min kära Emilia kom i den djupaste nöd - jag tror dock, att Gud härligen ska bereda såväl henne som mig till den heliga nattvarden, så att vi ej söka annan tillflykt än den hos vår Frälsare.
För övrigt var det lugnt och dagarna var fulla av Guds nåd. Ja, lovad vara den gode Fadern i himmelen. Inte minst för njutandet av hans heliga måltid. (Dagboken 4/4 1841)

Veckor av nöd genom Emilias köld och de främmande intressen, som hota att tränga henne ut ur vår krets, alltså bort från Gud. Samtidigt framträder tydligt hennes oböjliga sinne. Fruktan för att helt förlora det kära barnet störde och förmörkade påskglädjen. Men lidandet var kärlekens lidande, och det hör påsken till! Han ska också rannsaka mitt eget hjärta, så att jag inte förstör något i denna känsliga och ömtåliga sak.
Jag tror också, att Gud sänder hjälpen rätt snart genom Vilhelm Rappe, som kom på besök så som efterskickad. Denne ärlige och kraftige herrens lärjunge kom i Herrens kraft, alltså med rätta medlet för att övervinna hårda hjärtan.
På fredagen firade fattigföreningen sin tck- och lovfest under stor välsignelse genom Guds andes hjälp och närvaro. Lovad vare Gud för allt! Vilhelm var här, han reste på lördagen och tog Emilia med sig. Tack, Herre Gud, för att Du i detta svåra fall redan utfört stora ting. Fortsätt, fortsätt, käre Fader! Amen! Med mod och tillförsikt går jag den kommande veckan till mötes. Jag känner redan de utbredda vingarna över mig. (Dagboken 18/4 1841)

Men mångfaldiga lidanden mötte mig under sistgångna månaden för Emilias skull - anfäktad för hennes skull har jag varit från alla sidor. Den 21 kom Vilhelm och hans Mathilda. Den 23 slutade höskörden, som trots det ihållande ymniga regnet bärgades väl. Lovad vare Gud! På samma dag avslutade skolarbetet med vacker examenshögtid. (Dagboken 26/8 1841)

Jag vet inte vad det är som kommit mellan Nora och mig. Det är något som trycker mig. Inte kunna vi sluta med det som räckt i 12 år. Vi har lyckats med det som syntes omöjligt. Bör inte detta, som är mellan oss, också vara möjligt att komma över? Varför ha vi nu så svårt att förstå varandra? Men vi måste uppgiva det som skiljer oss åt. Att så sker, är Guds vilja. Det erfar jag.
I gengäld för detta lidande skickar Gud mig stor glödje genom vissheten, att Emilia återvänder till det naturliga livet med oss, skänker mig otroligt mycket kärlek och visar Karolina den största hänsyn. Nu hoppas jag, att Emilia ska få den inre balans och lättnad, som kommer att ge mig svar på bön - äntligen, äntligen! (Dagboken 5/9 1841)

Tack, min Jesus, för vad du givit mig ikväll - inblicken i Emilias hjärta. Äntligen! Detta hjärta, som varit slutet för mig i många år, o, att Du nu äntligen fick vederkvicka det. Lovad vare Gud! Amen. (Dagboken 8/9 1841)

Hela resan va underbar, och jag kom också så innerligt nära min älskade Emilia under den. Men här - o, så tomt! (Emilia sade från avskedet från Sofie: "Ack, om jag kunnat stanna och ta hand om barnen åt dig!") (Dagboken 29/9 1841)

I dag under nattvardsgången fick jag starkt hopp om att allt inom mi och omkring mig måtte komma till ett bättre. Tron skänker mig detta hopp. Än en gång beder jag Dig, denna dag: Giv mig Emilias fulla förtroende och hennes kärlek. Om jag bara har Dig, frågar jag ej efter himmel och jord - om hon skulle vävda sig bort ifrån mig, så får Du ersätta allt. Men - för henne själv är detta vankelmod skadligt för tid och evighet.
(Dagboken 17/10 1841)

Ja! Din hjälp var mig nära, ty jag kunde utföra det som jag var tvungen till. Frid och glädje i den helige Ande vidgade underbart och ofta mitt trånga bröst. När det gällde den stilla tron, var det mycket göra! Emilia är åter som en tillsluten bok. Jag hoppas endast skenbart - så beder jag att det må vara.
(Dagboken 25/10 1841)

Denna dag hade jag hoppats att ostört få njuta och minnas tillbaka, minnas mina vänner - annat fick jag! Jag börjar åter täras av oro för Emilias stelhet och underliga beteende mot såväl mig som modern. Det blir därför mera ångest i min bön än glädje, vilket det borde vara. O, min Frälsare, min medlare, Jesus Kristus!
(Dagboken 27/11 1841)

Livet med Emmy och barnen är mig kärt, men Emilia, o Emilia! Var är du och hur är du? Din ställning till mig och alla är för mig en olöst gåta, en ständig orsak til ängslan. O, Jesus, giv förtroende, låt ingen taga Dina får ifrån dig! Och giv mig äntligen frid och glädje i detta! Låt det Du lidit för mig alltid var inför min åsyn, på det att jag må älska dem som Du givit mig! (Dagboken 27/11 1841)

Brev från Mina Claudius. Emilia mindre stel, men så fjärran, så tyst och sluten och ofri, aldrig glad, verkar alltid bunden av något. O, Herre Jesus, hjälp och giv! Amen. Och det kommer att ske - vi vänta. (Dagboken 27/11 1841)

Under de senaste 14 dagarna har åter mitt livsmod ökat. Jag har kunnat få ordning på mina hjärte angelägenheter: har skrivit till Minna, Lina, d:r Gadau, Minna Wegener, Mina Claudius, Sophi Gütschow. Lovad vare Gud för denna sådd, den anbefalles åt Herren! Återigen har Emilias sinnesstämning förändras till det bättre, o, må det fortsätta och må hon nu för alltid vara kommen ur sin gastkramning. (Dagboken 12/12 1841)

O, vilken skam, att jag icke under dessa 14 dagar antecknat var som hänt! Emilia är nu mera jämn till lynnet och vänligare. Hon vill hålla sig till Gud, det stackars barnet, läser Guds ord. Hon måste säkert ha fått hjälp av dig själv, Herre Jesus! Lovad vare Gud! (Dagboken 29/12 1841)

1843

Veckan slutades med tack och lov. De andliga erfarenheterna rörde sig kring andens strid mot köttet. Ett brev från Sofie Gütschow gladde mig mycket, ehuru jag grät mycket för Emilia. (Dagboken 28/1 1843)

