Emilia Elmblad f. Rappe

(8/3 1824-1895 5/12)
44 år yngre än mormor

Mormors lilla Benjamin

Emilia Theresia föddes på Hörda den 8 mars 1824. Hon var mormors fosterdotter Emmy och hennes make Carl Rappes tredje barn i ordningen, efter Ingeborg och Axel. Emilias äldre syster Ingeborg avled dock endast 10 år gammal sommaren 1831, då familjen bodde på Drettinge i Dädesjö socken. När Emilia är 6 år gammal 1830 flyttar hon till Herrestad där hon anförtros åt mormor. Hon är den som började kalla mormor för mormor. Mormor kallade henne för sin lilla Benjamin och det var alltså mormor som i stora delar uppfostrade Emilia som betraktade Herrestad som sitt hem fram till giftemålet vid 22 års ålder.

Tonårsbekymmer

Mormor hade mycket bekymmer för Emilia som visar prov på egen vilja och självständighet. Det visar sig genom att hon mer eller mindre revolterar mot mycket av det mormor står för. Hennes intressen drar iväg på för mormor främmande håll, alltså bort från Gud. Mormor oroar sig som alltid mest för själen och hennes andliga utveckling. Med tiden kommer också Emilia till den inre balans som mormor önskade. När Emilia är 16 år gammal skriver mormor i dagboken att välsignelsens sol lyser klart över mitt Herrestad: barnet har andligen vaknat. Hon gläds och tackar Gud den dagen då hon äntligen får en inblick i Emilias hjärta som så slänge varit slutet för henne.

Giftemål och flytt till Stockholm

Hon gifter sig midsommar 1846 med den 18 år äldre prästen Per Magnus Elmblad. De flyttar samma år till Stockholm där maken fått jobb som lektor vid läroverket. Hon återkom dock ofta till Herrestad bland annat för flera av de många barnafödslar hon genomgick. Ansvaret för barnen låg mest på Emilia då hennes make Elmblad ofta var ute och reste på olika kallelser. Många var det som ville lyssna på den engagerade talaren.

Hem för prostituerade

I Stockholm tar Emilia 1852 intiativ till att starta ett Magdalenahem. Det var ett räddningshem för prostituerade kvinnor som fick en chans att lämna sina gamla liv. Arbetet mötte motstånd och det var svårt att få ekonomin att gå ihop. Emilia blev senare invald i förvaltningsutskottet för den diakonianstalt som staratde i Stockholm 1852 med hennes vän Marie Cederschiöld som föreståndarinna. Diakonianstalten tog 1857 över ansvaret för Magdalenahemmet. Trots revolten som tonåring följde Emilia i mormors fotspår med ett diakonalt arbete och öppet hem för alla som behövde hjälp. Emilia avled 1895 i Uppsala.