Under denna vecka har jag haft tvenne drömmar om Emilia, som kraftigt omskakat mig. Jag såg henne i kyrkan, världslig, lätt, med ett tanklöst uttryck - annars intet mer. Den synen vill jag helt glömma. Den andra drömmen var däremot så ljuvlig, att jag aldrig vill glömma den. Jag spelade en psalm, och när jag slutade och liksom satt och lyssnade till de sista orden, hörde jag Emmys älskliga röst. Jag hade först en känsla av att jag ensam befunnit mig i rummet, men rösten kom från soffan vid motsatta väggen. Emmy sade: "Mor, se hur skön och vacker Hanna är, hur vackert hon ler mot dig." Jag vände mig om och då såg jag, att Emilia låg i Emmys armar. Plötsligt slet sig Emilia lös från moderns armar, kom emot mig med öppen famn och gav mig en kyss med sådan innerlighet och värme, att jag aldrig kommer att glömma den, så verklig var den. Hela dagen som följde på den natten, var jag upprymd av den ljuva drömmen.
Även över Sofies barn har jag glatt mig denna vecka. Emilias saker har nu lämnat mig, och snart flyttar också jag!!! Men - idag har jag haft en svår timma med S. (Dagboken 4/3 1843)

I dag också ett innerligt kärt brev från Emilia samt en ny stor hjälp till föreningen. Vidare en god hjälp för mig genom stor försäljning av säd.
Och så slutar jag veckan med varmt tack till Gud, som givit mig så rika andliga intryck, dels genom Arndts passionspredikningar och dels läsning av Tobie bok samt en del av Krönikeböckerna. Genom allt fick jag så bra ledning med hänsyn till Emilia... Att Guds rike lever i Sofie, gör mig hjärtligt glad. (Dagboken 18/3 1843)

Så kom ännu ett brev från Emilia samtidigt med ett kärleksfullt brev från min Emmy. Hur underbart är ändock icke förhållandet till de älskade barnen; helt annorlunda än mellan mig och de kristna i min närmaste omgivning, hur annorlunda t.o.m. än mellan mig och vännerna i Tyskland.
(Dagboken 26/3 1843)

En lång tid har gått, sedan jag upptecknade Guds välgärningar emot mig. Det var så mycket, som i de gångna dagarna strömmade över mig. Jag förnam, att min stackars själ hade varit utsatt för utmattande strider. Jag var trött, så kom detta med Emilie. Vilhelm skulle hämta henne och komma åter till mig med henne. Därefter blev allt så förändrat. Förhållandet mellan Emilie och L. blev fruktansvärt. O, Herre Gud, hjälp mig då i från det hela! Du ser, att jag icke orkar längre.
(Dagboken 22/4 1843)

Hur mycket bekymmer gör sig inte mor Emmy för min Benjamin! Detta tränger mig verkligen djupt in i själen. Jakob fick ju också låta sin Benjamin draga lång väg tillsammans med sin bröder, som sålt Josef. Hon har emellertid i sin Herre och Frälsare en ledsagare, som följer henne troget i allt och som älskar henne ömmare än mor Emmy förmått att älska. ""Varför rädens I?" Mor Emmy säger, att hon vänta sig alldeles för mycket av människorna, och så kunna vi alla också säga. Men det är för mig en allvarlig förmaning att ej göra så. Jag önskar dock till Gud, att ifråga om trohet, kärlek och förbön till och för de mig anförtrodda själarna hade samma nit som hon. På den punkten gör hon mig mycket skamsen. Jag skulle vilja om henne säga som den helige Ambrosius: Det är omöjligt, att en son, för vilken modern gjutit så många tårar, kan gå förlorad. Om att gå förlorad kan ju icke här vara tal. Det gäller här blott för henne att närmare lära känna flera klippspetsar och avvägar för att ännu mera bestämt och med ännu mera tillit följa den rätta vägen. (Dagboken 22/4 1843)

Lugnet och stillheten fortsätter. Endast ett brev från Emilia avbröt lugnet. Fröken Menzer är god och verkar förnöjsamt runt omkring sig och inspirerar läsning av det heliga Ordet.
Måndagen den 8 nedkom Sofie med en kraftig flicka och befinner sig väl. Tisdagen därefter var jag hos henne, och vi gladdes storligen tillsammans. På onsdagen var jag hos den sjuka Katharina och i skolan, vilket besök också gladde mig. De många fattigbarnen äro mig också till stor glädje. De äro så tacksamma. Gud, tillåt mig att taga emot dem, så länge jag lever och efter mig skolans stödjare. På lördagen inföll min födelsedag, på vilken särskilt ett brev från Emilia gladde mig. (Dagboken 16/7 1843)

På söndagen hade jag en mängd kära brev från Vilhelm, Mathilda, Emmy och Emilia - Emilias sista brev! Och jag skickade henne mitt brev på lördagen! Välsigna det kära barnet. Låt hennes återkomst bli återkomsten till fadershuset! Ack, bönhör mig angående henne. Låt vårt förhållande bli sant i Anden, i sanningen. Därom beder jag innerligt. Abba, Fader! (Dagboken 678 1843)

Reste Karolina och och jag i Herrens namn. Först kommo vi till Tagel, där var det mycket tomt. Redan dagen därpå kommo vi fram till Drettinge, där Emilia ilade oss till mötes med öppna armar. Vad jag led där ligger dolt i hjärtats djup, som en dyrbar erfarenhet; ty den kan inte beskrivas. Jag endast antyder i allt vad jag känt med Matt. 19:29. Kampen är ännu inte på länge slut, men den slutgiltiga segern står fast, enär min Jesus själv kommer till min hjälp. Glädjetillfällena där voro ju också utomordentliga. Återssendet, brev, underättelser från alla dyra vänner, o! Min egen kära Emmy var så kärleksfull men så orolig och fruktande i fråga om vandringen på den rätta vägen med hänsyn till att moderskärleken ville taga ut sin rätt och leda henne på avvägar. Vi gjorde besök överallt, där vi hade gamla goda vänner. (Dagboken 17/8 1843)

Emilia verkade frigjord och känner sig hemma. Gud vare tack för det. Med min kära Emmy har jag även haft många allvarliga samtal. Efter dem kändes det som en stor lättnad. Jag talade nämligen fritt ur hjärtat, så att vårt 37-åriga samliv ventilerades i grunden. Allt sades och togs emot med kärlek. I går Carls fördelsedag, hade vi mycket skönt samliv omkring hans minne. Jag kände det så gott, så innerligt gott. Ett mindre angenämt avbrott hörde till. (Dagboken 15/10 1843)

Även idag lägrade sig orosmoln mellan Emmy och mig, medan från Emilie då och då kommo förstående blickar. O, måtte härur utvecklas ljusets ande och ljusets liv mellan oss. (Dagboken 16/11 1843)

Hannas födelsedag. Stilla har jag i minnet dröjt hos henne och hos Sofie Gütschow. En nära nog salig gemenskap fick jag känna i tvenne äldre brev, som jag läste, och som gåvo mig goda råd angående Emilia. (Dagboken 28/12 1843)

1846

I går gjorde jag en promenad till M., och därifrån tog jag med hem ett mycket starkt intryck av Emilias lycka. Ja, vi sutto vid klippan. Där satt nu Elmblad med Emilia i sina armar, en bild av hemmets ljuva lycka. Vi sjöngo tillsammans "Vår Gud är oss en väldig borg...". Och så blev klippan mig ett Ebeneser. Mitt hjärta var fullt av lov.
På kvällen höll Elmblad bibelförklaring över Markus 7: 1-25 - en utmärkt framställning av fariseismen och den sanna fromheten. Jag tänkte så starkt på Magdalena. Hon älskade mycket, därför att så mycket vart henne förlåtet. Ja, så borde det vara i mitt hjärta. (Dagboken 13/7 1846)

Alltså: den 15 började outsägligt skönt på Herrestads himmel. Elmblad kom som alltid vänlig och föreläste för mig. Emilias hjärtliga utgjutelser, sedan hon en lång stund suttit vid min säng, vore som balsam från evighetens värld. Den heliga boken låg tryckt såsom en föreningslänk emellan oss. Djupt grep mig tanken på hennes rara barn och att se hennes kärlek till det. Från denna stund stiger bönen ännu innerligare ur ett lättat och rört mormorshjärta.
I Ditt namn, o Jesus, beder jag, och Fadern bönhör mig. Dagen slöt med en examinering av Elmblad. Tyvärr har jag glöm innehållet. O, Herre, när skall detta glömmande upphöra? Jag vill ju så gärna fatta och bibehålla allt vad jag hör. Jo, en gång skall jag fatta och förstå allt, när jag förlossats från mitt stackars klena huvuds börda och kommit bort från jordens vimmel. Den 16 var en stilla dag med predikan av Elmblad. Den 18 stod min kära Sofie framför mig och såg på mig med sina djupa ögon, och strax därefter kom även hennes Engström. Det blev en härlig dag. Jag hade just plockat in blommorna från barnträdgården. Vi gingo tillsammans till M., dit alltid barnens kärlek drar mig. Under vägen dit sade Sofie, "Emilie måste lära sig att det lilla alltid med Guds välsignelse och bön räcker och att det myckna detta förutan aldrig är nog." Den 19 predikade Engström och därefter tog han med sig hela Herrestads personal till Nästa. Innan vi skildes, predikade han över Hebr. 12. Allt har jag tyvärr glömt, men ett är säkert: "Ingen mat blir utan verkan"! Den 20 en stilla måndag. Den 21 en härlig tisdag. Engström förklarade skönt ett bibelord och bad så innerligt. Den 22 - o, kapten B.! Outsäglig var glädjen över besöket. Hur välsignelserna strömmade! Den 23 resta han till Tagel. Han lämnade sitt hjärta kvar hos oss, hans är förvisso vigt vid Herren. Den dyra Olivia gjorde mig också mycket lycklig. Hennes seger är ren och vacker. Lovad vare Gud! Hon är bilden av en helig och lycklig ung fru. Den 24:kamp och fråga, om vi skola resa till Tagel. På kvällen kom Vilhelms brev därifrån: nej! Den 25 var jag förfärligt sjuk genom en elakartad böld. Bönens kraft försvann totalt. Kanske för mycket tidningsläsande. Jag kände mig namnlöst eländig. På kvällen kände jag mig dock något lyftad av Gud men var både andligen och kroppsligen mycket matt. Och nu i dag, den 26, har bönens kraft åter väckts till liv genom den helige Ande, som ej släpper oss. Och nu väntar jag på nya nådeströmmar, som ej kunna utebli.
Hur glad är jag inte över Emilies andliga uppvaknande! Hennes födelsedagspoem vittnar om, att hon mognar mer och mer. (Dagboken 26/7 1846)

Många tankar har i dag gått till den kära Nanny. Må Herren förvandla dem till tröstetankar. Jag har särskilt manats att bedja för Nanny, Joel och Linnea.
En underbart vacker morgon. Skulle jag inte vara tacksam nu? Emilia är som ett älskande barn mot sin käre Elmblad. O, Gud, vad jag tackar för det kära barnet! Bistå henne genom Din helige Ande och giv henne nåd. Må hon alltid finna behag i honom och han i henne och må Du alltid finna behag i dem och välsigna dem. Elmblad förklarade i dag Mark. 11:12-23. När han slutade, bad han så innerligt för oss alla, och jag kände det som om det skulle vara omöjligt för Gud att tillbakahålla sina löften. Jag sade till Elmblad: "Jag känner i dag så levande, att jag i min svaghet får hjälp av den helige Ande. men jag känner det så svårt inför avskedet, endast tre dagar till." Elmblad svarade: "Efter tre dagar stod Herren upp!" Jag for till Engströms och var där, när Elmblads kommo. De kära barnen, de äro så lyckliga tillsammans. Emilia var mycket rörd inför den stundande avresan. (Dagboken 14/8 1846)

Denna vecka fick jag ett ljuvligt avbrott genom ett brev från den älskade Emilia på måndagen. (Dagboken 4/10 1846)

Vid vår sammankomst i Tagel kom ett brev från Elmblad, vari han meddelade att fattivårdsaffärerna lyckligt ordnats. Detta gladde mig mycket. Hela veckan firade jag salig triumf med tanke på mitt överlyckliga förhållande till Elmblad och hans Emilia. Enbart tanken därpå är såsom en blick in i ljusets värld ifrån vår jordiska natt, vackarare än stjärnornas glimtning i djupaste mörker. (Dagboken 10/10 1846)

I dag för ett år sedan skrev min Emilia sitt jaord till Elmblad. Hon visade mig sitt namn: "Evigt din", stod där.
Denna dag vaknade jag vid ett kostligt intryck. Visserligen värkte mitt gamla huvud, men så hörde jag liksom en röst säga: "Att du kan bära ditt sjuka huvud beror på att det stödes av osynliga änglahänder, som lägga sig så mjukt omkring det." Och så såg jag Claudius vita nattvardsband, och med en tacksamhetens känsla knöt jag det på mig, alldeles som hon hade sagt att jag skulle göra. (Dagboken 18/10 1846)

Brev från Elmblads. Emilia anförtrodde mig en hemlighet, och den kan jag sedan icke slippa i tankarna. (Dagboken 20/10 1846)

På morgonen. Ett kostbart brev från Emilia. Båda genomgå f.n. en stor troshandling. Min glädje stor. På aftonen föll jag omotiverat i en förfärligt stor kärlekslöshetens synd mot den stackars Larsson. Gud har förlåtit mig och även - Larsson. På kvällen kom Vilhelm. (Dagboken 10/11 1846)

Emilia och hennes make fodrar en förfärligt svår handling av mig. De vilja, att jag ska taga hit en ung flicka, som de räddat ur en förskräcklig situation. Är det inte världen, som tränger sig in i mitt Herrestad? Herre Jesus, hjälp mig! Du allena, som söker och räddar det förlorade. Jag måste alltså, men Du som är både hennes och min Fader, Du store Gud, Du måste vara med här. (Dagboken 14/11 1846)

Gårdagens brev från Emilia gjorde mig ofantligt orolig, skrivit i en för en ung, blivande moder betecknande sinnestämning. Jag är känslig för hennes oro, men, Gud, jag kan ju bara bedja om nåd för henne och hjälp. (Dagboken 22/11 1846)

Lugnt och stilla. Hannas födelsedag. Vi började den tillsammans i Petersens rum, jag, min gamla Karolina och hennes Nils. Jag läste ett härligt brev från Hanna. Allt gammalt stod i så härlig glans för mitt minne. Idag också brev från Emilia Ack, Herre, hjälp! (Dagboken 28/11 1846)

Jag har äntligen kämpat ut mina bekymmer från Emilia och fått nåd att kasta alla bekymmer på Herren. Han skall bära mig och alla bekymren
En underbar adventssöndag. Jag har känt advent djupt inne i hjärtat. Hosianna! (Dagboken 30/11 1846)

Medan Engström hade en bibelstund, förlossades jag från en beklämning i min själ. Jag känner mig bedövad med tanken på Emilia, fast jag fått lämna allt åt Herren. O, vilken svaghet i en människas själ! (Dagboken 1/12 1846)

Ett hoppfullt brev från Emilia. (Dagboken 12/12 1846)

Huvudglädjen för julen blev dock ett mycket kärt brev från Emilia. Det var ett glädjespridande brev. Ja, Fader, nog har Du kommit ihåg Ditt stackars gamla barn i denna jul, även om jag just idag, årets sista dag, känner mig fattig på allt. (Dagboken 31/12 1846)

Min tro på Emilia skall icke heller komma på skam. O, helige Ande, bekräfta den tron i mitt hjärta! Hon är nu helt räddad åt Herren och djävulen kommer icke att kunna besegra henne. Även för henne har Herren dött och hos henne har han berövat djävulen all makt. (Dagboken 31/12 1846)

1847

Kära brev från Emilia och hennes make. Alla kära vänner hos mig idag. O, min Fader, bered mitt hjärta till att rätt kunna lova Dig, amen, amen! (Dagboken 2/1 1847)

En mycket svår dag, ångest, ångest. Herre, hjälp mig att övervinna. Giv min bön mera liv i den heliga Ande.
Något bättre blev det för mig efter motttagandet av ett härligt brev från Elmblads. Han är förtjusande, vänlig och rar, Emilia öser vatten likt David ur hälsobrunnen och säger, att Guds ord är sötare än honung... Du helige Guds ande, låt mig tacka och prisa Dit heliga namn, giv mig efter allt suckande åter frid och glädje och kom mina tårar att upphöra. (Dagboken 18/1 1847)

Ett barnsligt och kärleksfullt brev från Emelia Elmblad, i vilket hon testamenterade mig sin dotter... (Dagboken 1/3 1847)

En vacker och stilla dag för mig. Emilias födelsedag och min Petersens dödsdag sammanföllo.
Jag har idag ordnat med de testamentliga bestämmelserna och känner mig belåten därmed. Hoppas, att Gud kommer att välsigna dem. Han har hjälpt mig med deras fastställande. Jag tackar också Gud för tankeutbytet med Emilia, det gjorde mig så lycklig... Jag kände mig också lycklig över att kunna tacka Gud för att min salig Petersen icke behöver ha så mycket att stå i som jag. (Dagboken 8/3 1847)

Dina avsikter med Emilia känner jag inte, o Fader, om hon kommer att flytta eller stanna, leva eller dö. Allt, ja, allt lägger jag på Ditt hjärta, i Din sons, Jesu Kristi, händer. Välsigna de älskade därovan också denna stund och alltid. Bered också dem till den heliga högtiden. Och nu förlåt mig alla mina synder och två mig ren i Ditt blod. Amen!(Biktboken mars 1847)

1 Petri 5:7. Psalm 50:23.
O, min Jesus, hur har jag inte känt Dina händer utbredda över mig idag! I stor svaghet har jag varit stadd, alltsedan min Emilia kom hit, och nu visar Du mig så plötsligt vägen till styrka och glädje: vår förening i Dig är ännu innerligare. Matt.11:28-30. Ja, jag kommer. Jag är viss om att du ska stärka mig. "Varför är du så orolig i mig, mitt hjärta?" Du kommer att tacka honom... Och varför är du sjukt, du stackars arma hjärta? Därför att det fattas dig tro och kärlek, och därför känner du din ålder och stora kraftlöshet.
(Biktboken mars 1847)

Enträget beder jag Dig för min älskade Emelies nedkomst. För henns kroppsliga och andliga beredelese och bevarande, för min och hennse ro och hängivenhet i Din vilja, så att varken hon eller jag skljes ifrån Dig. Båda bedja vi innerligt, att hom måtte vara tålig i hennes svåra stund, att hon må känna Din närhet, min Jesus, att de heliga änglarna måtte bevaka henne. Att Du håller stunden hemlig för mig, såsom Du höll den hemlig, då det gällde Nanny och Caroline. (Biktboken mars 1847)

I natt har jag haft oförklarliga bekymmer för Emilia. Djävulen inbillade mig att hon kommer att dö i barnsäng, enär en vit duva (Emilia) blev bortrövad från en grå (Elmblad) av en skräckinjagande höök. Och eftersom jag nu ser duvan på min ugn i sovrummet, går det som ett aningens stygn genom hjärtat. Kaktusen, som står i fönstret, har burit vackra blommor, med en har de börjat sloka. O, Gud, förlåt! Hur kan en kristen se på detta sätt som en hedning! Ordet visar oss vägen, det är fullt av tecken för vår vandring, liksom moln och eldstoderna visade israeliterna vägen i och genom öknen. Jag lägger alla min drömmar i Dina händer, Fader! (Dagboken 25/4 1847)

Kände mig som om en älskad människa plötsligt dött, så tomt var huset - Emilia har ännu icke kommit! Jag for istället till Sofie för att se till den döende Frida, hon såg verkligen döende ut med ett uttryck, som jag ej tidigare sett hos henne. Mer frånvarande än hennes kan inte öga se. Sofie är bedårande i lidandet. Hon utvecklar sig så mer och mer.(Dagboken 1/5 1847)

Brev från Elmblads, att de komma. Må allt bli bra. Håll mitt hjärta stilla, o Jesus! (Dagboken 10/5 1847)

I dag kom brev från min Pauline med underättelden, att Emilia icke kunde komma hit som väntat var, enär ångfartygen icke kunna komma fram på grund av ishinder.(Dagboken 14/5 1847)

På kvällen, när vi höllo på att sjunga "Allena Gud..." tittade Emilia, utan att jag visste det, in genom rutan! Hon var alltså med vid aftonbönen utan att jag visste det! Jag fortsatte därför lugnt att läsa vidare, och först när jag reste mig under bönen "Fader vår", saknade jag mamsellen och tjänsteflickan, och då förstod jag, och något hänt och att Emilia hade kommit. Stilla, lugn stod hon framför mig som vit lilja! Resan hade gått helt under änglars beskydd - hade tagit 4 dagar och 4 nätter med en annan ångbåt, som vågade ta en dust med ishindren. Emilia hade icke varit sjuk en enda gång under resan, varemot en del andra yngre kvinnor hade varit mycket illa däran under resan.(Dagboken 15/5 1847)

Den kära Emilia följde med till kyrkan, så stark var hon, trots resan. Och hennes bekanta blevo mycket glada över att få se henne. Efter Gudstjänsten följde Engströms med hit... (Dagboken 16/5 1848)

Växlande dagar följde efter Emilias ankomst... Alla dagar voro inte ljusa beroende på en mamsell som hon hade med sig. Tvenne mamseller i ett hus, nej...! Det är natt. Jag känner nöd, men vet inte riktigt varför. (Dagboken 30/5 1847)

En egendomlig sabbat i sängen. Emilia föreläste Müller i tacksägelse. (Dagboken 13/6 1847)

I dag kom också Elmblad - med fattiga ord kan inte barnens lycka beskrivas. (Dagboken 15/6 1847)

Låt mig tacka och lova för outsägliga välgärningar mellan nu och förra nattvardsgången. I allt som jag bad om angående Emili har Du bönhört mig, men jag får bedja om ännu mer. Jag får bedja at mormodern, modern, fadern och barnet finna Dig till evig frälsning och att barnets mor, Emilia, får mer av hjärtats stilla förborgade människa och saktmodig, ljuvlig ande. Jag har fått erfara, att Du kan ersätta allt annat, var det än må vara. Så låt Din ro besjäla mig vid det stundande avskedet. (Biktboken juli 1847)

Kom en liten flicka till världen i mitt hus, utan att jag visste det. Kl. halv tolv blev Emilia sjuk och kl. 1 var det hela över. Lovad vare Herren! (Dagboken 30/6 1847)

I dag har Elmblad kommit åter från sin resa. Besynnerligt, men Emilia blev så glad, att hon gråtit långt in på kvällen. (Dagboken 13/7 1847)

I dag är Elmblad sig helt lik igen, fri och glad. Men Emilia kände sig inte bra, varför läkaren hämtades. Han stannade över natten, och allt är nu bra. (Dagboken 16/7 1847)

En härlig predikan av Elmblad. Emilia var efter kyrkotagningarna som en annan människa. Den 2 hade vi missionsbön av prosten Nilsson och Svensson som talare. Vilhelm och Mathilda kommo och överlämnade vita liljor - ett tecken på Mathildas kärlek. Hon gladde sig ycket om att få höra om Maria Hydén. På tisdagen reste de åter efter ljuva stunder tillsammans här. Den 7 kom prosten Nilsson för att inbjuda Elmblad till nykterhetsmötet. (Dagboken 8/8 1847)

I dag var här dop. Efter dopakten utropade Emilia: "Nu har Mormor ännu ett barn, för vilket hon är gudmor, den käre Peters barn, som när nog kostat modern livet." (Dagboken 17/8 1847)

Den 12 de på morgonen - födde vår Emilia en välskapad gosse unde lindriga smärtor! Hela hennes ? intill barnets födelse och tills nu, då han så vacker och lugn ligger i min säng gör att jag tillämpar på henne Timoteus 30:15. (Brev till Mathilda Rappe 13/9 1848)

Jag har fått brev från Elmblads flera gånger. Emilia har fått frid och ljus - hennes barn är friskt. (Dagboken 31/10 1847)

1848

Emelia och Elmblad gå mot en ständig stegrad utveckling. Jag säger detta förtröstansfullt genom tröstaren, den helige Ande. Jag känner mig också innerligare förenad med Emmy, med alla gamla vänner - trofasta äro de i Dig. (Biktboken mars 1848)

Kom ett mycket efterlängtat brev från Emilia. (Dagboken 27/3 1848)

Vid månadsslutet erinrar jag mig ytterligare följande: Den 8 var Emilias födelsedag och ett kärt brev från henne. Den 9 var ju min Petersens dödsdag och vår välgörares, Carl Johans! (Dagboken 31/3 1848)

Brev från Emilia, att hon senare kommer tillsammans med sin Elmblad. Detta gladde mig outsägligt. Denna dag har huset varit tomt (på gäster) därför blev det också rengjort. Herre, låt mig också bli ren därinne. (Dagboken 6/5 1848)

I dag kommo Elmblads. Och med dem tredubbla intryck: Emilia älsklig men ytterligt medtagen. Elmblad själv frisk och glad, Marie faderns avbild, ett kostligt glädjebarn. Elmblad började sina andaktsstunder med att föklara Davids 128 psalm och talade om ett fromt äktenskap, ett tal som jag vände till Elmblads. (Dagboken 16/6 1848)

Idag är det treårsdagen av Emilias och Elmblads bröllop. Många prövningar har både de och vi här genomgått under dessa tre år. Morgonen och middagen voro mycket ljuvliga. Elmblad var festligt glad, och de ungas rum var fyllt av blommor. På lördagsaftonen väntade de främmande, de kommo ock. (Dagboken 26/6 1848)

Lilla Maries födelsedag! O, hur ljuvligt det var att bli väckt liksom av änglar! Och detta för att ropa och bedja om Guds välsignelse över henne. Ja, så blev det också tack! Vi hade det gott. Vår älskade Emilia befann sig mycket väl. Det måste vara bönhörelse.
(Dagboken 30/6 1848)

Dina välgärningar äro så många. Tack för min dyre Runges liv. För hans senaste brev, för den nye vännen och för Elmblads och för allt, som mitt svaga minne ej erinrar sig eller ej alls lagt märke till. Bönhör mig angående Emilia. Du vill, att jag ska behålla henne. Var närvarande med dina välsignelse och låt en lycklig utgång, såsom förra gången, och skydda din gamla änka från allt för tunga tankar. (Biktboken juli 1848)

En stilla söndag. Husfolket är ute. Elmblad med Charlotte och Eva reste till Sävsjö. Jag är ensam med Emilia, som är mycket klen. Gud, giv oss tålamod! (Dagboken 9/7 1848)

På eftermiddagen förklarade Elmblad Gal 3 - vår Elmblad var åter i sin fulla kraft. O, Gud, välsigna den dyre läraren! Emilias brudelängtan gladde mig mycket. Det var som om hon som Jesu lilla lamm hade legat vid hans fötter. Lovad vare Gud! Helige Guds ande, förklara för henne mer och mer hennes unga hjärtas trånad. Tack, fader, att Du att du ej ska förskjuta eller skilja en längtande själ ifrån Dig! Du bönhör - därför kommer jag till Dig, bönhör mig i Jesu namn! (Dagboken 30/7 1848)

Idag är det härligt och skönt i naturen. Ljust och glatt efter en långvarig regnperiod. Allt hö kom in, fast vi trodde det var förstört. Rågen var också skuren. Tack, Gode Gud, för Din nåd! Gör mitt kalla hjärta varmt och tacksamt. Tag ifrån mig sorg och bekymmer för Emilia. Jag lägger henne helt i Dina händer! (Dagboken 31/7 1848)

De senaste 4 dagarnas mångfaldiga intryck av andlig art har tyvärr redan lämnat mig. Den 3 voro vi på det kära Nästa. Vagnen gick sönder, Elmblad och Emilia fick gå; det gick bra, Gud vare lov! Där uttydde Elmblad på ett alldeles underbart sätt förklaringsberättelsen. I hjärtat har jag det, men icke i ord Ja, Jesus allena, det är min bön, och med hjälp av hans kärlek skall även jag och alla trogna bedjar nå förklaringen en gång. Den 4 hade vi en stilla dag. Elmblad var ej hemma, men vi hade det skönt Scriver och en skön berättelse om Frans av Assisi gladde oss mycket. (Dagboken 6/8 1848)

Jag kommer också i Ditt namn, o Jesus, enär jag får det för att bedja för Emilia, att hon åter måtte bli en lycklig barnaföderska och att Du innerligt förena henne med hennes make, som Du givit henne. Är detta icke Din vilja, så lägg Ditt finger på min mun. Jag ropar:Din vilja är det bästa som kan ske med dina barn. Jag beder för Elmblad , att han måtte stå fast grundad som en klippa i Din sanning, både i livet och döden. Jag beder för Maria, att hon måtte bli Ditt barn, att hon ej må falla ur dopförbundet - de kära, älskade barnen! (Biktboken augusti 1848)

Emelia födde lyckligt den 12 september. Reste den 11 oktober. Min välsignelse ledsage henne! (Biktboken september 1848)

Emilia åter befinner sig i anfäktelser i den vackra adventstiden, o, mana fram förbönen hos mig och gör den uthållig i kraft... Bryt hennes vilja, låt henne underkasta sig sin mans vilja men bevara henne också inför den hotande frestelsen att bli ljum. Giv också Elmblad nya krafter och bevara också honom i hans många bestyr. Hör min bön, käre Fader i himmelen. Låt oss vara trogna intill döden, så att Du kan giva oss livets krona. Ja, må trofastheten aldrig lämna oss. Hoppet vise män till de saliggörande löftena, att Ditt liv må leda oss igenom döden.

Giv oss tro, käre Fader, och den helige Ande, som ouphörligen må verka trons liv genom ordet, sakramentet och bön. O, min Jesus, giv mig ord för min Emilia, som träffa henne. Låt nådemedlen göra sitt. Verka ock i Elmblad Ditt verk och genom honom inverka på min käre Benjamin (Emilia). Men - allt efter Din vilja.
Allt detta bedjande uteslutande av tacksamhet jag känner för allt Du gjort för Dina trogna. Ja, jag vill tacka, lova och prisa Dig för den gemenskap, som Du, trofaste Medlare, Du, heliga Fader, har låtit vedefaras mig, sedan jag nu återvänt till livet. Du omger mig med ett under i kärlek. Och vad har jag ej fått erfara: Runge också tillfrisknad! Min glädjeängel, vilkens kärlek aldrig lämnat mig, t.o.m. i dödens närhet erfor jag den. Välsigna honom och Mina Nutius och alla de kära som göra och vilja mig väl. Låt mig alltfort umgås med de mina som en ängel, såsom en benådad syndare måste göra. Och så med Eva! O, käre Jesus, hjälp, hjälp! Bered oss till den heliga högtiden. O, giv Emilia glädje, nåd, frid i Din kärleks under. Fullgör till visshet Ditt verk med Emmy. Du verkar. Ack, käre Frälsare, jag beder för detta barn, att hon helt måtte bli Din. Ack, jag vet så litet om hennes inre liv, men Du vet det. Och nu lägger jag henne i Din hand. Du släpper henne ej. Inneslut oss alla, käre Herre Jesus,i Ditt förbarmande medlarhjärta, hjälp oss att där lägga ner alla våra bekymer; ty Du har omsorg om oss. Ack, käre Jesus, låt Emilia för en gång skull kraftigt förnimma, att mormors förböner hjälper och ger henne glädje i den helige Ande - käre, käre, abba!
Årets slut med outsägliga välsignelser. Det råder lugn i vårt kära land, medan allt därute simmar i blod. O, dessa uppror! O, käre Jesus, utgjut Din Ande över vårt land. Låt fördärvarens grymheter bedarra - hjälp oss, o, hjälp den satackars kungen av Preussen! Såvitt Ditt ord och tron finnes hos honom - Du fridens Gud! 1 Tess. 5:23 Amen. (Biktboken december 1848)

1849

Emilia har lidit mycket, jag vet varför och det vet också Du, o Gud. Men Du är just hennes Frälsare, en nådig Gud. (Dagboken 10/2 1849)

Kära brev från Vilhelm, Marie Cederschiöld och från Elmblad och Emilia. Det senare mycket sorgligt. (Dagboken 16/2 1849)

Fick kära brev från Nanny, Emilia och Emmy. Min dyra Emilia är fortfarande ansatt av svåra anfäktelser. Gud hjälpe! För mig och min kära Emilia
har jag uppsökt följande bibelställen: 1 Sam. 2:6,7, Klag. 3:31,32, Jes. 66:2, Jes. 48:10, Jes. 41:17. (Dagboken 3/3 1849)

Emilias 25-årsdag - jag fick anledning att särskilt syssla med henne. Må Herren välsigna henne och draga henne närmare sig! (Dagboken 8/3 1849)

På morgonen välsignade brev från dr Gadau med en stor penninggåva, från Emilia och från Stiebel, den trogna gamla vännen. (Dagboken 13/3 1849)

Engström har hjälpt mig med avräkningen för torparna. David Petersson är saligen avsomnad. Mitt brevumgänge med Emilia är synnerligen kärt. Hon skriver bl.a. om planerna på den nya diakonianstalten. (Dagboken 17-18/4 1849)

Den 11 kom Emilia och med henne de båda söta barnen. Den 12 hölls examen här. Skolmästaren behandlade katekesen så, att jag blev fullkomligt hänryckt. Hela mitt inre var en enda tacksägelse. Även har Ydström varit här i ljuvlig missionsbön. Tyvärr är mitt gamla huvud numera så klent. Jag beder mycket om att jag inte ska mista medvetandet. Tack, Herre, Du skall bönhöra mig! Jag har lärt mig mycket i fråga om bönens trygghet under Evas sjukdom - ja, det är hon som lärt mig.
I går, den 18, upplevde jag och Emilia hos Ydströms en stor glädje. Den gamla kärleken lever och dess makt är obruten oss emellan (Dagboken 19/5 1849)

På grund av mitt huvud varit mycket dåligt, har jag inte kunnat skriva sedan den 19. Emellertid minns jag nu, att jag bedit mycket om att Fjellstedts förflyttning måtte ske i enlighet med Guds vilja, likaså att Emilia med sina barn måtte bli andligen välsignad och stärkt samt att Elmblad måtte hugnas av Guds ande däruppe i sin ensamhet.(Dagboken 30/5 1849)

Brev från Emilia - Elmblad mycket sjuk, fara för livet, dessutom var lille Magnus sjuk - stackars Emilia, må Gud hjälpa henne! (Dagboken 9/10 1849)

En undebar höst. Sjöhagen, där jag ofta vandrar i ensamhet, lysa träden i den allra grannaste och färgstarkaste rikedom, och sjön intill speglar himlens blå på det trolskaste sätt. Där manar mig Anden till innerlig bön. Emilia har också där en liten bönesten, där hon bedit många böner för sina små barn, och se, just i denna vecka födde hon en gosse! (Dagboken 25/10)

Ett brev från Emilia gjorde mig så glad, att jag utan att veta det just i den glädjen gled in i det nya året. Tack för alla glädjestunder och för alla de stunder, som det älskade barnet under det gångna året berett mig! (Dagboken 31/12 1849)

1853

Jag har fåt kostliga brev från Elmblad och Emilia. De äro ju Dina barn. (Dagboken 10/2 1853)

???????Jag vill pressa samman mitt hjärta för att inte låta det sprängas sönder av den stora glädje som vänta mig genom Emilie .
I anslutning till nattvardshögtidligheten den 15 mars vill jag här anteckna de ord som sades till mig: "Jes. 26:19." På samma gång citerar jag Ditt ord, Herre, som blivit så ljuvligt för mig, nämligen Jes.1-3. Det ordet var min tröst, när Emilie skildes från Engströms, det som Hultman förklarade och som följde mig genom och under lidandet på grund av skilsmässan från Karolina och Engströms utnämning. Dett ord ska också följa mig som Ditt löfte på ålderns mödosamma väg - i dövhetens öken. Jag förehåller Di det, käre Fader, ty Du har själv sagt det, Du som är sanningens mun. Gör det alltid till ja och amen. Treening Gud, Du tröstar mig i alla mina öknar, de inre såväl som de yttre, på Dig förlitar jag i livet och döden.???? (Biktboken mars 1853)

På fredagskvällen den 20 kommo de kära Elmblads efter en mycket lycklig resa. Glädjen var stor och ömsesidig. Ack, vad Frida är rar, och vad Emilia är moderlig! Och så oväntat kry! Alla förresten så innerligt rara.
För övrigt äro nätterna ganska goda för mig. En natt såg jag min Petersen stå bredvid sängen. Tack, Gud, för att han så trofast väntar på mig!
Den svåra vintertiden är nu slut och sommaren kommer. Så ska den hårda vintern i vårt liv förbytas i den eviga våren. Eja!
Jag skriver detta i väntan på Emilia - vi förbereda oss att fira Herrens nattvard...
(Dagboken 26/5 1853)

Tack och lov nu för Emilias lyckliga ankomst. Välsigna henes vistelse här. Låt oss vara förenade i Dig och i ett saligt umgänge och låt oss njuta därav till ett evigt liv. Låt andens liv bliva mer och mer levande genom Ditt ord. Låt mig ej en enda dag bliva belåten med mig själv, men gör mig varje dag förnöjd med Din nåd och barmhärtighet. Låt tro, kärlek och hopp mäktigt tilltaga från idag till i mrgon, så att jag ser allt i Dig, och det jag ser i ljuset - ack, låt mig behålla det! Låt det bli mer och mer klart för mig: förhållandet till Dig må vara det stilla förblivandet, så att det jordiska kring mig blir fruktbart och välsignat. Du är, Herre, som en stadigt strömmande flod av ljus, liv och kärlek. Under denna bevattning må Du ställa fram Ditt barn, alltså genom den heliga Ande. Endast så får jag verklig vederkvickelse. Låt mig aldrig ett ögonblick sakna denna visshet; ty detta är det eviga livet redan här i tiden.
(Biktboken maj 1853)

I dag har jag varit på Hörda med alla de kära barnen. Hörda stod i sin allra vackraste vårskrud.
Emilia är en enastående mor. Trots att de förlorat sin förmögenhet, leva de båda glada med vad de tjäna för dagen. Och deras små barnhistorier äro sannerligen som vackra pärlor. Om någon av barnen ljugit, stulit eller varit olydigt, så böjer modern alltid knä med dom och ber Herren Jesus om förlåtelse, och så blir allt bra igen. (Dagboken 4/6 1853)

Du har bönhört mig beträffande Emilias stilla ande och i allt är jag innerligt förenad med Elmblads och de dyra vännerna i Kärda. (Biktboken juli 1853)

På kvällen talade åter Lindberg. En mäktig stämning rådde och Guds ande vilade mäktigt över oss. Min älskade Emilia var mycket upprymd och glad. (Dagboken 4/7 1853)

På grund av explosionsartad osämja med Nora kände jag mig verkligen sjuk. Tack, Gud, att jag har Emilia, mitt verkliga glädjeljus. (Dagboken 7/7 1853)

Tack, innerligt tack för alla nådens flöden i vår tid som komm o också så rikeligen till del under de sex stilla veckorna och som förde Emilia och barnen och mig så nära. Tack för Bertha! Välsigna denna heliga gemenskap med Minnie, Emanuel och Nils.
(Biktboken juli 1853)

Jag var så ledsen över Elmblads beslut att resa ifrån Emilia. Mitt stora och levande intresse för detta barn gjorde, att han föreföll mig kalla och likgiltig för henne. Och Emilia är inte glad. Hon stirrar framför sig som en människa, som stirrade ner i en öppen grav. Det ser ut som om hon vore löst från allt jordiskt. Marie och Magnus har hon skickat till Kärda och förhåller sig själv alldeles stilla, precis som om hon förberedde sig på döden. Fader, din vilja må ske!
Elmblad är just nu i Kulltorp och Anderstorp. Må Gud hjälpa oss denna vecka, då vi leva skilda från vår dyre Elmblad. Amen! (Dagboken 6/8 1853)

På kvällen fingo vi den glädjande underättelsen, att Elmblad får stanna. På morgonen var jag så ängslig över att Emilia måste bli ensam här, och se, nu var hjälpen redan här.(Dagboken 26/8 1853)

På kvällen den 28 blev Emilia illamående och på natten den 29 födde hon en gosse. Påföljande tisdag döpte han här.
För övrigt talade Elmblad hela veckan. Ett djupt intryck gjorde Rom.13:8 på mig. "O, saliga skuld", började Elmblad med då. Morgonen därpå stodo de orden kvar, och jag kände att väl vore det mig, om jag var morgon kände den saliga skulden.
I min översvallande glädje hade jag nästan gått för långt vid ett par tillfällen. Tack, Gud, att Du hjälpte mig. (Dagboken 4/9 1853)

Du bönhör Ditt stackars barn, för Ditt namns skull, amen. - Den 29 augusti födde Emelia en son. (Biktboken september 1853)

Elmblad höll ett underbart skriftetal. Roligt vara tillsammans med de kära gamla, vilkas lidanden och prövningar gjort dem så mjuka. Innan skriftemålet hade jag ett samtall med Elmblad, som gjorde mig gott - det gjorde mig till en riktig storsyndare! Efteråt gick Elmblad ensam till nattvarden.
Emilia är nere, naturligtvis. Hon har det svårt nu.
(Dagboken 15/10 1853)

Elmblad tvivlar på att han nu ska resa upp. I varje fall funderar han på hur han ska göra. Emilia är fortfarande nere. (Dagboken 17/10 1853)

I dag kom brev till Elmblad. Läroverket ska öppnas. Elmblad måste då resa! Skönt att det blev så, men ack, så vemodigt! (Dagboken 18/10 1853)

Hela veckan full av oro. Under tiden var det så innerligt kärt med Emmy. Avskedet från de kära Elmblads har aldrig känts så lätt som denna gång. Såsom ett insegel på en högre kärlek kändes det att bedja om Guds välsignelse över deras nya, heliga kall. Ja, avskedet var vackert och stilla - aldrig ska jag glömma Elmblads kärleksfulla blick, när han i mitt rum tog avsked. (Dagboken 22/10 1853)

Emilia forfarande glad och munter. Vår stilla samvaro under sex veckors tid har Du, o Gud, rikligen välsignat. Du höll Din fadershand över oss. Du förunnar mig stor glädje genom Engströms liksom genom Emmy och barnen. (Biktboken december 1853)

1855

Emilia har frid, Gud vare evigt tack! Ett brev från Jenny Lind gladde mig obeskrivligt. Hon gjorden en stor beställning av vadmal. (Dagboken 2/2 1855)

I natt föddes en flicka hos oss, halleluja! Ännu kl. 9 i går kväll satt modern, Emilia, hos oss. Hennes själsstyrka är stor, tack, att Du, Herre, ger den!(Dagboken 29/6 1855)

I vardagsrummet ligga nu Emilia jämte tre av barnen i mässlingen. Men även nu kunna vi tacka Gud för allt. (Dagboken 8/7 1855)

Alla gästerna i skolan; jag och Emilia njutit stilla ro tillsammans hemma. (Dagboken 11/7 1855)

Gästerna äro i Hörda. Jag hemma tillsammans med Emilia och hennes tre barn. (Dagboken 12/7 1855)

Vår dyre Emilia är bättre amma än någonsin - hon kan knappast lämna barnkammaren! (Dagboken 20/7 1855)

Och så reste jag till Engströms och prästmötet i Smörhult. Emilia var så rar, hon sprang med oss ända ner till grinden, och jag reste vidare salig i min Herre över att få vara i sådant sällskap. (Dagboken 7/8 1855)

Under tiden hade kärt brev från Emilia ankommit, vari hon tackar Gud för frälsning ur ett svårt lidande. (Dagboken 3/10 1855)

Skrev till Jenny Lind. Tack, Gud, för många glädjebrev, inte minst från Emilia och Elmblad. (Dagboken 24/11 1855)

1857

Fått från Emilia ett brev, som hon skrivit under största svaghet - 0, Herre, hjälp! (Dagboken 3/1 1857)

Nådde mig en oväntad underättelse om att Emilia fött en son, som i dopet fått namnet Carl. Vår glädje stördes emellertid av meddelandet av att hon själv inte känner sig frisk.(Dagboken 5/4 1857)

I brev meddelar min dyra Emilia, att hon snart kommer. På tisdagen meddelade Marie Cederschiöld en utförlig redogörelse över barndopet hos Elmblads. (Dagboken 11/4 1857)

Från Emilia kom ett mycket sorgligt meddelande rörande gossen. Ack, hur det skiftar här i livet. Lugnast har den som håller sig intill den oföränderlige.
(Dagboken 7/5 1857)

Emilia meddelade, att hon är här på fredagen. Låt mig nu få vila ut hos Dig, min Gud! Ingenstädes är det så rofyllt som i Dig, därför ilar jag till Din famn. (Dagboken 19/5 1857)

Ja, på fredagen kom vår Emilia med hela sin skara, välsigna, ja, välsigna, min Gud!
(Dagboken 24/5 1857)

På lördagsmorgonen hade jag en himmelsk skön stund inne hos min älskade Emilia. Lovad vare Gud! (Dagboken 6/6 1857)

Kom ett kärt brev från Adolf Rappe med 150 R. I kväll deltog jag i gudstjänsten i Emilias rum tillsammans med hennes fem barn, och det var så kosteligt. (Dagboken 23/6 1857)

Hela veckan efter bröllopet var jag så orolig för min kära Emilias skull. Hon ska ju snart resa och behöver vara i stillhet och vila ut. Herren visar dock väg i allt.
(Dagboken 23/8 1857)

Sedan fyra veckor tillbaka har jag icke skrivit en enda rad. Ack, Gud, vad det nu är klent med mig. Och ändå har jag varit med om mycket som glatt mig. Jag ville särskilt tacka för allt vad jag i år fått uppleva tillsammans med min dyra Emilia och hennes barn. Jag har alldeles särkilt fäst mig vid barnens lekar, och vi har varit tacksamma för att de alla fått vara så friska. Så kom ju tiden för svalmammas och svalornas flyttning, de kära Emilia och barnen. (Dagboken 20/9 1857)

Åter en vecka närmare döden, en vecka rik på välsignelser. Nils lyckligt hemkommen från linmarknaden. Allt har gått väl. Jag har känt mig så bra, att jag kunnat skriva några ord till Emilia. (Dagboken 1/11 1857)

Den 12 fick jag den sorgliga underättelsen att kolera utbrutit i Elmblads hus. Ett sorgligt förhör har här varit med tvenne flickor - o, vad jag var sjuk, medan det pågick. Men i allt får jag vederkvickelse genom Herrens ord. (Dagboken 14/11 1857)